Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polisförseelser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Politikerna (Fr. les Politiques), kallades
under de franska hugenottkrigen (1500-talet)
ett parti af missnöjda från såväl det katolska
som det protestantiska lägret, främst sönerna till
konnetabeln Montmorency. Politikerna, som framträdde
första gången 1568, arbetade i försoningens och
fredens anda, hvarför återställandet af l’Hôpitals
toleransedikt blef deras förnämsta fordran. Vid
Henrik III:s tronbestigning (1574) var partiet
mycket mäktigt, enär de främste männen från olika
håll slutit sig till detsamma. Konungen lyckades
visserligen splittra det genom den s. k. »paix de
monsieur» (1576); men partiet lefde qvar trots ligan,
och derur framgick omsider den stora nationella
opinion, som sedermera tryggade Henrik I V: s tron.
Kj.
Politikollegium. Se Handels- och ekonomikollegium.
Politimål. Se Ekonomi-mål.
Politirådman. Se Rådman.
Politirätt. Se Näringslagstiftning.
Politisera. Se Politik.
Politisk. Se Politik.
Politiska rättigheter. Se Medborgerliga rättigheter,
sp. 1185.
Politisk ekonomi. Se Nationalekonomi.
Politisk frihet. Se Medborgerliga rättigheter,
sp. 1185.
Politisk jämnvigt är – enligt den af Fr. von
Gentz (1764–1832) gifna och af en senare tids
statsrättslärare, t. ex. Bluntschli, antagna
definitionen – ett förhållande emellan stater, som
bestå vid hvarandras sida och äro mer eller mindre
förbundna med hvarandra, af sådan beskaffenhet,
att ingen af dem kan göra intrång på en annans
sjelfständighet eller väsentliga rättigheter utan
att möta kraftigt motstånd från något håll och utan
att, såsom en följd deraf, sjelf utsätta sig för
fara. »Idén om den politiska jämnvigten har till
en viss grad utbildat sig i hvarje fritt system af
hyfsade stater, emedan denna idé är inneboende i ett
sådant systems natur. Denna jämnvigt är således en
naturlig frukt af den politiska kulturen; och dess
upplösning leder af sig sjelf till de svagares
utrotande eller beroende» (Heeren). I antiken
gjorde sig jämnvigtens princip tydligen gällande i
förhållandet emellan Greklands stater, men kom för
öfrigt icke mycket till heders, såsom historien om
det romerska verldsväldets tillkomst utvisar. För
medeltiden, med bristen på ett mellanfolkligt lif
å ena sidan och påfvarnas universella politik å
den andra, blef ett jämnvigtssystem någonting
ofattligt och omöjligt. Men vid öfvergången till
den nyare tiden trängde jämnvigtstanken igenom uti
Italien, som då inneslöt ett antal högt bildade
stater. Detta till det italienska statssystemet i
början inskränkta jänmvigtssträfvande utbredde sig
snart genom främmande makters (Frankrikes, Spaniens,
Österrikes) inblandning uti Italiens angelägenheter
till en vidare ring och växte genom den allmänna
fruktan för en universalmonarki, hvarmed habsburgska
dynastien under 1500-talet hotade Europa, inom kort
ut till en allmänt europeisk jämnvigtspolitik. Det
är visserligen sant, att de
europeiska staterna under 1500-talet läto sig påverka mera
af religiösa än af politiska skäl. Men Frankrike,
ehuru katolskt, tog under sin strid mot det
katolska Habsburg till hjelp både den höga Nordens
protestantiska stater och den muhammedanska Östern
(Turkiet) och derigenom så att säga indrog dessa
makter inom det europeiska statssystemet. Under 1600-
och 1700-talet intog upprätthållandet af den politiska
jämnvigten en så förherskande plats i statsmännens
göranden och låtanden, att denna tid fått namn af det
politiska jämnvigtssystemets tid (1648–1789). Det var
då företrädesvis Frankrike under Ludvig XIV som genom
sin eröfringspolitik hotade att rubba jämnvigten och
framkallade de »konserter», allianser och koalitioner,
genom hvilka de öfriga makterna lyckades upprätthålla
densamma. Särskildt sjömakterna, England och Holland,
framträdda dervid och vid andra tillfällen (t. ex. vid
den åsyftade sprängningen af den österrikiska
monarkien på 1740-talet) såsom ifriga förkämpar för
»status quo». Äfven Sverige fick pröfva styrkan af
jämnvigtens stränga nödvändighet, »I sammanskrifven
förslag», utropade Karl X Gustaf till de diplomater,
som ville tvinga honom till en uppgörelse med Danmark
i enlighet med konserterna i Haag (1659), »men jag
skall sönderhugga dem med mitt svärd.» Lika litet han
som sedermera Ludvig XIV kunde dock brutalt sätta
sig öfver hvad man skulle kunna kalla den tidens
sedliga ordning i politiken. Det var i denna ordnings
missbrukade namn man skred till Polens delning
(1772), ty då jämnvigten bevarades genom en lika
tillökning i makt åt de plundrande staterna, hade
man tillgodosett ett högre berättigadt intresse än en
nations lif! Den stora franska revolutionen och hennes
»testamentsexekutör» Napoleon upphäfde jämnvigten,
endast för en kort tid, men under denna tid kom en ny
faktor, nationalitetsprincipen, till dem, med hvilka
statsmännen dittills haft att räkna. Visserligen
trodde man sig på kongressen i Wien (1814–15) hafva
sörjt för jämnvigtens återställande genom en lagom
afpassad fördelning af menniskor och qvadratmil,
enligt den gamla materialistiska uppfattningen. Men
nationalitetssträfvandet har sedermera satt andra
gränser för staternas område. Det intager i vår tid
ungefär samma ställning till järmnvigtspolitiken
som religionen under 1500-talet. Formerna hafva
vexlat, men väsendet – den europeiska jämnvigten
– är qvar. Det helas upprätthållande beror till
hufvudsaklig del på de sex »stormakternas»
(England, Frankrike, Italien, Preussen, Ryssland,
Österrike-Ungern) ställning till hvarandra.
Polityr l. politur (Lat. potitura),
glansslipning; glatthet och glans; möbelfernissa
(schellack löst i sprit); yttre förfining i
umgängessätt, tal och seder; hyfsning, folkskick,
belefvenhet. Se Polera.
Politzer, Adam, Österrikisk öronläkare, f, 1835,
med. doktor 1859, professor i öronsjukdomar i Wien
1870, har utgifvit bl. a. Lehrbuch der ohrenheilkunde
(1878; ny uppl. 1882).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
