Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polska litteraturen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vetenskapen urartar till skolastik, smaken förvildas,
literaturen förlorar sitt samband med lifvet och
går upp i »vältalighet», rik på fraser och tom på
innehåll; språket blandas till hälften med latin
(makaronisk vers). Som efterföljare till Skarga är
att anteckna Birkowski (d. 1636). Bland periodens
skalder eller versmakare äro blott få till namn och
skrifter kända för efterverlden, och samtiden tyckes
ej häller mycket brytt sig om dem: förnämligast
W. Potocki, den produktive Kochowski (d. 1699,
en förelöpare till romantiken). And. Morsztyn
(f. omkr. 1620, Corneilles öfversättare), dernäst
lyrikern Józ. Zimorowicz (d. 1628), Twardowski
(f. omkr. 1600, har beskrifvit 1600-talets krig),
satirikern Opalinski (d. 1655). Erotiska, krigiska
och religiösa motiv spela hufvudrollen. Tidens
mest betydande skaldeverk är Potockis skildring
i 10 sånger af »Chotinska fälttåget». Liksom
de flesta af 1600-talets poetiska arbeten är
detta först i vår tid tryckt. Det bästa namnet är
M. K. Sarbiewski, hvars latinska lyrik vittnar om
stor poetisk begåfning och öfverträffar allt hvad
1600-talet i den vägen eljest frambragt. På latin
skrefvo historikerna Piasecki (om Sigismund Vasas och
Vladislav IV:s regering), den förut nämnde Kochowski
(om Joh. Kasimirs och Mik. Wisniowieckis regering,
hufvudkällan för 1600-talets senare hälft) och den
österrikiskt sinnade Rudawski (tiden 1648–60). Som
värdefulla historiska källor tjena biskopen och
kanslern Zaluskis (d. 1711) korrespondens samt en
mängd på polska affattade memoarer och dagböcker
af Albr. Radziwill, Debolecki, Otwinowski och i
synnerhet af Pasek, en mazurisk adelsman och krigare
med ej ringa literär talang, slutligen för förra
hälften af 1700-talet af Matuszewicz, som skildrar det
polska samhället i dess djupaste förnedring. Kritik
och reformförslag framkommo af Jablonowski (1730)
och f. d. konungen Stanislaus Leszczynski
(1732). Genom Stanislaus’ hof i Lunéville gjorde
polacker bekantskap med den franska smaken. Nära
förbundna med detta hof voro den nämnde Zaluski
och hans skyddsling Stanislaw Konarski (d. 1773),
en piarist, som utgaf Polens första lagsamling
(»Volumina legum» fr. o. m. Wislica-statutet i
6 bd), reformerade skolväsendet i modern anda
och med öfvertygande skäl yrkade på en reform
af riksdagsväsendet. Som historiker äro från
periodens slut att anteckna Starowolski (d. 1756)
och Niesiecki (d. 1744). Vitterheten låg i
träde. – IV. Upplysningsperioden, reformförsökens,
delningarnas och de napoleonska restaurationernas
tid, t. o. m. 1820. Den gamla ordningen – eller
snarare oordningen – faller för fransk filosofi,
inre oenighet och yttre våld. Den franska smaken
hyllades oinskränkt af den hvasstungade Wegierski
(d. redan 1787) och den fale Trembecki (d. 1812),
båda lyriker och epikuréer, båda kammarherrar
hos Stanislaus August, hvilken liksom furstarna
Czartoryski gynnade vitterhet och studier. Uttryck
för det bättre i tidens sträfvanden äro biskop
I. Krasicki (d. 1801), en elegant satiriker och
novellist med allvarliga politisk-sociala och
literära intressen, samt den knarrige A. Naruszewicz
(d. 1796), skald och historiker, med rent
nationel tendens, demokrat och monarkist. Mindre
betydande äro F. Karpinski (f. 1741; elegier
och idyller), Dion. Kniaznin (f. 1750, af
samma slägt som ryssen K.; Polens undergång tog
hans förstånd), hans vän, Zablocki (f. 1754),
sekreterare i uppfostringskommissionen och
flitig dramaturg för Polens första, 1765 öppnade
teater. Skolväsendet ordnas med tillhjelp af
jesuiternas indragna egendom genom den nyss
omtalade uppfostringskommissionen (inrättad
1773). En bättre smak i språkbehandlingen gör sig
allmänt gällande. Politiken tager allas intressen i
anspråk. Stanislaw Staszic’s »Betraktelser» (1785)
framkallade en hel literatur. Under den fyraåriga
riksdagen 1788–91 framträdde en flod af politiska
broschyrer, af Naruszewicz (»De dödes röst»), af
Staszic (»Varningar för Polen»), af Kollataj
(»Bref af en anonym till Malachowski», »Polska
folkets statsrätt») och presten Jezierski. Kollataj
(1750–1812), Krakov-akademiens reformator, tidens
bäste prosaist och en talare af första rangen,
hade en betydlig andel i 1791 års konstitution. De
konservatives (anarkisternas) talan åter förde
hetmanen Rzewuski och andra. På scenen infördes
den politiska satiren genom J. U. Niemcewicz
(1757–1841; »Riksdagsmannens återkomst», 1791)
och Boguslawski (»Undret eller krakoviaker och
goraler»). Bland memoarförfattarna intager presten
Kitowicz (1728–1804), som var med om konfederationen
i Bar, främsta rummet. Polens andra och tredje
delning gjorde slut på diskussionen. Först genom
Wienkongressen förenades åter under rysk spira
det mesta af Stanislaus Augusts f. d. rike. Den
psevdoklassiska riktningen fortsättes genom Felinski,
Osinski o. a. Bredvid denna framträder, under
intrycket af historiens nyaste lärdomar, en slavofil
strömning, som får sitt uttryck i t. ex. Lindes stora
jämförande polska ordbok, i Rakowieckis undersökningar
om »Ryska rätten», i Maciejowskis rättshistoriska
studier samt hos Woronicz, slutligen ärkebiskop i
Varsjav, som skald ej utan förtjenst, en talare
som få. Denna strömning kan anses som ett slags
inledning till den följande romantiken och står
naturligtvis i samband med den slaviska renaissancen
i det hela. Den franska bildningens och smakens,
den franska filosofiens förnämste representant
var Vilna-universitetets rektor, astronomen
J. Sniadecki. Oberoende af både klassicitet och
romantik, till tiden för sitt uppträdande på gränsen
mellan båda, står Alex. Fredro (f. 1793, d. 1876),
den polska komediens grundläggare och mest populäre
författare (hans första stycke uppfördes 1821; 1835
tystnade han). – V. Romantikens skede, Mickiewicz’
tid, till 1863. Literaturen arbetar under helt nya
vilkor. Den beror ej vidare af hofvet och magnaterna,
utan af publiken; den tager sina rekryter ur alla
klasser. Det är förbi med den slutna szlachtan. Tysk
idealism träder i st. f. fransk-engelsk rationalism
och sensualism. Folklifvet och den fosterländska
historien gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
