- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1447-1448

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarexpeditioner. 1. Nordpolsexpeditioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppkallade fjorden och »Meta incognita» (sydligaste delen
af Baffins land), samt föranleddes, på grund af det
förmenta fyndet af guldmalm, att tvänne följande år
förnya sin resa till samma trakter. John Davis befor
under tre på hvarandra följande år (1585–87) det efter
honom uppkallade Davis sund, besökte såväl dess vestra
som östra kust (Grönland) och nådde en nordlig bredd
af 73°. Henry Hudson åter, hvilken redan gjort tre
resor (1607–09) bl. a. för att i rätt nordlig riktning
öfver sjelfva polen söka uppnå Indien, inträngde
1610 i det redan af Caboto upptäckta Hudsons sund,
for mot söder längs Hudsons viks östra kust och
öfvervintrade nära denna hafsviks sydligaste ände,
men blef straxt i början af hemfärden följande år
af sin upproriska besättning tvingad att med en båt
lemna fartyget, hvarefter man om honom saknar alla
underrättelser. Dels för att uppsöka Hudson, dels för
att i de af honom upptäckta farvattnen fullborda den
då med visshet motsedda vägen till Indien utsändes
1612 en ny expedition under Sir Thomas Button och
kapten Ingram. Dessa funno visserligen Hudsons vik
stängd mot v., men lockades till nya företag genom
sina iakttagelser öfver flodvågens riktning och
styrka samt upptäckten af ett mot n. ledande sund
(Roe’s Welcome). Det vigtigaste af dessa företag var
det, som leddes af Robert Bylot och William Baffin,
hvilka 1615 genomforo Hudsons sund, men återvände med
den öfvertygelsen att nordvestpassagen borde sökas ej
i denna riktning, utan i fortsättningen af det sund,
som Davis upptäckt. För att fullfölja upptäckterna i
dessa trakter utgingo Bylot och Baffin redan 1616 på
en ny expedition. Under denna nådde de mynningen af
Smiths sund, men nödgades af is att vända vid 77° 30’
n. br. På återvägen följde de vestkusten af Baffins
vik och upptäckte der mynningarna af Jones sund och
Lancaster sund, af hvilka det sistnämnda i framtiden
kom att spela en vigtig rol i nordvestfärdernas
historia. De oerhörda ismassorna betogo emellertid
upptäckarna allt hopp att i dessa trakter finna en
genomfart till Indien, och sedan Fox och James 1631
och 1632 återvändt med det besked, att på vestkusten
af Hudsons vik och i nordvestlig riktning om Hudsons
sund (Fox channel) allt framträngande vore omöjligt,
afstannade för nära två århundraden alla försök
att finna nordvestpassagen. För fullständigande af
historien om upptäcktsfärderna i dessa delar af det
arktiska området återstår att nämna de expeditioner,
som från Danmark utsändes för att återfinna de
gamla nordiska kolonierna på Grönland. Efter tvänne
misslyckade försök att nå Grönlands östkust af
James Allday (1579) och Mogens Heinesen (1581) hade
den expedition, som 1605 utsändes af Kristian IV,
större framgång. Under ledning af engelsmannen James
Hall
uppnåddes då Grönlands vestkust. Det förmodade
fyndet af ädla metaller föranledde följande år en
ny expedition till samma trakter. Efter ett 1607
företaget, men å nyo misslyckadt försök att nå
Grönlands östkust, der man ansåg sig böra söka den
gamla Österbygden, uppgaf
den danske konungen sina planer på Grönland. Men
sedan ett dansk-ostindiskt kompani inrättats, ville
han bereda detta fördelen af en ny, genare väg till
de rika kryddlanden. I detta syfte utsändes 1619
Jens Munk åt nordvest, men sedan denne öfvervintrat
vid Hudsons viks vestkust (mynningen af Churchill
river) och derunder genom skörbjugg förlorat
nästan alla sina följeslagare, återvände han med
oförrättadt ärende till fäderneslandet. – De af
engelsmännen öfvergifna nordostfärderna upptogos
med stor ifver af holländarna. Med stor kostnad
utrustade man för detta ändamål tre år å rad
(1594–96) expeditioner, bland hvilkas ledare Willem
Barents
är den namnkunnigaste. Under den första
resan undersöktes Novaja Zemljas nordligaste del;
den andra, till utrustningen den mest storartade,
medförde inga vigtigare resultat, och äfven den
tredje misslyckades i sitt hufvudsyfte, finnandet af
en väg n. om Asien, men är i geografiens historia af
största betydelse genom upptäckten af Beeren Eiland
och Spetsbergen samt genom den första öfvervintringen
i högarktiska trakter. Expeditionen infrös nämligen
vid Novaja Zemljas nordöstra spets (Ishamnen), der
lemningarna af vinterkvarteret 1871 anträffades af
norske skepparen Elling Carlsen. Barents och flere af
manskapet dogo under hemfärden, som företogs i öppna
båtar; de ofverlefvande nådde hemlandet under ledning
af Jacob van Heemskerk. – De holländska expeditionerna
afslutade de äldre försöken att finna nordostpassagen,
och då Hudsons redan påpekade företag (1607) att n. om
Spetsbergen finna den eftersträfvade handelsvägen än
mindre manade till efterföljd, upphörde i 17:de årh:s
början så godt som alla polarfärder i rent kommersielt
syfte samtidigt dermed att spaniorers och portugisers
sjunkande makt gjorde vägen kring Afrika mindre farlig
för andra nationer. De sekellånga ansträngningarna
hade dock ej förlupit utan vigtiga resultat: kampen
mot storm och is i de arktiska farvattnen hade
utgjort en skola, i hvilken Englands och Hollands
sjömän inhemtade den erfarenhet, som gjorde dem
till herrar öfver verldshafven, och polarfärderna
hade uppdagat tvänne förvärfskällor af den största
betydelse, nämligen fiskerierna vid Newfoundland
och den nordiska hvalfångsten. Den senare inleddes,
så vidt man vet, år 1610 af Jonas Poole och antog
snart betydande proportioner. Nordpolsexpeditionerna
under 1600- och 1700-talen äro också till största
delen hvalfångstfärder. Fångsten bedrefs i början
företrädesvis vid Spetsbergens vestkust, men måste,
alltefter som hvalarna skrämdes eller utrotades,
uppsöka mera otillgängliga trakter, först hafvet
mellan Spetsbergen och Grönland, omkring Jan Mayen,
och slutligen (från 1719) Davis sund. För några
geografiska upptäckter af vigt hafva vi emellertid ej
att tacka dessa tiders hvalfångare. Berättelserna
om af dem uppnådda ovanligt höga breddgrader torde i
de flesta fall kunna betraktas som skepparelögner och
sakna i alla händelser bekräftelse. Ej häller under
de fåtaliga försök, som man allt fortfarande då och
då gjorde att i n. finna en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0730.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free