Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen (P. Polska, R. Poljsja), fordom sjelfständigt konungarike, numera del af ryska riket och kalladt Weichselguvernementen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brest-Litowsky. – P:s offentliga undervisningsanstalter
äro universitetet i Varsjav med omkr. 1,000
studerande, 18 gymnasier och 8 progymnasier,
3 realskolor samt omkr. 3,300 folkskolor. Äfven
finnas utmärkta tekniska skolor, ett landtbruks-
och skogsinstitut vid Nowa-Alexandrya och flere
lärareseminarier. 1881 var antalet lärjungar i
skolorna 1 på 35 af befolkningen, i det att endast
19 proc. af barnen i skolåldern mottogo undervisning
i skolorna. – Religion. Större delen af befolkningen
(omkr. 76 proc.) är romersk-katolsk; 13,4 proc. äro
mosaiska trosbekännare, omkr. 5 proc. protestanter;
resten tillhör rysk-grekiska kyrkan och islam
eller är unerade greker (numera mycket få) eller
dissidenter. Efter sista upproret (1863) inskränktes
betydligt det katolska presterskapet. En mängd
kloster stängdes. Flere biskopar jagades ur landet,
och deras platser förblefvo obesatta ända till
1883, då påfven erkände den nya stiftsindelningen,
som ryska regeringen infört. Katolikerna hafva
4 biskopar, i Varsjav, Sedomierz, Lublin och
Plock. Den grekisk-ortodoxa kyrkan lyder under
ärkebiskopen i Varsjav, den unerade grekiska under
biskopen af Chelm, den evangelisk-lutherska och den
reformerta hvardera under en generalsuperintendent,
som tillika är ordförande i resp. konsistorium. –
Förvaltning. 1867 förlorade P. sin särskilda
förvaltning. Den dittills i Varsjav bestående
regeringskommissionen (ministeriet för konungariket
P.), förvaltningsrådet och de öfriga centrala
myndigheterna upphäfdes, och de enskilda grenarna af
förvaltningen förlades under de olika ministerierna i
Petersburg. En ukas af d. 29 Febr. 1868 förordnade om
P:s fullständiga sammansmältning med det ryska riket
i administrativt hänseende. Landet indelades 1867 i 10
guvernement: Varsjav, Piotrków, Kalisz, Radom, Kielce,
Lublin, Siedlce, Plock, Lomza och Suwalki, hvilkas
civilguvernörer likställdes med de ryske. Hela P:s
förvaltning är anförtrodd åt en i Varsjav residerande
generalguvernör, som tillika är befälhafvare för hela
militärstyrkan i Varsjavs militärdistrikt. Sedan
d. 1 Juli 1869 har P. ingen särskild budget; dess
inkomster och utgifter äro inneslutna i ryska rikets,
och sedan 1881 hafva de upphört att synas under egna
rubriker. Endast få polacker bekläda högre ämbeten,
t. o. m. domstolarna besättas nu med ryska domare. –
De forna polska ordnarna (Hvita örns orden och
Stanislaus-orden) äro nu ryska ordnar; de forna
nationalfärgerna (hvitt och rödt) äro förbjudna
och utbytta mot de ryska. Det polska rikets vapen
var en qvadrerad sköld; första och fjerde fältet
buro i rödt den hvita krönta polska örnen, det
andra och tredje en ryttare i silfverharnesk med
blå sköld, gyllene patriarkkors och blottad sabel
på en springande silfverhäst. Hjertskölden innehöll
konungens familjevapen.
Historia. P. under Piasterna (900-talet–1370). Det
polska riket synes i sin begynnelse hafva uppstått
genom en sammanslutning af flere vestslaviska
stammar på de fruktbara slätterna mellan Warthe,
Netze och Weichsel. Enligt sagan var bonden Piast
dessa stammars förste
gemensamme behärskare och tillika stamfader för P:s
äldsta nationella fursteätt. Dennes ättling i fjerde
led var Miesco l. Mieczyslaw, med hvilken det polska
rikets historia egentligen begynner. Han tvangs af
markgrefven Gero att erkänna den tyske kejsarens,
Otto I:s, öfverhöghet (963), och han förmåddes två
år senare af sin gemål, en böhmisk furstedotter,
att omfatta den romersk-katolska kristendomen,
hvilken genom tyska missionärers nitiska predikan
och efter många strider till sist blef P:s herskande
religion. Redan under Miescos dagar inrättades
det första biskopsdömet, i Posen, och några år
efter hans död fick riket sin första, ärkebiskop,
som tog sitt säte i det minnesrika Gnesen. Miescos
son och efterträdare, Boleslav I Chrobry, »den
djerfve», de nordiska sagornas Burislef (992–1025),
blef en af P:s mäktigaste regenter. Han utvidgade
betydligt sitt rikes gränser, eröfrade en del af
nedre Weichsel-gebitet, Pommerellen med Danzig,
under strider med preussarna, underlade sig Schlesien
jämte de sydpolska provinserna Krakov och Sendomir,
det s. k. Lill-Polen, som förut stått under Böhmens
öfvervälde, samt vann under årslånga strider mot de
framträngande ryssarna de s. k. czerweniska städerna
l. Röda Ryssland. Efter kejsar Otto III:s död trängde
han gång efter annan in på det tyska gränsområdet,
sträfvande att befria sig sjelf från Tysklands
öfverhöghet och hysande planer att införlifva med
sitt välde alla de slaviska stammar och folk, som
ditintills lydt under tyskt herradöme. Öfverallt sökte
han, ofta på barbariskt vis, betrygga kristendomens
framgång, grundlade kloster och biskopsstift och
förvärfvade sig genom denna sin verksamhet det
katolska presterskapets gunst. I det inre upprätthöll
han sträng ordning, förbättrade lagskipning och
krigsväsende samt uppförde kastell såsom säten för
särskilda ämbetsmän, kastellaner, åt hvilka uppsigten
öfver den närmaste omnejden anförtroddes. Med
kyrkans bifall lät han, för att försäkra sitt verk,
kort före sin död kröna sig till konung. Emellertid
vill det synas, som om i Polen ett starkt konungadöme
hade mycket svårt att kunna rotfästa sigr hvilket
berodde på flere egendomligheter inom de polska
samfundsförhållandena. För det första var piasternas
välde så att säga en delad makt. Slägtens alla
medlemmar ansågo sig hafva rätt till land, och den
myndighet, som slägtens hufvudman, »storfursten», kom
att utöfva, berodde på delfurstarnas frivilliga eller
tvungna samverkan. Det slaviska ättsamhället gick igen
i medeltidens P. Vidare förefanns emellan furstarna
och de lägre klasserna en mycket talrik, anspråksfull
och mäktig adel (szlachta) måhända från början en
segrande stam, som ensam egde rätt till krigstjenst
och mellan hvars medlemmar en demokratisk jämlikhet
rådde. Nedom den stodo bönderna i ett tryckande
beroende, dels sådana, som egde ett visst mått af
personlig frihet (kmieci), dels sådana, som voro
underkastade lifegenskapens öde (glebae adscripti);
de senares antal var i oupphörlig tillväxt. För det
vestra Europas feodalism synes emellertid P. icke
hafva lemnat någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
