Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen (P. Polska, R. Poljsja), fordom sjelfständigt konungarike, numera del af ryska riket och kalladt Weichselguvernementen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämplig jordmån. En orsak dertill har man sökt i den
omständigheten att både de högre hoffunktionärerna
och förvaltningshierarkiens förnämste män,
kastellanerna, och de sedermera öfver dem ställde
palatinerna l. vojevoderna (wojewodi) alltid voro
att betrakta såsom endast ämbetsmän, hvilka i regeln
innehade sina ämbeten utan ärftlig rätt. Vi kunna icke
följa P:s medeltidshistoria i dess detaljer. Svaga och
kraftiga regenter vexla; de piastiske furstarna strida
med hvarandra, med adeln och med kleresiet. Bönderna
sätta sig upp emot de store; land vinnas och förloras,
de nationelle kämpa med de tysksinnade, och under
svagheten och villervallan ser det en gång ut,
som om hedendomen skulle afgå med seger. Boleslaw
III Krzywousti, »den snedmynte» (1102–39), samlade
visserligen för en tid rikets krafter, eröfrade
Pommern, der han lät tyskar predika kristendomen,
och kämpade icke utan framgång med Tysklands
kejsare. Men han förberedde nya olyckor, då han efter
gammalslavisk sed delade P. mellan sina fyra söner,
stadgande tillika, att den äldste inom slägten alltid
skulle vara »storhertig» af Krakov och såsom sådan
utöfva ett principat öfver de öfrige furstarna. Dessa
bestämmelser blefvo signalen till nya borgerliga krig,
under hvilka rikets enhet nästan upplöstes genom
furstarnas strider om senioratet och deras sträfvan
att göra hvar och en sitt område oberoende. Adeln
och kleresiet funno med sin fördel förenligt
att hindra uppkomsten af en stark centralmakt,
begagnande sig af omständigheterna för att öka sina
företrädesrättigheter och befästa sitt politiska
inflytande. Rikets makt utåt minskades. Pommern
gick förloradt. De vestra gränslanden, i synnerhet
Schlesien, blefvo alldeles förtyskade och undandrogo
sig snart det polska inflytandet; i norr blefvo
preussarna, P:s farliga grannar, efter hand kristnade
och underkufvade af de tyske ordensriddarna, som
i stället i landet vid nedre Weichsel byggde upp
ett lysande tyskt välde (se Tyska orden). Äfven i
det egentliga P. inträngde tyska kulturelement,
visande sin styrka i synnerhet i städerna, der
inom kort tysk rätt gjorde sig gällande. Mot de
anstormande mongolerna hade det splittrade P. ringa
motståndskraft, och efter nederlaget vid Liegnitz
(1241) skulle det hafva förlorat sin sjelfständighet,
om ej andra land lockat barbarernas roflust. Från
början af 1300-talet skönjes emellertid ett
återupplifvande af P:s nationalanda. Med hjelp af
den kunde Wladislaw I Lokietek, »den korte»
(1319–33), börja sammanknytandet af P:s skilda delar och
återupprättandet af dess förfallna konungamakt. Sonen
Kasimir den store (1333–70), den siste Piasten
på P:s konungatron, blef sitt lands pånyttfödare
och gaf åt sitt rike, genom sina bemödanden för
åstadkommandet af en nationel statsordning,
en inre och yttre fasthet, som det icke egt under
hela sin föregående historia. Hans verksamhet för
P:s samlande till en nationel stat visade sig, utom
i arbetet på riksdelarnas sammansmältande, äfven i
stiftandet af ett polskt universitet i Krakov (1364)
och i utgifvandet af en allmän polsk lagbok
(»Statutet af Wislica», 1368). Det från fadern ärfda kriget
med den af alla polacker hatade Tyska orden bragte
Kasimir till slut genom freden i Kalisz (1343),
ehuru med afträdelse till orden af Pommerellen och
Danzig. Redan förut hade han uppgifvit Schlesien till
Böhmen; men han skaffade sitt rike ersättning för
afträdelserna i v. genom eröfringar i ö., i det han
lade de fordom ryska furstendömena Halicz (Galizien)
och Vladimir (Lodomerien) under sitt välde. Efter
Kasimirs död kom hans systerson, Ludvig den store
(1370–82) i Ungern, på P:s konungatron och derigenom
förenades de båda landen i en personalunion, som
i intet afseende var P. till välsignelse. Sedan
Ludvig gått ur tiden, gjorde P:s ledande män slut på
förbindelsen och togo hans yngre ogifta dotter Hedvig
(1385–86) till sin drottning. De förmådde henne
äfven att äkta den hedniske storfursten af Litaven
Jagello mot löftet att han skulle öfvergå till
kristendomen. Han döptes under namnet Wladislaw och
kröntes kort derefter till P:s konung (1386).
P:s storhetstid. Jagellonerna (1386–1572). Med
Wladislaw II Jagello (1386–1434) började Jagellonernas
lysande regeringstid. De öfrige regenterna af denna
dynasti voro Wladislaw III (1434–44), Kasimir IV
(1445–92), Johan I Albert (1492–1501), Alexander
(1501–06), Sigismund I (1507–48) och Sigismund
II August I (1548–72). Under Jagellonernas tid
utvecklade sig det polska riket till följd af P:s
och Lita vens förening till det mäktigaste i östra
Europa. – Den lösa politiska förening, som blifvit en
följd af Hedvigs och Jagellos giftermål, visade sig
ödesdiger närmast för den makt, i hvilken både P. och
Litaven sågo en fiende, nämligen Tyska orden. Det
14:de årh. hade sett denna ordens storhet; med det
15:de började dess förfall, hvilket påskyndades genom
olyckliga krig med P. Den första freden i Thorn
(1410) medförde endast förlusten af Samogitien;
men i den andra (1466) fick orden »för evig tid»
afträda Pommerellen med Danzig och några andra
mindre landsträckor (Westpreussen) samt måste för de
öfriga preussiska landen (Ostpreussen) ikläda sig
länspligt till polska kronan. Sålunda trängde det
polska riket å nyo fram till Östersjön, medan det i
s. öfver Volynien, Podolien och Ukrajna vidgade sina
gränser ned till Svarta hafvets kust. Det syntes växa
alltjämt, och det såg vid den nyare tidens början ut,
som om det skulle samla under sitt välde alla slaviska
folk i det östra Europa. Höjdpunkten af sin yttre
storhet nådde P. under den siste Jagellonen, Sigismund
II August I, sedan det efter Svärdsriddareordens
upplösning (1561) lagt nya land vid Östersjön
(Livland, Kurland) under sin spira. Men mot denna
yttre glans och makt svarade aldrig en inre kraft. De
polska, ryska och tyska landskapen stodo mot hvarandra
med sina olikheter, sina skilda åsigter, rättigheter
och intressen; och en stark konungamakt, som kunde
hafva skapat den nationella enheten, förefanns ej,
icke ens under Sigismund II August I, som dock gjorde
mycket att med P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
