Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pollentia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och minne bevarats åt efterverlden. Om P:s öden efter
fångenskapen är föga kändt. Hans testamente, förvaradt
i San Marcos bibliotek i Venezia, är bevittnadt d. 9
Jan. 1324, och sannolikt dog han under året, ty af
åtskilliga handlingar inhemtas, att han i Juni 1325
varit död någon tid.
P. var den förste resande, som färdades genom Asien
till hela dess längd, uppkallande och beskrifvande
rike efter rike, som han sett med egna ögon. Han var
den förste, som berättade om det nya och lysande hof,
som upprättats i Peking, den förste, som afslöjade
Kina i all dess rikedom och storhet och förtäljde
om folken vid dess gränser med deras egendomliga
seder och bruk, den förste europé, som kände mera
om Tibet än dess namn, som kunde berätta om Birma,
laos, Siarn, Kochinkina, Japan, Java, Sumatra och
andra öar i den indiska arkipelagen, om Nikobarerna
och Andamanerna med deras nakna vildar, om Ceylon
och dess heliga bergstopp, om Indien, icke såsom
ett sagoland, utan som ett land, hvilket han sjelf
sett och delvis genomrest. P. var den förste under
medeltiden, som gaf några bestämda meddelanden om
det afsöndrade kristna riket i Abessinien och om
den halfkristna ön Sokotra, och som, ehuru dunkelt,
kunde berätta om Sansibar och om den stora aflägsna ön
Madagaskar. Å andra sidan skildrar han Sibiriens och
arktiska hafvets kalla trakter med deras hundslädar,
hvita björnar och tunguser, som rida på renar. Genom
sina skildringar af riket Cathai väckte han tanken
på en vestlig öfverfart till Asien. Berusande verkade
särskildt hans berättelse om Kinsai (Hang-tsjeu-fu),
södra Kinas präktiga hufvudstad, den tiden verldens
största stad, med dess milslånga gator, oöfverskådliga
torg och dess med 12,000 broar försedda kanaler. Icke
mindre åtrå i Vesterlandet väckte hans skildring af
den rika kryddmarknaden i Zaiton vid Fokiansundet
och af en ö eller ögrupp längre mot ö., hvilken
kineserna kallade Zipangu, der ädla metaller funnos
i sådant öfverflöd, att kungliga palatset var täckt
med guldplåt. Den stora staden Kinsai, Zaiton och
det guldskimrande Zipangu voro de mål, som Columbus
hoppades nå, då han 1492 styrde öfver Atlanten.
Öfverste H. Yule, som utgifvit en klassisk kommentar
öfver M. P:s bok (»The book of Ser M. P.», 1871; 2:dra
uppl. 1875), känner 79 handskrifter (af dessa förvaras
2, på franska, i Kungl. biblioteket i Stockholm),
hvilkas texter afvika betydligt från hvarandra i
afseende på såväl innehåll sem fullständighet. Med
afseende på språken äro 41 på latin, 21 på italienska,
11 på franska, 4 på tyska, 1 på irländska och 1
på obestämdt språk. Ett af Geografiska sällskapet i
Paris 1824 offentliggjordt manuskript på dålig franska
(tillhörigt Bibl. Nationale i Paris) har bevisats
vara antingen originalet eller en mycket trogen
afskrift af detta. På en af M. P. sjelf granskad och
från större språkfel rättad text anses den handskrift
hvila, som utgafs af Pauthier med geografiska och
historiska kommentarer under titeln »Le livre de
M. P.» (2 bd, Paris 1865). Till en handskriftsgrupp af
samma värde räknas äfven det i Kungl. biblioteket
i Stockholm befintliga manuskript, som
frih. Nordenskiöld i troget facsimile utgifvit (»Le
livre de M. P. Facsimile d’un manuscrit du XIV:e
siècle», Sthlm 1882), och som ursprungligen tillhörde
franske konungen Karl V:s (1364–80) bibliotek samt
sedermera egdes af drottning Kristina.
Polonskij [palå’nski], Jakov Petrovitj, rysk
författare, f. 1820, är företrädesvis lyriker,
och hans dikter hafva en melankolisk-svärmisk
färg samt andas en djup, innerlig känsla. Berömda
äro hans älskliga teckningar ur barnalifvet
och hans naturskildringar (t. ex. Gräshoppan –
musikant, 1859). En samling af hans dikter
utkom redan 1845. P. är äfven novellist,
beslägtad med Dostojevskij. Nära bekant med
Turgjenjev, har han lemnat en del uppteckningar
om sitt samlif med honom. Några stycken af
P. finnas i dansk öfversättning af Tor Lange.
Lll.
Polonäs (Fr. polonaise, Ital. polacca), polsk dans
i 3/4 takt och måttlig rörelse (mellan andante och
allegro). Såsom dans är den af föga intresse och
består, som bekant, hufvudsakligen blott i ett slags
procession, som inleder balerna. Fordom lär den dock
hafva dansats med olika figurer (turer). Musiken
åter är i hög grad intressant och egendomlig. Dess
utmärkande egenskap är förkärleken för synkoper,
cesurer och slutfall på svag taktdel. Början sker
alltid på stark taktdel, och ackompanjemangets rytm
liknar bolerons. Om polonäsens ursprung råda olika
meningar. Några anse den icke vara ursprungligen
polsk, utan inkommen med Henrik af Anjou, då denne
1574 kröntes till konung i Polen. Deremot vittnar
dock Sowinski (»Les musiciens polonais»), att
redan gamla polska julsånger ega polonäsens rytm och
karakter. Denna rytm är ock, som sagdt, så egen för
polonäsen, att ingen annan dans derom påminner, utom
i viss mån boleron och den svenska (sextondedels-)
polskan. Men boleron var icke i bruk vid hofven på
1500-talet, och polskan torde – att döma af sjelfva
namnet – snarare hafva kommit från Polen till Sverige
än tvärt om. P. beskrifves första gången i Matthesons
»Der vollkommene capellmeister» (1739) och synes
vid samma tid hafva vunnit en stor popularitet,
kanske i någon mån till följd af Polens och Sachsens
förening under August III. Den blef ock en ej sällan
använd kompositionsform inom instrumentalmusiken och
ej häller utan inflytande på den vokala, särskildt
inom italienska operan. Polonäser komponerades
af Bach, Händel, Mozart, Beethoven, Weber,
Schubert o. s. v. samt polackerna Kurpinski,
Oginski och Chopin, hvilken idealiserade
polonäsen till ett storslaget karaktersstycke.
A. L.
Polota-svarf (Isl., af polotur l. palata,
Lat. palatium, kejsarepalats, och svarf,
skafning, rofferi), en de nordiske väringarna i
Bysans tillerkänd rättighet att vid östromerske
kejsarens frånfälle få genomströfva hans palats eller
skattkammare och derur tillegna sig så mycket de med
händerna kunde få fatt i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
