- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1511-1512

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pollentia ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och grundlig sakkunskap, eger ett ej ringa värde
för kännedomen om Greklands språk, literatur
och kulturförhållanden. De bästa upplagorna
äro af Dindorf (5 bd, 1824) och Bekker (1846).
A. M. A.

Pollux, astron. Se Tvillingarna.

Pollux, miner., ett färglöst, genomskinligt,
glasglänsande, vattenhaltigt bisilikat af lerjord,
caeciumoxid, natron och lithion, med hårdhet = 6,5
och eg. vigt = 2,9. Det kristalliserar reguliert och
förekommer i drushål i granit på Elba tillsammans
med petalit (kastor). Ant. Sj.

Polna, stad i östra Böhmen, nära Mährens
gräns. Omkr. 5,500 innev. Ruiner af Dietrichsteinska
slottet (från 13:de årh.).

Polning, Se Pola.

Polo, Marco, italiensk resande, den störste
och förnämste af alla i medeltiden och måhända
den ryktbaraste af alla resande, föddes i Venezia
omkr. 1254. Hans fader, Nicolo, och farbroder Maffeo,
venezianska köpmän af adlig börd, hade i början af
1260-talet gjort en resa till Kublai kan i Kanbaluk
(Peking), som mottagit dem med välvilja och låtit dem
återvända såsom sina sändebud till påfven med anhållan
att denne ville sända till kanen bildade män för att
undervisa hans folk i kristendomen och Vesterlandets
kultur. De återkommo 1269, men påfven (Klemens IV)
hade året förut dött, och ingen ny påfve valdes förr
än 1271. Bröderna hade under tiden, åtföljda af den
unge Marco, på sin återfärd till Kina hunnit till
Cilicien. Den nyvalde påfven, Gregorius X, sände
efter dem i st. f. de hundra lärare Kublai begärt
endast två dominikanmunkar, hvilka straxt vände
om. Från Ajas i Cilicien tyckas de resande hafva
färdats öfver Shvas, Mardin, Mossul och Bagdad till
Ormus vid Persiska viken i afsigt att derifrån fara
sjövägen till Kina. Af någon anledning öfvergåfvo de
denna plan och återvände norr ut genom Persien samt
färdades genom Kirman, Korasan, Balch och Badaksjan,
der de länge fördröjdes till följd af den unge Marcos
sjukdom. Derefter reste de uppför Oxus genom Wachan
till Pamir, ett namn, som förekommer först i P:s
bok. Dessa trakter hafva aldrig sedan dess beskrifvits
af någon europeisk resande förr än efter den modiga
expedition, som 1838 företogs af sedermera löjtnanten
i indiska flottan John Wood, hvilkens berättelse
utgör en lycklig illustration till några af P:s
kapitel. Från Pamirs högland nedstego de resande
till Kasjgar, hvarifrån de fortsatte förbi Jarkand
till Chotan. Dessa trakter hafva varit nästan alldeles
okända för Europa ända till för 20 år sedan, då några
engelsmän åter gjorde dem bekanta. Från Chotan kommo
de till trakten kring sjön Lob; sedan P:s tid var den
outtröttlige ryske forskningsresanden Przevaljskij
den förste europé, som (1871) såg denna sjö. Derifrån
färdades de genom Gobiöcknen eller Lob-öcknen, såsom
P. kallar den, till Tangut (så kallades då området
i yttersta nordvestra Kina både inom och utom den
stora muren). Under fortsättningen af resan möttes
de och välkomnades af kanens folk, och omsider nådde
de kanens sommarresidens Sjangtu
(Xandu) våren 1275. Kanen mottog dem hjertligt, och
i synnerhet vann Marco hans gunst i hög grad samt
användes dels i förvaltningen, dels i beskickningar
till olika trakter af kanens rike. Hans första
beskickning förde honom genom provinserna Sjan-si,
Sjen-si och Se-tsjuen samt gränstrakterna vid
Tibet till den aflägsna provinsen Junnan och norra
Birma, trakter, som för tjugo år sedan voro en
terra incognita, men som sedan blifvit bekanta genom
Coopers, Garniers, Richthofens, Gills, Babers och
andras resor. Om dessa land och deras många olika
folkstammars seder och bruk kunde P. efter sin
återkomst gifva kanen lifliga skildringar. En gång
besökte han Karakorum, storkanens forna residens,
en annan gång Champa eller södra Kochinkina och
vid ett annat tillfälle södra Indien. Huruvida hans
fader och farbroder erhöllo dylika uppdrag berättar
oss ej P., men han omtalar, att de gjorde kanen
en och annan tjenst. I alla händelser samlade de
rikedomar, hvilka de längtade få föra hem; men kanen
var döf för alla förslag om hemresa, och endast en
lycklig slump fogade så, att Europa ej förlorade
sin medeltids Herodotos. Argun, kanen i Persien, en
sonson till Kublais broder Hulaku, förlorade genom
döden 1286 sin favoritgemål. Före sin död hade hon
uttryckt sin önskan att hennes plats måtte fyllas
endast af en qvinna af hennes mongoliska stam. Tre
ambassadörer afsändes till hofvet i Kanbaluk för att
bedja om en brud, och för sin återresa önskade desse
att få begagna sig af venezianernas erfarenheter
samt erhöllo af kanen tillåtelse att få dem som
följeslagare. Färden gjordes till sjös förbi Sumatra,
Ceylon och Indien till Persien under många faror,
hvarvid en stor del af sällskapet gick förlorad,
men de tre venezianerna gingo lyckligt igenom alla
svårigheter och återkommo till Venezia mot slutet
af 1295 efter 24 års bortovaro. Derefter känner
man intet af P:s öden förr än 1298, då han var
befälhafvare på ett venezianskt fartyg i den för
Venezia olyckliga sjöstriden vid Curzola mot Genua
(d. 7 Sept.) och jämte 7,000 andra fångar fördes till
Genua. Fångenskapen räckte ej ett år, ty genom Milanos
bemedling slöts fred mellan de båda republikerna i
Juli 1299, men P:s vistelse i Genua blef ett medel,
hvarigenom hans märkliga erfarenheter i Österlandet
blefvo upptecknade. Förut hade han utan tvifvel
berättat sina historier om Cathai (Kina) för sina
vänner, och med anledning af dessa historier samt ett
i dem ofta användt sifferuttryck, som den tiden var
obekant, hade han erhållit namnet »Marco il milione»,
hvilket namn han t. o. m. sjelf begagnade. Likväl
tyckes han ej hafva skriftligen affattat något. Men
i fängelset i Genua gjorde han bekantskap med en
medfånge, Rusticiano l. Rustichello från Pisa, hvars
namn namnes bland författare af den tidens romantiska
literatur. Det var tydligen han, som öfvertalade
Marco att uppteckna sina äfventyr. I alla händelser
var det han, som gjorde anteckningarna efter P:s
diktamen, och det är honom vi hafva att tacka för
dessa reseskildringar och må hända för att P:s namn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0762.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free