Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polska litteraturen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dikten ämnen; de idealiseras. Den nya tidens
banbrytare i teori och praxis är K. Brodzinski
(1791–1835). Från honom mottog den ukrajnska skolan
impulser. Till denna riktning, som hemtade sina
ingifvelser från sydvestra Rysslands natur och
kosaklifvet, hörde den byronske A. Malczewski
(»Maria», 1825) och bland de yngre Grabowski
(mest känd genom sina romaner), den känslige
Zaleski, Goszczynski och emigranten Olizarowski
(1811–79). Brodzinski och de ukrajnske skalderna
tillhöra Varsjav. En annan medelpunkt för det andliga
lifvet var Vilna. Der verkade bl. a. J. Lelewel
(1786–1861), grundläggaren af en ultra-nationel
historisk skola. Efter tidens sed bildade sig
sällskap. »Skälmarna» under Andr. Sniadecki
hyllade den klassiska smaken; »filareterna» (med
»filomaterna» som medelpunkt) under Zan hade
andra ideal. Till »filareternas» krets hörde Adam
Mickiewicz (se denne), som gifvit hela perioden
sitt namn och öfvat ett utomordentligt inflytande
ej blott på samtida och yngre författare utan på
hela samhället. Hans första diktsamling utkom 1822;
»Pan Taddeusz» (1834) bildar höjdpunkten af hans
poetiska alstring. Alla hans större stycken spela
i Litaven. Man talar derför också om en »litavisk»
skola. Efter upproret 1830–31 skiljer literaturen
sig i en inhemsk och en emigrantliteratur. Den
senare blomstrar i frihet; den förra förtvinar
under maktens tunga hand och i ett samhälle, som
med hat i hjertat blott ser bakåt och okritiskt
fördjupar sig i en försvunnen tid. Bland emigranterna
finna vi de två skalder, hvilka jämte Mickiewicz
företrädesvis gifva glans åt den polska parnassen:
den sjelfkäre Jul. Slowacki med sin yppiga fantasi
och sin glänsande form, en äkta romantiker, lyriker
och dramaturg (hans första diktsamling 1832 – »Maria
Stuart», »Kordjan»; idyllen »I Schweiz»; prosadikten
»Anhelli»; myt.-hist. dramer), och den aristokratiske,
kosmopolitiske pessimisten Sig. Krasinski, extrem
idealist, med sin abstrakta symbolik fattlig blott
för ett fåtal, båda under en lång följd af år nära
förbundna, slutligen nästan fiender. Liksom Mickiewicz
utgick Slowacki från Vilna och föll slutligen
äfven han ett offer för Towianskis mysticism. Äfven
Krasinski trodde på en återuppståndelse för Polen,
men ogillade i motsats till de andre vanvettiga
restaurationsförsök. Till de mindre stjernorna hörde
Odyniec, Ign. och Al. Chodzko m. fl. Som »laudator
temporis acti» tjenstgör i hemlandet grefve Henryk
Rzewuski, en konservativ »szlachcic» (adelsman)
af renaste vatten, med en viss talang som berättare
(»Soplicas memoarer», 1839, etc.), i sin tendens en
patologisk företeelse. Som romanförfattare utmärkte
sig J. I. Kraszewski (1812–87) icke blott genom en
gränslös produktivitet, utan äfven genom kunskaper
och talang; hans sympatier vackla mellan adeln och
bonden. Bland författarinnor bör Narcissa Zmichowska
nämnas (en diktsamling 1844). Historiska arbeten af
större eller mindre värde publicerade Kraszewski
och Narbutt, Moraczewski (i Posen), Mik. Wiszniewski
(i Krakov), Bielowski
(»Historica Poloniae monumenta», i Lemberg). Med 1848
kan emigrationens rol anses utspelad, och vi hafva
endast en polsk literatur, om också lydande under två
kronor (inom Preussen har den polska literaturen ej
visat många lifstecken), enformig äfven så till vida,
som den till god del går upp i kortsynt beundran af
det förflutna, en falsk romantik, som öfverlefver sig
sjelf och koncentrerar sig i ett szlachta-epos, oftast
i den historiska romanens form, med oändliga
variationer på samma motiv. Den polska senromantiken
uppbäres af de båda betydande skalderna Kondratowicz
(psevdon. Syrokomla) och Pol (hvilken dock började
som folkvän), romanförfattarna S. Kaczkowski
(f. 1826; historiska rom.), den lugne J. Korzeniowski
(1797–1863; komedier och romaner), den nyss anförde
Kraszewski samt den framstående historikern Szajnocha
(»Hedvig och Jagelio», 1855–56), Koridratowicz, den
lita viska skolans siste skald, gjorde äfven 1500- och
1600-talets latinpoeter fruktbärande genom lyckliga
öfversättningar till modersmålet. Korzeniowski och
Kraszewski tillhörde ryska Polen, de öfrige Galizien,
som efter långvarig hvila åter började verksamt taga
del i literaturen. Till storheter af andra rangen från
tiden efter 1848 höra Zacharyasiewicz (tendensroman),
grammatikern A. Malecki (f. 1821; dramer), lyrikern
Ujejski (f. 1823), emigranten-publicisten J. Klaczko
(f. 1828), historikern Bartoszewicz (1821–70) samt
bildhuggaren och skalden Lenartowicz (f. 1822). –
Efter sista polska upproret visar sig i allmänhet en
mera nykter uppfattning af förhållandena: vitterheten
upptager ämnen af mera allmän-menskligt intresse och
behandlar dem i realistisk anda; vetenskapen blir
strängt kritisk, och man yrkar på disciplin och
frigörelse från gamla fördomar. Den bundna formen
ger vika för prosan. Som mera bemärkt lyriker bör
nämnas Asnyk (f. 1838), som satiriker Lam. Berömda
novellister äro Henryk Sienkiewicz (äfven romaner),
Elsbieta Orszesko (i Grodno), Sig. Milkowski
(psevdon. »Jez», hist. rom.), framstående historiker
Józ. Szujski och Mik. Bobrzynski, literaturhistoriker
och kritiker Stanislaw Tarnowski, alla tre galizier.
De vigtigaste literära och vetenskapliga tidskrifterna
äro »Biblioteka warszawska» (sedan 1841), »Ateneum»,
»Niwa» och »Kronika rodzinna» i Varsjav,
»Przeglad polski» i Krakov, »Przeglad naukowy i
literacki» i Lemberg; dessutom publikationer af
Vetenskapsakademien i Krakov, Historiska sällskapet
i Lemberg och Vetenskapssällskapet i Posen. Lätt
tillgängliga upplagor af polska författare finnas
i samlingarna »Biblioteka polska» (Lemberg) och
»Biblioteka pisarzy polskich» (utg. af Brockhaus
i Leipzig). – Polsk folklore är samlad af Kolberg
(»Lud», 1857 o. f.) och Kozlowski (1869), sagor
af Balinski (1842), Wojcicki (1851) och Glinski
(1862–64), visor af Waclaw z Oleska (1833). Pauli
(1838) och Cinciala (1885) m. fl. – Den polska
literaturens historia är utförligt behandlad af
Wiszniewski (7 bd, 1840–45; till midten af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
