- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1491-1492

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Polhem, Kristofer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

P:s fader, Vulf Kristofer Polheim, hade under en
sjöresa lidit skeppsbrott vid Gotland samt derefter
qvarstannat på ön, till en början såsom köpman i
Visby. Han hade antagit namnet Polhammar och gift
sig med en infödd svenska, Kristina Schening från
Vadstena, hvilken vardt P:s moder. Sedan P. vid unga
år (1669) blifvit faderlös och modern gift om sig,
kom han till en farbroder i Stockholm, men måste,
efter dennes snart inträffade död, gå ut i verlden
redan vid tolf års ålder. Under de följande tolf
åren innehade han anställningar vid herrgårdskontor,
dels hos riksrådet Biörenklous enka, å Kungshamn vid
Ekoln och Vansta i Ösmo socken af Södertörn, dels
slutligen å Fållnäs i Sorunda. Derunder egnade han med
brinnande lust sina lediga stunder åt mekanisk slöjd
och vann ett visst rykte genom de ur, stekvändare
m. fl. nyttiga ting, som utgingo från hans små
verkstäder. Snart insåg han dock, att det skulle vara
af största betydelse för honom att känna mekanikens
teoretiska grunder, och att han för detta ändamål
måste lära vetenskapernas språk, latinet. Med ihärdigt
besegrande af de hinder omständigheterna lade i vägen
vann han sitt närmaste mål under välvillig handledning
af kyrkoherden i Sorunda, Erl. Dryselius, och kunde
omsider, 1686, begifva sig till Upsala universitet,
der han blef en framstående lärjunge i de matematiska
ämnena. Snart fick han ock tillfälle att äfven der
visa sitt mekaniska geni. Så lagade han astronomiska
observatoriets pendelur samt fullständigade,
förbättrade och satte åter i gång domkyrkans bakom
altartaflan placerade konstur, hvilket på Sten Sture
d. ä:s tid förfärdigats af Vadstenamunken Petrus
Dasypodius, men i mer än hundra år varit obrukbart
(det förstördes sedermera vid den stora eldsvådan
1702). En af P. konstruerad sinnrik modell till
uppfordringsverk vid grufvor, hvilken förevisades
för Karl XI, föranledde 1690 hans utnämning till
»bergsmekanikus», med lön af allmänna medel; 1698
erhöll han titeln »direktor öfver bergsmekaniken»
och rang närmast bergmästarna. Hans förnämsta
uppgift i dessa beställningar blef att utföra nya
konstbyggnader för åtskilliga schakt af Falu grufva
samt vid Bispberg m. fl. gruforter, hufvudsakligen i
Dalarna. I stället för dyra linledningar använde han
dervid stånggångar, och genom att skickligt uttänka
vändaxlarnas och vinkelarmarnas rätta ställning
blef han i stånd att äfven från betydligt aflägsna
vattenverk leda drifkraften oförminskad och öfver
kuperad mark fram till grufvorna. – Sin öfverlägsna
händighet som urmakare skulle P. ännu en gång på ett
eklatant sätt ådagalägga. Under en lärorik studieresa,
som han 1694–96 sattes i tillfälle att företaga till
Tyskland, Holland, Frankrike och England, slog han
den lärda verlden i Paris med häpnad genom att åtaga
sig att konstruera modellen till ett ur, som på samma
gång skulle utvisa den turkiska, judiska, babyloniska,
italienska och allmänna europeiska timräkningen m. m.,
och efter hemkomsten infriade han med framgång sitt
löfte, så att ett ur af denna invecklade anordning
kunde från franska hofvet sändas såsom
gåfva till sultanen. Ett dylikt ur tillverkades senare
af P. sjelf och innehades af Gabriel Stjerncrona,
hans främste meddelegare i Stjernsunds bruk, i Husby
socken i Dalarna, hvarest P. från år 1700 anlade
olika slags metallmanufakturer m. m., deribland en
urfabrik och en verkstad för jernblecksarbeten,
båda anmärkningsvärda för den obetydliga rol
menniskohanden behöfde spela vid fabrikationen.

År 1714 erhöll den snillrike ingeniören titeln
assessor i Kommersekollegium; i Dec. 1716 fick
han kommerseråds värdighet och adlades samtidigt
med namnet P. (han hade dittills, såsom fadern,
hetat Polhammar). Han hade då nyss verkställt sitt
kanske vigtigaste arbete. Sedan han redan 1712 för
Amiralitetets räkning påbörjat anläggningen af en
ypperlig dam vid Lyckeby qvarnar, kallades han
nämligen 1716 att öfverlägga med Charles Sheldon om
planen för den stora dockbyggnaden i Karlskrona samt
anmodades att utföra den maktpåliggande fördämningen
mot hafvet. P. färdigbyggde en förtimring ofvan
vattnet, i en halfcirkelböjning om några och 70
fots diameter samt med 24 fots djup och nertill
formad efter hafsbottnens konturer, hvarefter den
vid nedsänkningen befans passa med en obetydlig
jämkning. Icke långt derefter var P. i färd med en
jätteplan, som det först blef en långt senare tid
möjligt att genomföra – biskop Brasks gamla idé om
en kanalväg mellan Östersjön och Vesterhafvet. Karl
XII. som redan under sin vistelse i Turkiet hade
sin uppmärksamhet fäst på P:s verksamhet såsom
uppfinnare samt deraf väntade sig gagn för krigets
behof, omfattade hans förslag med intresse, och
ett kontrakt slöts, enligt hvilket P. skulle på
5 år fullborda hela farleden mellan Göteborg och
Norrköping, hvaremot kronan ansvarade för att folk och
penningar – 40,000 daler silfvermynt om året – icke
skulle tryta. Detta sangviniska aftal gjordes under
konungens sista lefnadsår (i Lund d. 16 Jan. 1718),
och utförandet stannade vid ett i sammanhang med
industriella anläggningar verkstäldt slussarbete
vid den på Karl IX:s tid byggda s. k. »Karls graf»,
vid Rånnum nedanför Göta elfs utlopp ur Vänern. Ännu
under P:s lifstid skred man dock åter till handling,
enligt beslut af ständerna år 1747. Arbetet begynte
denna gång vid Trollhättan, der man efter P:s djerfva
plan skulle snarare så att säga trotsa vattenfallen än
kringgå dem. Men 1755, fyra år efter P:s död, råkade
en kostsam dambyggnad ut för missödet att sprängas,
hvarefter företaget – från hvilket den s. k. »Polhems
sluss» qvarstår såsom ett minne – först 1793 åter
bragtes å bane, och då efter en ny plan. Ett svårt
och vigtigt värf, för hvilket P:s erfarenhet togs
i anspråk, var den länge ventilerade och år 1744
påbegynta ombyggnaden af slussen vid Söderström i
Stockholm, hvilket arbete först 1753 fullbordades af
hans son Gabriel. Andra märkliga arbeten af P. voro
Upsala domkyrkas slagur (1710), broar öfver Göta elf
(vid Rånnum, 1718) och Dalelfven (vid Husby och
Skedvi, 1724), planer till ett myntverk i Kassel (1732;
det uppfördes af Gabriel P.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0752.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free