- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1457-1458

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarexpeditioner. 1. Nordpolsexpeditioner - Polarexpeditioner. 2. Sydpolsexpeditioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

expeditionens befälhafvare och medlemmar välförtjenta
triumfer för det geografiska stordåd, som af dem
utförts. Den 24 April 1880 mottogs »Vega» i Stockholms
hamn med storartade festligheter. »Den främsta platsen
bland alla polarfärder», säger en tysk vetenskapsman,
»tillkommer af mer än ett skäl detta svenska företag:
den i polarfärdernas historia exempellösa framgången,
längden af den i Ishafvet på jämförelsevis kort
tid tillryggalagda vägen, den dervid ådagalagda
insigten och dugligheten samt slutligen de betydande
vetenskapliga resultaten berättiga detta yttrande.»
– Bland upptäcktsfärder i hafven omkring Novaja
Zemlja förtjena nämnas E. H. Johannesens resa 1878,
hvarunder ön Ensomheden uppdagades, samt engelsmannen
Leigh Smiths besök på Frans Josefs land 1880 och
öfvervintring derstädes 1881–82. Nordenskiölds
efterföljare på vägen öster ut hafva deremot i
allmänhet rönt föga framgång. Ångaren »Oscar Dickson»,
utsänd af den för öppnande af sjöfart till Sibiriens
floder ifrigt verksamme Sibiriakov, förliste 1880 nära
Jenisejs mynning; den danska »Dijmphna-expeditionen»
under Vega-fararen A. Hovgaard infrös i Sept. 1882
i Karahafvets is, tillsammans med den holländska
polarexpeditionens fartyg »Varna», och lossnade först
ett år senare ur isfängslet, hvarefter hemfärden
anträddes. – Bland forskningar, som vidgat kännedomen
om de asiatiska polartrakterna, återstår att nämna
Ferdinand von Wrangels resor längs Sibiriens kust
ö. om Kolymas mynning och slädfärder på isen n. der om
(1821–23), Th. v. Middendorffs resa på Taimur-halfön
(1843) samt Tolls och Bunges expedition till
Nysibiriska öarna (1886). Hafvet n. om Berings sund
har efter Franklin-expeditionernas tid blott af
en större expedition valts till forskningsfält: den
amerikanska »Jeannette»-expeditionen under G. W. De
Long
. Denna afgick d. 8 Juli 1879 från San Francisco,
men redan d. 4 Sept. s. å. inneslöts fartyget af
isen i närheten af Wrangels land och blef efter ett
långvarigt kringdrifvande d. 13 Juni 1881 öfvergifvet
af besättningen vid 77° 13’ n. br. Resan fortsattes
i båtar mot den sibiriska kusten, Nysibiriska öarna
anlöptes, och d. 16 och 17 Sept. landade två af
farkosterna vid Lenas mynning. Om den tredje saknas
alla underrättelser. De Long sjelf och en stor del
af hans besättning omkommo af hunger och köld under
irrandet i floddeltat, och hela den geografiska
vinsten af expeditionen var upptäckten af tre små
öar n. ö. om Nysibiriska arkipelagen. En af de till
»Jeannettes» undsättning utsända expeditionerna,
ledd af kapten Berry på »Rodgers», bestämde (1881)
närmare begränsningen af Wrangels land och hann den
högsta nordliga breddgrad (73° 44’), som uppnåtts
n. om Berings sund.

2. Sydpolsexpeditioner. Under de stora geografiska
upptäckternas tidehvarf och långt senare föreställde
man sig, att jordens södra del upptogs af ett stort
fastland, Terra Australis, hvars nordligaste utsprång
man trodde sig se i Eldslandet och Nya Holland. Denna
kontinents gränser fingo visserligen på kartorna vika
tillbaka, alltefter som upptäckterna framskredo,
men ännu vid midten af 1700-talet ansågos såsom dess
yttersta punkter de på gränsen af det antarktiska
området liggande ögrupper, som då, företrädesvis
af franska resande, uppdagades (Bouvets ö,
Marion-gruppen, Crozet-öarna, Kerguelen). Det
australiska sagolandets obefintlighet ådagalades först
af Cook under hans andra resa. Cook utförde 1772–75 en
fullständig cirkumpolarfärd, hvarunder han tre gånger
öfverskred södra polcirkeln (hans högsta polhöjd var
71° 10’ s. br. vid 106° 54’ v. lgd fr. Greenw.), men
något annat land anträffade han derunder ej än det
redan 1756 af spaniorer upptäckta Syd-Georgien och
den s. ö. derom belägna Sandwich-gruppen. En liknande
resa utfördes 1819–21 af den ryske sjöofficeren
v. Bellingshausen, som 6 gånger korsade polcirkeln,
men ej nådde så nära polen som Cook. De af honom
gjorda landupptäckterna inskränkte sig till den lilla
Peter-ön och Alexander I:s land. Sedan W. Smith
upptäckt ögruppen Syd-Shetland, blef der snart en
jagtplats för en mängd hval- och själfångare. En
af dessa, James Weddell, trängde 1823, ungefär på
Syd-Georgiens meridian, ända till 74° 15’ s. br.,
men fann intet land, och en annan, Biscoe, utförde
1830–32 den tredje cirkumpolarfärden, hvarunder
polcirkeln tvänne gånger passerades samt Enderby-ön
och Grahamland upptäcktes. Tron på ett sydpolarland,
ehuru med mycket ringare dimensioner än förr, började
åter att uppdyka, sedan hvalfångaren Balleny 1839
s. om Nya Zeeland funnit de efter honom uppkallade
öarna och de v. derom belägna öar eller framspringande
landuddar, som på kartorna benämnas Wilkes’ land. År
1840 upptäckte Dumont d’Urville de till denna
grupp hörande Adélies land och Côte Clarie, Charles
Wilkes
dess vestligaste delar, Budd- och Knox-land
samt Termination Island. Den mest betydande af
alla sydpolsexpeditioner är den, som utfördes af
den berömde nordpolsfararen James Clarke Ross (se
sp. 1451). Den 1 Jan. 1841 passerade han polcirkeln,
och få dagar derefter fick han sigte på en i is och
snö höljd kust, åt hvilken han gaf namnet Victoria
land. Följande detta mot söder, upptäckte han tvänne
väldiga vulkaner, Erebus (omkr. 3,700 m.) och Terror
(3,260 m.), men tvangs vid 78° s. br. af en 60–90
m. hög isvall att vända. Ett år senare begaf han
sig åter till samma trakter och uppnådde då 78° 9’,
den högsta polhöjd, som hittills hunnits på södra
halfklotet. Samma isvall satte äfven nu oöfverstigliga
hinder i vägen för vidare framträngande, och likaledes
hindrades Ross af drifis att år 1843 vid 15° v. lgd
tränga längre än till 71° 30’ s. br. Efter denna tid
har södra polcirkeln berörts endast en gång, nämligen
af engelska ångaren »Challenger» d. 15 Febr. 1874,
men på de senaste åren hafva såväl i Tyskland som i
Australien ifriga ansträngningar gjorts för att bringa
en sydpolsexpedition till stånd, ehuru hittills utan
resultat.

Den internationella polarforskningen bör
äfven omnämnas på tal om senare tiders

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0735.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free