Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poltina ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt namn har kanske ursprungligen varit en särskild
saga. Den går igen i bl. a. de svenska sägnerna om
kolaren och skogsnufvan. Han kallar sig »Sjelf», och
på sitt rop: »Sjelf brände mig» får hon till svar:
»sjelf göra och sjelf ha’». Lll.
Polyfon (af Grek. polys, mången, och fone, ljud,
röst). 1. Musikt., mångstämmig med sjelfständiga
stämmor, således i konserterande kontrapunktisk
stil. – Polyfoni, flerstämmighet med sjelfständig
behandling af hvarje stämma, i motsats till
homofoni, der en stämma är sjelfständigt melodisk,
de öfriga blott ackompanjerande. – 2. Fonet.,
kallas en sådan bokstaf, som har två eller flere
ljudvärden, t. ex. Sv. g (= g och j), o (= [omega] och
å). I sjelfva verket betecknar visserligen, äfven i
den mest fullkomliga ljudskrift, en bokstaf icke en
enstaka språkljudsindivid, utan en grupp af hvarandra
närliggande, i någon mån olika språkljud, ett species
med mer eller mindre utbildade varieteter. Polyfon
är en bokstaf endast i fall den betecknar två
eller flere i ett vetenskapligt eller praktiskt
grafisk-fonetiskt system åtskilda grupper. Så är
t. ex. t i svensk skrift ej att anse som polyfont
derför, att det betecknar flere grupper af t-ljud
(aspireradt och rent t, postdentalt och supradentalt t
o. s. v.), som möjligen i andra skriftsystem (t. ex. i
landsmålsalfabetet) skiljas. Icke häller innebär det
i svenskan polyfoni hos g, att det i slug och slugt
har olika valör, ty svensk nationalskrift skiljer
principielt ej mellan dessa båda g-ljud. Verklig
polyfoni, som i t. ex. svensk och tysk samt
ännu mer i fransk och engelsk skrift är ytterst
vanlig, innebär ur principiel synpunkt ett fel, som
vanligen beror derpå att skriften ej följt uttalets
förändringar. 1. A. L. 2 Lll.
Polyfyletisk. Se Monofyletisk.
Polygala Tourn., jungfrulin (»fogelört»), bot.,
farmak., ett örtslägte, som bildar typen för en egen
familj, Polygaleae Juss. (»mjölkörtsfamiljen»). Denna
omfattar dels örter, dels buskar, bland hvilka några
tropiska äro klättrande lianer. Bladen sitta i spiral
samt äro enkla, ofta helbräddade, utan stipler. I
stjelkspetsarna sitta ax eller klasar af mycket
oregelbundna blommor, som hafva 5 fria foderblad,
af hvilka de 2 sidoställda äro mycket större än de
andra samt färgade likt blomkronan och utstående
som ett par vingar. Kronbladen skulle vara 5, men
de 2 sidobladen saknas eller äro rudimentära. Det
mellersta, nedre kronbladet, »kölen», är mycket stort,
båtlikt utbuktadt, ofta flikigt och försedt med
skäggfransar i spetsen. Vid basen är detta kronblad
sammanhängande med de 2 andra, mindre kronbladen, som
lemna en öppning mellan sig, samt äfven sammanvuxet
med ståndarna, hvilka äro 8 (2 äro felslagna), och
hvilkas strängar äro förenade, 4 och 4, i två stammar,
som nedtill bilda ett baktill öppet rör. Pistillen
är 1. Frukten är en 2-rummig, 2-valvlig kapsel med
enfröiga rum. Slägtet Polygala L. består af små glatta
örter med blå, röda eller hvita blommor i klasar. Till
svenska floran höra 3 arter. I Nord-Amerika växer
P. senega L., som lemnar drogen senegarot (se d. o.)
O. T. S.
Polygami (af Grek. polys, mången, och gamos,
äktenskap), månggifte, det förhållande att en person,
man eller qvinna, samtidigt lefver i äktenskap med
flere än en person. Se Familj och Monogami.
Polygamia l. polygamia (af Grek. polys, mången,
och gamos, äktenskap), bot., den 23:dje klassen i
Linnés sexualsystem, till hvilken föras de fanerogama
växter, som hafva dels enkönade, dels tvåkönade
blommor på samma eller skilda stånd (polygamister,
»mångbyggare»). Ordningarna benämnas efter ståndarnas
antal. Till denna klass höra bl. a. lönn och
ask. O. T. S.
Polyglott (af Grek. polys, mången, och glossa,
glotta, tungomål). 1. Polyglott-bibel, bibelupplaga,
i hvilken de vigtigaste öfversättningarna på olika
språk med eller utan grundtexten äro synoptiskt
sammanställda. Endast fyra polyglottbiblar intaga en
vigtig plats i bibeltextens historia. Den äldsta
af dessa är den complutensiska, som trycktes
1513–17 i Alcala de Henares (se Complutensiska
bibeln). Den antwerpiska polyglottbibeln (Biblia
regia) trycktes hos Plantin 1568–72, på Filip II:s
bekostnad, under ledning af spanioren Benito Arias
Montanus med biträde af spanska, belgiska och franska
lärde. Editionen innehåller i 8 bd samma texter och
öfversättningar som den complutensiska och derjämte
targumim öfver nästan hela G. T. med tillhörande
lat. öfvers., den syriska öfvers. (Peschitto) till
N. T. med tillhörande lat. öfvers., ett hebreiskt
lexikon, ett syrisk-kaldeiskt, ett grekiskt, flere
arkeologiska afhandlingar m. m. Vida praktfullare
utstyrd är Paris-polyglotten, tryckt i 10 väldiga
band hos Ant. Vitré 1629–45 under ledning af
parlamentsadvokaten Guy Michel Le Jay, som på
densamma tillsatte hela sin förmögenhet. Denna edition
utgör ett aftryck af den antwerpiska samt inrymmer
dessutom den s. k. samaritanska pentatevken, en syrisk
och en arabisk öfvers. af G. T. (med tillhörande
ordagranna lat. öfvers.) samt en arabisk(-latinsk)
öfvers. af N. T. Vida värdefullare i vetenskapligt
hänseende är London-polyglotten, fullbordad
1657 och utarbetad af sedermera biskopen Brian
Walton, under medverkan af Englands yppersta dåtida
orientalister. London-polyglotten öfverträffar de
föregående såväl i den ojämförligt större omsorgen
om återställandet af texterna som ock i rikedomen
på gamla österländska öfversättningar (till dem
i Paris-polyglotteri hafva tillkommit åtskilliga
etiopiska, förutom persiska öfvers. af pentatevken
och evangelierna). Ett bihang till editionen bildar
Edm. Castellus’ framstående »Lexicon heptaglotton»
(2 bd, 1669, öfver samtliga semitiska språk jämte
persiska). – 2. Polyglott-lexikon. Se Ordbok,
sp. 317.
Polygnotos (Lat. Polygnotus), grekisk målare, f. på
ön Thasos, son och lärjunge af en der boende målare
Aglaofon, var verksam ungefär 475–455 f. Kr. och
således samtida med Fidias. Han är inom konstens
historia den förste ryktbare målaren, som från den
orientaliska konstens traditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
