Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polska litteraturen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slaviska literaturerna, fastän den nu ligger under
i en ojämn strid med den ryska. Redan på 800-talet
hade polackerna öfver Mähren gjort bekantskap med
kristendomen i slavisk ritus; men den slaviska
gudstjensten försvann snart. Ett årh. senare
fingo polackerna katolsk kristendom öfver Tyskland
(biskopsstol i Posen 968) och kommo sålunda under
vesterländskt inflytande. Deras literatur och
hela bildning stå derför i närmaste sammanhang med
vestra och södra Europas. Man skiljer i den polska
literaturens historia mellan fem olika skeden. –
I. Medeltiden. Literaturens liksom kyrkans och statens
språk var latin. På latin skrefvo annalisterna Gallus
(d. omkr. 1113) och Kadlubek (biskop i Krakov,
d. 1223), hvars krönika länge var skolbok. De visa
en öppen blick för det
praktiska lifvets intressen och en god stil. På
latin skref också Polens förste kritiske historiker,
kanonikern J. Dlugosz (1415–80), sin stora »Historia
polonica», likaså naturligtvis italienaren Buonaccorsi
da Gimignano (»Callimachus», d. 1496) sin bok om
Wladislaw III:s tåg mot turkarna. Han och tysken
K. Celtes skrefvo latinsk poesi (humanister). På
latin voro äfven de äldsta lagarna affattade. Den
språkligt polska literaturen är hufvudsakligen
religiös. Redan i midten af 1200-talet föreskrefs,
att presterna skulle lära folket Fader vår, Ave
Maria, Trons artiklar och bikten på polska. Från
1300-talet finnes en öfversättning af Psaltaren
(»Florianska psalt.», utg. af Nehring, 1883), från
följande årh. bibelöfversättningar (»Sofiabibeln»,
utg. af Malecki 1870; »Pulawska psaltaren») och
bönböcker. För öfrigt finnas fr. o. m. 1400-talet
predikningar, legender på vers och prosa, sånger till
Jungfru Maria, julpsalmer, passionshymner m. m. Den
sång till »Guds moder», hvilken ända till Polens
undergång gällde som nationalhymn, är i sin äldsta
form känd efter en handskrift från 1408. Bland längre
till vår tid bevarade dikter må i öfrigt nämnas en
Alexius-legend och en »Dialog mellan döden och
magistern». Det vigtigaste, som är i behåll af
profan literatur, är polska öfversättningar af den
äldsta lagboken, Wislica-statutet (den äldsta från
1449), af de masoviske hertigarnas förordningar
och af »Magdeburgska rätten» (allt från 15:de
årh.). Af verldslig poesi finnas blott torftiga
qvarlefvor. Om något nationelt epos är ingenting
kändt; de »cantilenae» o. dyl., om hvilka krönikorna
tala, och af hvilka några rester finnas, voro
lyriska. På latin och polska besjöngs t. ex. slaget
vid Tannenberg 1410. Riddarepoesien är för Polen
främmande. Man känner blott ett par författarenamn,
båda med mer eller mindre kyrklig prägel: Andr. Galka
(prof. i Krakov, förf. till en dikt om Wicliffe)
och priorn Andr. Slopuchowski (d. efter 1497; andliga
sånger). Redan 1364 inrättades i Krakov ett »Studium
generale», men först från år 1400 kan universitetet
egentligen dateras. – II. Den »klassiska» perioden
(till början af 1600-talet) sammanfaller med
polska statens glansperiod, den siste jagellonens,
Stefan Bathoris och Sigismund Vasas tid. Den polska
»republiken» är färdig. Reformationens böljeslag nå
äfven Polen, och religionsfrihet proklameras (konfederationen
i Varsjav 1573). Ammad af humanismen och under
lyckliga yttre förhållanden slår dikten, på latin
och polska, hastigt ut sina blommor. Klem. Janicki
(1516–43) är den förste betydande skalden på
latinskt språk: han kommer både till innehåll och
form antiken mycket nära. Att periodens störste
diktare, Kochanowski, Szymonowicz och Klonowicz,
jämte latinet äfven begagnade sig af folkspråket,
polskan, torde till en del berott på impulser
från protestantismen. Protestant var den äldste
af periodens författare, Rej af Naglowice, som
saknade klassisk bildning, liksom skolbildning öfver
hufvud, och således helt naturligt var hänvisad till
modersmålet. Hans hufvudarbete, »Spegel eller en
rättskaffens menniskas lif», är för efterverlden
intressant genom sina sedeskildringar. Främst
såväl i samtidens som i efterverldens omdöme står
J. Kochanowski (d. 1584). Grundliga studier och
flerårig vistelse i Italien och Frankrike hade fört
honom till höjdpunkten af renaissancens bildning. I
konstnärlig form är han oöfverträffad, men hans
originalitet är ej betydande. Han tillhör med
sin diktning uteslutande adeln. Mer folklig var
Szymonowicz (»Simonides»), för så vidt som han,
helt naturligt, ur folkets lif hemtar ämne för
sina idyller och t. o. m. tager bondens parti mot
adelns förtryck. Mot »szlachtans» (den polska adelns)
lif och ideal (och mot jesuiterna) riktar slutligen
med förutseende blick Seb. Klonowicz (borgmästare
i Lublin, d. 1602) sin ovälkomna och långtrådiga
satir (bl. a. » Judas’ pung» och »Victoria deorum»,
som efter sitt innehåll snarare skulle heta »om det
sanna adelskapet»). Bland skalder af lägre ordning
må nämnas den unge lyrikern Szarzynski, satirikern
Zbylitowski, den konservative Miaskowski, slutligen
Grochowski, en moraliskt tvetydig medelmåtta. Med
förkärlek behandlades religiösa ämnen. Tidens
diktning är nästan uteslutande lyrisk och didaktisk;
endast Kochanowski odlade äfven epiken och försökte
sig t. o. m. i dramat. Bland politiska författare
förtjena ihågkommas Modrzewski, den ofvan nämnde
Klonowicz och framför alla Orzechowski. Inflytelserik
som politisk och polemisk-teologisk författare samt
berömd som vältalare var jesuiten Pawezki,
mera känd under tillnamnet Skarga, en ärlig, hänförd
och oförskräckt främjare af den katolska propaganda,
som snart åstadkom en fullständig förändring i Polens
inre lif. Samtidens historia skrefs af Orzelski
(d. 1588; hans arbete »Interregni Poloniae libri
VIII», behandlar åren 1572–76) och af Heidenstein
(d. 1620). På polska skrefvo M. och. J. Bielski,
Luk. Górnicki, Bartosz Paprocki (personhistoria) och
Mat. Stryjkowski, som med ifver studerade Litavens
historia och antiqviteter (»Kronika polska, litewska»
etc., 1582). – III. Förfallets tid (jesuitperioden;
till midten af 18:de årh.). Adelns sjelfsvåld frodas
under yttre och inre elände (kosakupproren). Den
religiösa toleransen ersattes af blodigt förtryck,
jesuiterna beherska skolan (redan 1564 inrättas
jesuitkollegiet i Braunsberg).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
