- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1543-1544

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polygoneæ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tarmkäxveck (mesenterial-veck). Inre könsorgan finnas,
men intet medusalikt ungdomsstadium. Dessa djur
lefva nästan uteslutande i hafvet och ega förmåga
att ur vattnet upptaga kolsyrad kalk, med hvilket
material polypstockar, ofta af väldig storlek,
uppbyggas. Polyperna indelas i ordn. Alcyonaria och
Zoantharia (Polyactinia), till hvilken sistnämnda
ordning slägtet Actinia hör. Jfr Koraller. –
2. Med., gemensamt namn för flere olika slag
af tumörer, vanligen utväxande från eller under
slemhinnan i gångar och håligheter, såsom i näsan,
hörselgången, lifmodern, vagina. De äro vanligen mer
eller mindre skaftade, hårda eller mjuka, torra eller
slemmiga. De borttagas genom afvridning, afklippning,
afsnörning, afbränning med galvano-kaustisk slinga
o. s. v. 1. O. T. S.         2. F. B.

Polypetalae (af Grek. polys, mången, och petalon,
blad), bot., kallas de växter, hvilkas blommor
utgöras af flere fria kronblad. Blomkronorna
kallas då »fribladiga» (eleutheropetalae,
af Grek. elevtheros, fri), till skilnad från
»sambladiga» blomkronor (gamopetalae; se Sambladig).
O. T. S.

Polyphemus, mytol. Se Polyfemos.

Polyphemus, enögat, zool., ett litet i Sveriges
och Tysklands sötvattensjöar förekommande
djur, som hör till vattenloppornas grupp
(Cladocera) inom ordn. Phyllopoda bland Crustacea
(kräftdjuren). Hufvudet är trubbigt afrundadt och
har ett mycket stort öga. Kroppen är icke omsluten
af skalet, som gör tjenst såsom en behållare för
ynglet. Fotparen äro 4, hvilkas borstbärande bigren
har skiflik form. Svansbihanget är cylindriskt. Den
mest bekanta arten är P. pediculus De Geer.
O. T. S.

Polyplectrum, zool., ett slägte i de fasanartade
foglarnas familj (Phasianidae), hönsfoglarnas
ordning (Gallinae) och foglarnas klass. Hufvudet
är fjäderbeklädt ända fram i ögontrakten,
näbben lång, vingarna korta och afrundade, med
förlängda armpennor och täckfjädrar, som dock ej
öfverskjuta handpennorna, af hvilka den 5:te och
den 6:te äro längst. De öfre stjerttäckarna räcka
blott till midten på den af 16 pennor bestående,
takformiga stjerten, hvars mellersta pennor icke äro
förlängda. Tarsen är längre än mellantån och bär hos
hannen 2–6 sporrar. Till detta slägte, som bildar
öfvergången mellan påfoglarna och argusfasanerna,
höra 5 arter från sydöstra Asien. Spegelpåfogeln,
P. bicalcaratum, är hemma på Malakka och Sumatra.
C. R. S.

Polypodiaceae R. Br., bot., kallas den vigtigaste
familjen bland ormbunkarna (Filices). De
hafva mångårig rotstock, från hvars främre del
utvecklas ett eller flere i knoppläget snäcklikt
inrullade stamblad, hvilka i fullväxt tillstånd,
antingen alla eller några, bära på bakre ytan
otydligt skaftade, af en vertikalt ställd ring
omgifna sporgömmen, som öppna sig med en springa.
O. T. S.

Polypordium, stensöta, sötbräken, bot., är ett
ormbunkeslägte, som har alla stambladen, både sterila
och sporbärande, likformiga. Sporplättarna, rundade,
utan täckande svepefjäll, sitta radvis, vanligen
något aflägsnade från
bladkanten och sinsemellan åtskilda (eller
sammanflytande). Hithörande växter hafva oftast
långskaftade, enkelt eller flere gånger parbladigt
delade stamblad, som hos den vanliga, å stenar
och berghällar ofta liksom i stora mattor växande
bergsötan, P. vulgare L., äro 15–25 cm. höga,
upprätta, smalt aflångt lansettlika, glatta,
läderartade, enkelt pardelade och öfvervintrande
gröna. Den brunfjälliga rotstocken har svart epidemis
och visar färsk ett ljusgrönt brott. Dess smak
är sötaktig, något bitter. Den kan användas såsom
bröstmedel i st. f. lakritsrot, men bibehåller sig
icke länge. Allmänna i våra skogar och lundar å
skuggiga, fuktiga ställen äro P. dryopteris L.,
ekebräken, med flere gånger parbladigt deladt
stamblad, hvars skifva bildar en nästan liksidig
triangel, och P. phegopteris, träjon, hvars parbladigt
delade skifva är mera utdragen och har de två nedersta
flikarna närmade mot hvarandra. – P. calaguala
(från södra Afrika) och flere andra utländska
arter hafva förr användts såsom maskdödande medel.
O. T. S.

Polyporus, ticka, bot., är ett svampslägte, som
bildar typen för en egen familj, Polyporaceae, bland
hattsvamparna, Hymenomycetes Fr. Sporbädden sitter
på insidan af smala rör eller pipor, som äro tätt
och fast förenade med hvarandra. Sjelfva hatten är
ofta hofformig eller halfcirkelformig och växande ut
(konsollikt) horisontalt från trästammar eller annat
vedartadt stöd. Stundom växer ock tickans hatt med
oregelbunden form upp från marken, t. ex. hvittickan
l. fårtickan, P. ovinus L. Björktickan, P. betulinus
Fr., har ett hvitt, fintrådigt inre i hatten,
hvars yttre, såsom hos trädtickorna i allmänhet, är
tillhårdnadt. P. fomentarius Fr. och P. igniarius
Fr., fnösksvamp, fnöskticka, förekomma parasitiskt
å flere löfträd, mest björk (se Fnöske). Den
ofvannämnda fårtickan samt yppiga tickan (P.
frondosus
Fr.) m. fl. äro goda »matsvampar». Om
P. officinalis se Lärksvamp. O. T. S.

Polyprion. Se Vrakfisk.

Polyprisma (af Grek. polys, mången), fys., ett
instrument, som tjenar till att vid den fysikaliska
undervisningen åskådliggöra olika ämnens olika
brytnings- och dispersionsförhållanden. Det
består af en mängd bredvid hvarandra fästa
prismer af samma form och storlek, men af olika
ämnen. Låter man ett strålknippe samtidigt
träffa alla dessa prismer, uppstå flere från
hvarandra skilda och olika långa spektra.
R. R.

Polypterus, nilgädda. Se Bichir.

Polysperchon, en af Alexander den stores
äldste fältherrar, förde befäl i drabbningarna
vid Issos och Arbela samt åtföljde konungen på
tåget till Indien. Efter återkomsten till Babylon
(324 f. Kr.) fick han i uppdrag att återföra de
hemförlofvade veteranerna till Macedonien, der
han under Antipatros’ frånvaro öfvertog högsta
befälet. Vid Antipatros’ död (319) efterträdde
han denne såsom riksföreståndare, men kunde i
sådan egenskap icke göra sig gällande. Bekämpad af
Kassandros i förening med Antigonos och Ptolemaios,
var han mestadels

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0778.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free