- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1467-1468

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarland kallar man med ett gemensamt namn de inom polcirklarna belägna landområdena - Polarlon. Se Lo-underslägtet - Polarnatt. Se Polardag - Polarräfven. Se Räfslägtet - Polar-sken. Se Norrsken - Polarsommar och polarvinter, meteor. Med dessa namn betecknar man i polartrakterna de båda enda derstädes tydligen skilda årstiderna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

arktiska Amerika och på Parryöarna, råder på Grönlands
sydkust en af Golfströmmen förorsakad mild
temperatur, så att Grönlands klimat är under alla
tider beroende af vindriktningen. Alla vindar från s.,
v. och. n. medföra köld, men östliga och sydöstliga
höja temperaturen. Grönlands varma sydöstvindar
äro jämförliga med föhn i Alperna. Inflytandet af
Grönlands föhnvindar sträcker sig vida omkring. 1875
rådde en mycket blid temperatur på de danska
stationerna på Grönland, och Nares iakttog samma
fenomen nästan samtidigt vid sitt vinterqvarter under
82° 17’. På Frans Josefs land iakttager man också
mild temperatur om vintern vid sydliga vindar, som
komma från de genom den atlantiska varma hafsströmmen
förorsakade stora öppna vattenytorna.

Det är hufvudsakligen endast inom Gamla verlden,
som skogen går så långt mot n. som innanför
polcirkeln. Låga björkar, vide och bärbuskar förekomma
i södra Grönland, men längre norrut är polarvidet
den enda växten med vedartad stam. Inom polcirkeln
hafva samlats 762 arter blomväxter och 925 arter
kryptogamer. Den rikaste arktiska floran har Lappland,
som kan uppvisa 3/4 af hela det ofvannämnda antalet;
omkr. 3/5 af de i arktiska Asien och Amerika funna
arterna tillhöra äfven Lappland. I arktiska Europa
hafva 616 blomväxter påträffats, i arktiska Asien
233, i arktiska Amerika ö. om Mackensie-floden
379 och v. om samma flod 364 samt på Grönland
378. Största utbredningen af de arktiska växterna
hafva 3 arter Ranunculus, Papaver nudicaule, 6 arter
Draba, Braya alpina, Cardamine pratensis, 8 arter
Saxifraga, 2 Potentilla, 2 Arenaria, Silene acaulis,
Taraxacum officinale, 1 Stellaria, Dryas octopetala,
Cerastium alpinum, Epilobium latifolium, Empetrum
nigrum, polar vide (Salix polaris) samt arter af
Juncus, Carex och Poa. Saxifraga oppositifolia
anses som den vanligaste och mest arktiska af alla
blomväxter. – Alla arktiska haf äro rika på lägre
former af animaliskt lif. För invertebratfaunan hafva
detaljerade redogörelser lemnats af de naturforskare,
åt hvilka de olika polarexpeditionernas samlingar
blifvit anförtrodda. Fiskar, foglar och däggdjur i
polarregionen hafva äfven studerats och omsorgsfullt
beskrifvits, ehuru ämnet är långt ifrån uttömdt. –
Representanter af menniskoslägtet äro utbredda
längs hela kanten af europeiska, asiatiska och
amerikanska kusten inom polcirkeln och så långt
upp som till båda sidorna af Davis sund och Baffins
vik. Enär de hufvudsakligen hemta sin föda ur hafvet,
vandra polartrakternas innevånare sällan långt från
kusten. Spetsbergen, Frans Josefs land och Novaja
Zemlja äro obebodda, ehuru tillfälliga sommarbesök
göras till södra stränderna af sistnämnda ö. Lappar
och, längre österut, samojeder bebo de europeiska
polartrakterna; de ega renhjordar och draga sig om
vintern tillbaka från kusten. Längre österut på
Sibiriens nordkust bo jakuter och jukagirer samt
tsjuktsjer från Kolyma till Berings sund. Eskimoerna
och andra med dem språkligt beslägtade folk, med ett
gemensamt namn kallade innuit, äro utbredda öfver
hela arktiska
Amerika och längs Grönlands kuster. Stora områden,
deribland arkipelagen n. om Amerika, äro obebodda,
ehuru spår af eskimoläger anträffas längs hela
kustlinien från Banks land till Baffins vik. I danska
Grönland blefvo sannolikt de ursprunglige eskimoerna
uppblandade med norska nybyggare, och sedan Egedes
tid har antalet halfblod ökats genom eskimoernas
blandning med danska nybyggare.

Öfver de södra polartrakterna, de s. k. antarktiska,
eger man vida färre underrättelser än om de norra,
emedan tillträdet till dem ar mycket svårare. I
olikhet med den norra är södra polarregionen betäckt
af oceanen, och sammanhängande land anträffas först
långt söderut. Många antaga tillvaron af ett stort
fastland eller en antarktisk kontinent; andra betvifla
densamma och anse, att der finnas endast större eller
mindre ögrupper. Hvad man hittills har upptäckt är
följande. Sydöst om Amerikas sydspets ligger Trinity-
och Palmer-land (upptäckt 1821 af Powell och Palmer),
som räcker nästan till 62° s. br. och längre söderut
under polcirkeln kallas Grahamland. Dess östligaste
spets, som upptäcktes 1838 af Dumont d’Urville,
kallas Louis Philippes land; straxt bredvid ligger ön
Joinville. Från den redan 1599 af Dirk Gerrits sedda
ögruppen Syd-Shetland är denna del af det antarktiska
landet skild genom Bransfield-sundet. Sydvest derom
ligger under 69:de breddgraden Alexander I:s land
och Peter I:s ö, båda upptäckta af Bellingshausen
1821. Längre vesterut är det endast vatten och is, och
först under 170–160° ö. lgd upptäckte Ross 1841–42 den
höga kusten af ett snöbetäckt land, som han kallade
Victoria land och som bär flere berg af 3,000–4,000
m. höjd, bl. a. vulkanerna Erebus och Terror. Mellan
150 och 100° ö. lgd anträffade Dumont d’Urville,
Balleny och Wilkes (1839–40) under polcirkeln en
rad öar och osammanhängande kuststräckor, hvilka
sammanfattats under den gemensamma benämningen
Wilkes’ land. Särskilda sträckor äro Adélies land,
Côte Clarie, Sabrina land, Budd- och Knox-land
samt Termination-ön. Vester om Wilkes’ land under
60° ö. lgd ligger Kemps land och under 50° ö. lgd
det af Biscoe 1831 upptäckta Enderby land, båda
sannolikt endast öar. Alla dessa antarktiska land
äro obebodda, betäckta med evig snö och is samt
nästan utan vegetation, men rika på sjöfogel och
på hafsdäggdjur. Den omgifvande isen har hittills
hindrat hvarje närmare undersökning af landet.

Polarlon. Se Lo-underslägtet.

Polarnatt. Se Polardag.

Polarräfven. Se Räfslägtet.

Polar-Sken. Se Norrsken.

Polarsommar och polarvinter, meteor. Med dessa namn
betecknar man i polartrakterna de båda enda derstädes
tydligen skilda årstiderna: sommaren, hvarunder solen
icke sjunker under horisonten, och vintern, då hon
ej går upp. Skilnaden mellan dag och natt är ock i
dessa regioner i afseende på temperaturförhållandena
försvinnande, så att man äfven kan säga, att i
polarregionerna dagen sammanfaller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0740.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free