- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1529-1530

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poltina ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fader, Lykortas, stod i nära vänskapsförhållande
till Filopoimen, hvilken han äfven efterträdde såsom
hufvudman (strateg) för det achaiska förbundet. På
grund af dessa förhållanden blef P. tidigt införd i
såväl politiska som militära värf. Han var med bland
de 1,000 förnäma achaier, hvilka år 166 fördes till
Rom såsom gisslan och der qvarhöllos i 17 år. Under
denna långa tid hade P. godt tillfälle att förvärfva
grundlig kännedom om romerska förhållanden och
att knyta vänskapsband med många bland Roms store,
företrädesvis Aemilius Paullus och dennes adoptivson
Scipio d. y. Det romerska väldets storhet och säkra,
konseqventa utveckling gjorde ett mäktigt intryck
på hans i sjelfva verket mera romerskt än grekiskt
anlagda sinne, på samma gång som det för hans
skarpa blick var klart, att hans af partistrider
sönderslitna och försvagade grekiska fäderneslands
politiska sjelfständighet ej kunde på längden
upprätthållas. Lätt nog förlikte han sig derför med
tanken att se sitt fädernesland uppgå i det romerska
verldsväldet, der det på grund af sin höga bildning i
alla händelser skulle komma att intaga en framstående
plats. Då Scipio utverkat de fångne achaiernas
frigifvande (150), återvände P. med de öfrige till
fäderneslandet, men var kort efteråt sin vän Scipio
följaktig på hans afrikanska fälttåg. Grekland återsåg
han å nyo nästan samtidigt med Korints förstöring
(146) och använde med framgång sitt inflytande till
att mildra de olyckor och skräckscener, som åtföljde
den romerska eröfringen. Romarna sjelfve gåfvo honom
det förtroendefulla uppdraget att resa omkring till
de grekiska städerna för att bilägga stridigheterna
och förlika sinnena med sakernas nya ordning. En mängd
åt honom egnade ärestoder och andra hedersbevisningar
buro vittne om det tillfredsställande sätt, hvarpå han
vetat lösa denna svåra uppgift. Den återstående delen
af sitt lif egnade han åt fullbordandet af sitt stora
historiska verk, för hvilket ändamål han vistades
dels i Rom, dels på vidsträckta resor. Efter dess
afslutande återvände han till sitt fädernesland, der
han dog vid 82 års ålder. – Hans i 40 böcker atfattade
historiska verk (Historiai) är en romersk historia,
för så vidt som Rom och den romerska politiken äro den
medelpunkt, kring hvilken framställningen grupperar
sig, men det är tillika en allmän verldshistoria,
för så vidt som det omfattar just den tid, under
hvilken den romerska staten utvecklade sig till
ett verldsvälde, samt med uppmärksamhet följer
tilldragelser och förhållanden inom alla de stater,
med hvilka Rom genom sina eröfringskrig kom i
beröring. Sedan de båda första böckerna inledningsvis
redogjort för det första puniska kriget och de närmast
följande tilldragelserna i Afrika och Grekland, gifva
de 38 öfriga en utförlig synkronistisk framställning
af den märkvärdiga tidrymd (220–146 f. Kr.), under
hvilken Rom genom en serie af energiskt fullföljda
eröfringskrig grundlade sitt välde kring Medelhafvets
alla kuster och dermed intog sin ställning såsom
verldsrike. P. betecknar sjelf sitt verk såsom
pragmatisk historia
(pragmateia), hvilken ur händelsernas naturliga
sammanhang förklarar deras utveckling och derigenom
egnar sig till en lärorik vägledning för blifvande
statsmän. Det är skrifvet i främsta rummet för hans
egna grekiska landsmän, hvilka han genom att framhålla
exempel af romaredygd och påpeka det romerska
statsskickets öfverlägsna förträfflighet bjuder till
att försona med deras hårda öde. Såsom hvilande på
sorgfällig källforskning och grundlig kännedom om
politiska och militära förhållanden eger detta arbete
stort historiskt värde och har äfven varit flitigt
rådfrågadt af senare författare, bl. a. Livius. Helt
och hållet upptagen af det sakliga intresset, har
P. föga vinnlagt sig om framställningens behag. Hans
stil är tung, saftlös och tröttande. Af arbetets 40
böcker finnas de fem första fullständigt i behåll
och af de öfriga fragment, men dessa tämligen
betydliga. Schweighäuser, Dübner (i Didots
»Bibl. des Class. grecs»), Bekker och Dindorf hafva
ombesörjt de bästa upplagor af P:s historia. Till
Svenska är den öfversatt af Emanuelsson (1833–34).
A. M. A.

Polybios’ nyckel. Se Optisk telegraf.

Polyborini, falkgamar, zool., bilda en underfamilj
inom de falkartade foglarnas familj (Falconidae),
roffoglarnas ordning (Accipitres) och foglarnas
klass. Örontofsar och borstlika fjädrar under hakan
äfvensom tänder i öfverkäkens kant saknas. Tyglarna
äro borstbetäckta. Vingarna räcka utom midten af
stjerten, som är rundad. Tarserna äro nakna och
hafva framtill nätlikt fördelad hud. Yttertån
är icke vändbar, och baktåns klo är lika stor
som mellantåns. Dithörande foglar hålla sig
med förkärlek i menniskans granskap till och
med vid och mellan boningshusen, förtära allt
ätbart, som de komma öfver, äfven frukter, blifva
skadliga genom att de bortröfva smärre husdjur,
men göra äfven nytta, i det att de äta döda djur
och allahanda afskräden. Falkgamarnas lynne synes
vara en blandning af oförarglighet och fräckhet,
sällskaplighet och ofördragsamhet. Särskildt blifva de
obehagliga genom sitt ofta upprepade genomträngande
skri. På marken röra de sig utan svårighet, med
afmätta steg, och deras flygt kan vara snabb. –
Falkgamslägtet, Polyborvis, har tjock näbb,
näsborrarna högt belägna och snedställda samt
tämligen höga ben. Caranchon, P. tharus, är ofvan
svartbrun, med hvita tvärstrimmor. Fjädrarna på
hufvudets öfre och bakre del kunna resas upp till
en tofs och äro brunsvarta. Längden stiger till
70 cm. Arten är hemma i Brasilien och angränsande
land. Hannen och honan hålla sig troget till
hvarandra året om. Då dessa foglar skrika, lägga de
(åtminstone hannen) hufvudet tillbaka mot ryggen.
C. R. S.

Polycarpus, helgon, lärjunge till aposteln Johannes
och biskop af Smyrna, led i sin ålderdom martyrdöden
på bålet sannolikt 166 eller 167. Omkr. 160
besökte han den romerske biskopen Anicetus (se
denne) och afhandlade med denne tvistefrågan om
påskfirandet. Till något resultat kom man ej, men det
goda förhållandet dem emellan förblef dock ostördt. Af P. är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:30:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfal/0771.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free