- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1445-1446

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poland-kina rasen kallas ett genom korsning mellan Berkshire-svin och kinesiska svin uppkommet slag - Polangen, köping och badort i ryska guvernementet Kurland - Polar-, polarisk, polär, beträffande poler: befintlig i granskapet af eller afseende en af jordens båda poler - Polar, matem., orten för en pol till en konisk sektion - Polardag. Emedan jorden rör sig kring solen på ett sådant sätt - Polardimma kallar man den dimma, som företrädesvis mot slutet af sommaren och under hösten uppträder i de arktiska hafven - Polardistans l. poldistans, astron. - Polarexpeditioner - Polarexpeditioner. 1. Nordpolsexpeditioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Poland-kina rasen kallas ett genom korsning mellan
Berkshire-svin och kinesiska svin uppkommet slag, som
inom Nord-Amerikas förenta stater är mycket utbredt
samt derifrån blifvit öfverfördt till Europa och nu
finnes på flere ställen äfven i Sverige. Det är ett
medelstort svinslag, hvilket hufvudsakligen är berömdt
för den rikliga mängd kött och jämförelsevis ringa
mängd späck, som det vid slagtningen lemnar. Färgen
hos djur af denna ras är svart, med hvitgula fläckar
på hufvud, hals och ben. Håren äro ofta krusiga.
C. A. L.

Polangen, köping och badort i ryska guvernementet
Kurland, vid Östersjön, 3 km. från preussiska
gränsen. Omkr. 1,500 innev., deraf mer än hälften
judar. Bernstensfiske och handel.

Polar-, polarisk, polär, beträffande poler; befintlig
i granskapet af eller afseende en af jordens båda
poler.

Polar, matem., orten för en pol till en konisk
sektion (se Pol 1. d), då den andra polen är fast och
sekanten vrider sig omkring denna. Polaren är alltid
en rät linie. G. E.

Polardag. Emedan jorden rör sig
kring solen på ett sådant sätt, att dess mot banan
lutande axel ständigt förblir parallel med sig sjelf,
måste jordens nordpol (resp. sydpol) under halfva
omloppet förblifva belyst af solen (polardag)
och under de öfriga sex månaderna befinna sig i mörker
(polarnatt). K. B.

Polardimma kallar man den dimma,
som företrädesvis mot slutet af sommaren och under
hösten uppträder i de arktiska hafven. Den anses
uppkomma genom beröringen mellan den kallare luften
och det varmare hafsvattnet, som vid denna tid på
året är på större eller mindre sträckor fritt från is.
R. R.

Polardistans l. poldistans, astron. Ett föremåls,
t. ex. en stjernås, polardistans benämnes
afståndet räknadt i vinkel, mellan verldspolen
och synlinien till föremålet (stjernan). Man
talar såväl om nordpoldistans (N. P. D.) som
om sydpoldistans (S. P. D.). Zenits poldistans
är komplementet till polhöjden eller latituden.
K. B.

Polarexpeditioner, färder, som företagas i syfte att
uppnå endera af jordens poler eller att framtränga så
långt som möjligt mot dessa; resor för kommersielt
eller vetenskapligt ändamål inom de arktiska eller
antarktiska trakterna. Färder, som i det ena eller
andra afseendet företagas inom de arktiska trakterna,
kallas nordpolsexpeditioner, de, som riktas till de
antarktiska, sydpolsexpeditioner.

1. Nordpolsexpeditioner. Såsom de äldsta sådana
kunna betraktas de gamle nordbornas färder åt
nordöst och nordvest under 800- och 900-talen,
hvarigenom å ena sidan skandinaviska halföns
nordspets kringseglades och Hvita hafvet uppnåddes
(se Ottar), å den andra Färöarna, Island, Grönland
och Vinland upptäcktes. Utom vid Grönlands kuster
kommo emellertid våra nordiska förfäder under
dessa färder ej i beröring med den arktiska
naturen. Nordpolsexpeditioner i egentlig mening
förekommo, först sedan under de stora upptäckternas
århundrade sökandet efter en väg till Indien blifvit
dagens lösen. Då portugiser och spaniorer beherskade
verldshafven inom tropikerna, dref snart täflan
de öfriga sjöfarande nationerna att söka nya vägar
till de eftertraktade kryddlanden. Genom upptäckten
af dessa nya vägar hoppades man vinna det dubbla
ändamålet att dels förkorta resans längd, dels
undvika de förste upptäckarnas beväpnade konkurrens
i trakter, till hvilka ett påfligt domslut förlänat
dessa uteslutande besittningsrätt. Man sträfvade efter
att finna en väg till Indien dels i nordvestlig,
dels i nordöstlig riktning. Sträfvandena af det
förra slaget inleddes af den i engelsk tjenst
stående italienaren Giovanni Caboto, hvilken efter
flere misslyckade försök att uppnå de fabelland,
som medeltidens geografer förlade i oceanen v. om
Irland, år 1494 upptäckte en del af Nord-Amerikas
kust, hvilken antogs vara den nordöstligaste delen af
Asien. De engelska upptäcktsfärderna i dessa trakter
förnyades åren 1497 och 1498 af Caboto och hans
son Sebastiano Caboto, hvilken senare, antagligen
vid kusten af Labrador, af is tvangs att vända
sig mot söder. Äfven portugiserna under Cortereal,
hvilka 1500 återupptäckte Grönland och följande året
Labrador, nödgades af samma anledning att återvända
med oförrättadt ärende. Sedan man genom Söderhafvets
upptäckt kommit till visshet om att Amerika var en
från Asien skild verldsdel, började försöken att
finna nordvestpassagen, d. v. s. vägen till Indien
öfver Amerikas norra kust, genom Sebastiano Caboto,
som 1517 n. om Labrador upptäckte ett mot v. ledande
sund (Hudsons sund), men af sin besättning nödgades
att återvända. De från Frankrike i samma riktning
utsända expeditionerna (1523–35) ledde blott
till upptäckten af Saint Lawrence-floden genom
Jacques Cartier och grundläggandet af det franska
väldet i Canada. Då alltså vägen i nordvest syntes
erbjuda oöfvervinneliga svårigheter, vände man
sig mot n. ö. Den första expedition för att uppsöka
nordostpassagen, d. v. s. vägen till Indien långs
Europas och Asiens norra kust, utgick från England
år 1553 under Sir Hugh Willoughby och Richard
Chancellor
. Den förre nådde antagligen till ön
Kalgujev, men omkom jämte hela sin besättning af
skörbjugg under öfvervintringen på Kolahalföns
kust. Den senare hann Dvinaflodens mynning samt
återvände, efter ett gästvänligt mottagande i
Ryssland, 1554 till hemlandet och grundlade genom
sin resa den för England vigtiga handelsförbindelsen
med Hvita hafvet. Kort derefter (1556) kom Stephen
Burrough
till Novaja Zemljas sydkust och ön Vaigatj, i
hvilka trakter han redan fann en ganska utvecklad rysk
sjöfart, som skall hafva sträckt sig ända till Obs
mynning. Med Arthur Pets och Charles Jackmans resa
(1580), hvarunder vesteuropeiska fartyg för första
gången inträngde i Karahafvet, afslutades de engelska
nordostfärderna för lång tid. Med så mycket större
ifver vände man sig nu åter mot nordvest. Martin
Frobisher
upptäckte 1576 den efter honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0729.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free