Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polska litteraturen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1600-talet) och Maciejowski (3 bd, 1851–52;
till midten af 1600-talet), i sammandrag
af bl. a. Kondratowicz (2:dra uppl. 1874) och
Bartoszewicz (2:dra uppl. 1877); på tyska af
Lipnicki: »Gesch. der poln. nationalliteratur»
(1873) ocn H. Nitschmann: »Der poln. parnass» (4:de
uppl. 1875) och »Gesch. der poln. literatur» (2:dra
uppl. 1888), bäst af Spasowicz i Pypin und Spasowicz:
»Gesch. der slav. lit.» II, 1 (1883). En öfversigt
af den polska literaturen särskildt med afseende
på den svenska historien har X. Liske meddelat i
»Hist. bibliotek» (1875–79). Lll.
Polska språket,
som talas af polackerna (9 1/2 mill.) i Ryssland,
Tyskland och Österrike (samt af polska emigranter
i Turkiet, Schweiz, Frankrike och Amerika), hör
till den slaviska gruppen af indo-europeiska språk,
närmare bestämdt till de vestslaviska språken, som
i allmänhet förete en något yngre bildning än syd-
och östslaviska. Polskan har, i likhet med öfriga
vestslaviska språk, d före l, t. ex. mydlo, padl
= R. mylo, pal, men icke l mellan labial och i,
t. ex. ziemia, kropie = R. zemlja, kroplju. Urspr.
dj och tj representeras af dz och c [ts]. Polskan
är, om man bortser från några nybulgariska mål,
det enda af de nu lefvande slaviska språken, som
har fornspråkets nasaler qvar, t. ex. pieé =
R. pjatj, Fornsl. peti; niosa = R. nesut, Fornsl.
nesatu. För öfrigt vexla i stammen nasalt e och o
efter en specifikt polsk regel. Gammalt långt e är ia,
t. ex. wiara = R. vera. Liksom ryskan har polskan de
egendomliga slaviska »tjocka» l- och y-ljuden. Alla
vokaler äro korta. Accenten hvilar regelbundet på
ordets näst sista stafvelse. Inom deklinationen är
den ursprungliga ordningen bruten genom en mängd
analogibildningar. Inom konjugationen är det mest
anmärkningsvärda ändelsen -m i 1:sta pers. sing. uti
den talrikast representerade verbalklassen: czytam,
jag läser, o. s. v.; dock kan detta -m ej anses som
qvarlefva från indo-europ. tid (jfr Grek. verb på [mi])
utan som en yngre analogisk bildning. I pret. har
hjelpverbet »vara» sammansmält med det vanliga
participiet, så att detta tempus böjes både i person
och genus: mask. czytalem, -les, -l; fem. -lam,
-las, -la o. s. v. För öfrigt har verbet en stor
rikedom på omskrifna former. Polskan skrifves och
tryckes med latinska bokstäfver (q och x saknas;
v-ljudet tecknas endast med w). I den nu brukliga
ortografien betyder sz Fr. ch, z Fr. j, rz än det ena,
än det andra; cz Eng. ch, dz Eng. j, c vanl. ts, ch
T. ch, z Fr. z; l är slaviskt gutturalt (vokaliskt)
l; y är liktydigt med R. »jerry», é utmärker ett
med detta beslägtadt ljud; ó betyder u. Muljering
utmärkes dels med i efter kons. (före hård vokal),
dels med ’ öfver kons.; nasalering med , under
vokalen. Språket är rikt på främmande, i synnerhet
tyska lånord. T. o. m. ordet szlachta, som betecknar
den mest polska af alla polska institutioner,
den polska adeln, är tyskt (geschlecht). Man talar
om stor- och lill-polska, litaviska, schlesiska
m. fl. dialekter. I masuriska dial. ersättas i, sz, cz
af z, s, c. Kassubiskan (se Kassuber) uppföres ofta
som särskildt språk. Sammanhängande fornpolska texter
finnas i behåll först från 14:de årh.; den vigtigaste
är Florianska psaltaren (utg. af Nehring 1883). Som
äldsta minnesmärke af polskt språk brukar anföras
en sång till Jungfru Maria (Bogorodzica). Jfr
Nehring, »Altpoln. sprachdenkmäler» (1887). –
Som officielt språk höll sig i Polen latinet länge
efter medeltidens slut. Inom Ryssland och Tyskland
är polskan nu genom resp. ryska och tyska utestängd
från förvaltningen, rättskipningen och skolan; endast
inom Österrike är polskan (i Galizien) officielt språk
(och förtrycker der i sin ordning ruteniskan). – De
bästa polska grammatikor för främlingar äro förf. af
C. V. Smith (Berlin, 1864) och J. Poplinski (7:de
uppl., Thorn, 1881); andra finnas af Joel, Orda,
Manassewicz, Morfill m. fl. Ett ganska användbart
polsk-tyskt lexikon är Booch-Arkossy’s (Leipzig);
polsk-fransk ordbok är utgifven af Schmidt (Leipzig,
1870). Utförliga grammatiska verk med vetenskaplig
pretension finnas af X. Malinowski (1869–73) och
Malecki (1879), intetdera särdeles betydande. Den
största ordboken är S. B. Lindes i 6 delar (Lemberg,
1854–61). Polsk synonymik är utgifven af Krasinski
(1885). Till polsk språkhistoria hafva Baudouin de
Gourtenay (nu i Dorpat), A. Kalina och J. Hanusz
lemnat goda bidrag. L. Malinowski (i Krakov) gaf den
första vetenskapliga dialektmonografi (»Die oppelnsche
mundart», 1873); några af hans lärjungar hafva senare
följt hans exempel. Andra framstående forskare äro
Nehring (i Breslau), Brückner (i Berlin), Ketrzynski
(polska ortnamn). Sedan 1885 utgifves i Varsjav »Prace
filologiczne», en operiodisk tidskrift, hufvudsakligen
för polsk filologi. Vigtiga bidrag finnas dessutom
i Krakov-akademiens publikation, bl. a. flere
dialektmonografier. Lll.
Polska tronföljdskriget
kallas det allmänt europeiska krig, som uppblossade
med anledning af polske konungen August II:s död
år 1733. Den döde konungens son, kurfurst August af
Sachsen, försäkrade sig om Rysslands och Österrikes
bistånd. Frankrike tog af dynastiska och politiska
skäl parti för exkonung Stanislaus Leszczinsky och
vann för honom äfven Spanien och Sardinien. I Sverige
tillhörde sympatierna Stanislaus; en krigisk stämning
flög genom landet, och 1734 års riksdag sammankallades
med anledning deraf. Det lyckades emellertid A. Horns
försigtiga statskonst att rädda Sverige från att
indragas i kriget; men dermed hade Horn också brutit
med den allmänna meningen, och krigsfrågan 1734
blef fröet till hattpartiets bildande och Horns
fall. – Emellertid hade de båda tronkandidaterna
mot slutet af 1733, hvardera af sitt adelsparti inom
Polen, valts till konungar och svärden dragits till
strid. Ryssarna drefvo Stanislaus ur Polen; Frankrikes
härar ryckte ut. Den polska tvistefrågan trädde
dock i bakgrunden, och striden stod emellan de gamle
fienderna Frankrike och Österrike. Skådeplats var
dels Rhenlanden, dels Italien. Fransmännen besatte
Lothringen och trängde öfver Rhen; uti Italien
eröfrade de hela Milano, medan spaniorerna togo Neapel
och Sicilien. Österrike förödmjukades och antog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
