- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1463-1464

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarisation, fys. 1. ljus - Polarisation. 2. Så ofta en galvanisk ström genomgår en sammansatt vätska - Polarisator, fys., kallas hvarje apparat, hvarmed naturligt ljus kan polariseras - Polarisk magnetism. Se Jernmalmer, sp. 1147, och Magnetism - Polariskop, fys., benämner man företrädesvis mera invecklade apparater, som tjena till att skilja polariseradt ljus från opolariseradt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

denna spegels infallsplan kan vridas i alla vinklar
mot glasskifvan n:s infallsplan, så inses, att genom
den förres vridning alla grader af ljusstyrka kunna
framkallas, och att, när dessa infallsplan, såsom
figuren antyder, stå vinkelrätt mot hvarandra,
något ljus icke reflekteras från spegeln r. Vill
man med denna apparat undersöka en kristall
i polariseradt ljus, behöfver man blott lägga
den på den mellan polarisatorn n och analysören r
placerade plattan ak, som är försedd med en öppning
e för ljusets genomsläppande. Alltefter kristallens
natur, tjocklek och läge på plattan framträda då
färger, hvilka undergå förändringar i intensitet
eller nyans, när man vrider analysören eller
kristallen. I denna apparat kan äfven det svarta
glaset, som tjenar till analysör, ersättas med en
turmalin eller ett Nicols prisma, hvilka placeras på
öfre plattan i. Detta medför större beqvämlighet vid
observerandet. – Polarisationsellipsoid kallar man
den ellipsoid, som geometriskt representerar den
olika fortplantningshastigheten af den ordinära
och extraordinära ljusvågen i olika riktningar inom
en dubbelbrytande kristall. – Polarisationsmikroskop
är en apparat för att observera de färgade ringar,
som uppstå, när ett konvergerande ljusknippe af
polariseradt ljus genomgår en lamell af något
dubbelbrytande ämne. Mellan tvänne nicolska
prismer, polarisatorn och analysörn, befinna sig
tvänne linssystem, som inåt sluta med tvänne nära
halfsferiska linser, mellan hvilkas inåt vända plana
ytor kristall-lamellen placeras. Apparaten är en
polarisationsapparat, applicerad för ofvannämnda
särskilda ändamål. Hafva kristallskifvorna större
tjocklek, kan man för samma ändamål begagna
turmalintången (se d. o.) eller, ännu bättre,
Nörrembergs polarisationsapparat, så framt man
nämligen förser den med linser för synfältets
förstoring. – Benämningen polarisationsmikroskop
använder man äfven någon gång för de mikroskop,
som äro försedda med tvänne nicolska prismer, det
ena (polarisatorn) placeradt under objektivbordet,
det andra (analysören) omedelbart öfver okularet för
undersökning af mikroskopiska föremåls förhållande i
polariseradt ljus. – Haidingers polarisationsknippe
kallas en ytterst svag subjektiv bild, som visar
sig, när polariseradt ljus från en yta intränger i
ögat. Den har formen af tvänne mot hvarandra vända
kärfvar af blekgul färg, hvilka med tvänne dylika
i blåviolett färgton bilda ett kors. De förras
midtlinie sammanfaller med polarisationsplanet. Vid
uppmärksamt aktgifvande synes denna figur, om man
betraktar ett hvitt moln genom ett Nicols prisma,
som man hastigt vrider omkring, eller om man hastigt
riktar blicken mot de ställen på en klar himmel,
hvarest polarisationen är stark. – Polarisationsplan
kallas det infallsplan, hvari en lineärt polariserad
ljusstråle vid reflexion erhåller sin största
intensitet. Det mot detta äfvenledes genom strålen
lagda vinkelräta planet plägar kallas vibrationsplan,
emedan man antager, att etervibrationerna ske i detta
plan, en åsigt, som hyllats af Fresnel, Cauchy och
de fleste fysici, som sysselsatt sig
med optikens teori, hvaremot Neumann, Mac Cullagh
och åtskilliga andra antaga, att vibrationerna
ske i polarisationsplanet. Att på experimentel
väg afgöra hvilkendera åsigten är den riktiga,
utgör ett af den experimentella optikens mest
svårlösta problem. – Polarisationsvinkel kallar
man den infallsvinkel, vid hvilken det reflekterade
ljuset blir fullständigt polariseradt. Brewster har
visat, att vid denna infallsvinkel stå den från
ytan reflekterade och den genomgående (brutna)
strålen vinkelrätt mot hvarandra. Denna sats
benämnes efter sin upptäckare »Brewsters lag». –
Den infallsvinkel, under hvilken polariseradt ljus
måste träffa en metallyta, för att den ena af de vid
reflexionen uppkommande, mot hvarandra vinkelrätt
polariserade ljusvibrationer, hvilka tillsammans bilda
den elliptiskt polariserade reflekterade strålen,
skall erhålla ett försprång framför den andra af en
fjerdedels ljusvågslängd, kallas principal-incidens
(hufvud-infallsvinkel). Låter man tillika det på
metallytan infallande ljusets polarisationsplan hafva
ett sådant läge, att de båda nämnda vibrationerna
göra lika stora utslag, så blifver det reflekterade
ljuset cirkulärt polariseradt. Man kan således genom
en enda reflexion förvandla lineärt polariseradt ljus
till cirkulärt. Principal-incidensen är vidare hos
en och samma metall olika för olika färger. Med rödt
ljus fann Jamin följande värden på denna vinkel: hos
silfver 75° 1’, hos klockmetall 74° 15’, hos stål 77°
4’, hos zink 75° 11’ och hos spegelmetall 76° 14’;
med violett ljus (fraunhoferska linien H) resp.:
66° 12’, 70° 2’, 74° 32’, 71° 18’ och 71° 56’. En
metallyta är fullständigt karakteriserad till sin
reflekterande förmåga, när dess principal-incidens
och den vinkel, som det infallande ljusets
polarisationsplan gör med infallsplanet, äro
kända. Dessa tvänne vinklar kunna derför betraktas
såsom metallens optiska konstanter. – 2. Så ofta en
galvanisk ström genomgår en sammansatt vätska, eger
sönderdelning, elektrolys (se d. o.), rum, och de på
elektroderna uppträdande sönderdelningsprodukterna,
jonerna, uppväcka vid sin beröring med dem nya
elektromotoriska krafter eller endast kemiska
reaktioner. Uppstå nya elektromotoriska krafter,
framkalla dessa en ström, en polarisationsström,
som går i motsatt riktning mot den ursprungliga
strömmen och försvagar densamma. Fenomenet
kallas polarisation, och elektroderna sägas vara
polariserade. Huru polarisationen upphäfves vid de
s. k. konstanta staplarna och angående dess betydelse
vid de sekundära staplarna se Galvanisk stapel.
1. R. R.         2. A. Bi-n.

Polarisator, fys., kallas hvarje apparat, hvarmed
naturligt ljus kan polariseras. Polarisatorn
utgör en integrerande del i hvarje fullständig
polarisationsapparat. R. R.

Polarisk magnetism. Se Jernmalmer, sp. 1147,
och Magnetism.

Polariskop (af Grek. skopein, se), fys., benämner
man företrädesvis mera invecklade apparater,
som tjena till att skilja polariseradt ljus från
opolariseradt. De mest använda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0738.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free