Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pommern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brandenburg 1638 skaffade sig kejsarens investitur på
länet, fick direktorium befallning att upplösa
sig. Befallningen måste åtlydas, och P. föll i
fullständig anarki. Då måste Sverige taga styrelsen
om hand. Den ordnades tills vidare i militärisk anda
(Lillieström var alltsedan 1606 själen i P:s
förvaltning, om hvilken han inlade stora förtjenster);
ett »Concilium status» i Stettin ledde från 1641
ärendena, till dess omsider freden gaf rättslig hemul
åt Sveriges styrelse. Genom freden i Osnabrück 1648
erhöll Brandenburg Hinterpommern, utom Stettin och
en landsträcka ö. om Oder (amten Damm och Gollnow)
samt ön Wollin. Dessa områden lades jämte hela
Vorp. samt öarna Rügen och Usedom till Sverige,
som äfvenledes fick arfsrätt till Hinterp. efter
Brandenburg – allt såsom län af kejsaren. Den för
Sverige förmånliga Stettinrecessen 1653 afgjorde
tvisten med Brandenburg rörande gränsen. Åt
Mecklenburg gick gränsen, enligt reglering år 1591,
längs Trebel och Recknitz. I allt innefattade det
svenska området omkr. 200 qv.-mil. P:s historia
under svenskt välde är länge en historia om mycken
strid och nöd. Sedan under åren 1657–59 polacker,
österrikare och brandenburgare härjat i landet,
kommo de svåra krigsåren 1675–79, då danskars och
brandenburgares öfverenskommelse, att de förre
skulle hafva Rügen, de senare det egentliga P.,
syntes skola gå i fullbordan. Men båda måste uppgifna
sina anspråk, Danmark i Lund 1679, Brandenburg i
S:t Germain s. å. Brandenburg vann blott den lilla
sträckan på Oders östra strand samt Gollnow i pant
för en penningesumma (som dock 1693 inbetalades). De
första åren af det stora Nordiska kriget lemnade
P. oberördt. Men sedan kejsarens och sjömakternas
underhandlingar om neutralitet för Tyska riket hade
strandat på Karl XII:s oböjliga vilja, nalkades
stormen äfven dit. I Aug. 1711 vältrade sig danska,
ryska, polska skaror öfver gränsen. M. Stenbock
kunde skaffa blott ett ögonblicks luft. 1713
uppträdde Preussen först som tvetydig medlare
(seqvestrationstraktaterna i Juni och Okt. 1713),
snart som öppen fiende. Karl XII ledde ett helt år
(Nov. 1714–Dec. 1715) försvaret från Stralsunds
murar, men måste omsider fly. Rügen och Vorp. ofvan
Pecrie blefvo danskarnas byte, resten besattes af
preussarna. Danmark måste dock lemna sin andel
tillbaka genom freden i Frederiksborg d. 3 Juni
1720; men Preussen fick behålla sin eröfring
i Stockholmsfreden d. 20 Jan. 1720, der Sverige
afträdde alla de delar af Hinterp., som vunnits 1648,
samt dertill Vorp. s. om Peene och öarna Wollin,
Usedom. Återstoden af Sveriges pommerska provins, det
s. k. Svenska P., utgjorde 70 qv.-mil. Ett försök
att genom det s. k. Pommerska kriget (1757–1762)
återtaga det förlorade misslyckades. Gustaf IV Adolfs
deltagande i kriget mot Napoleon 1805–07 ledde till
P:s ockupation af fransmännen 1807–10. I freden i Kiel
d. 14 Jan. 1814 gaf Sverige P. åt Danmark i ersättning
för Norge. P:s öde bestämdes sedan varaktigt genom
Preussens traktater med Danmark d. 4 Juni och med
Sverige d. 7 Juni 1815: Preussen erhöll landet,
men öfverlemnade i stället Lauenburg och 2,6
mill. thlr till Danmark samt 3,5 mill. thlr såsom
krigskostnadsersättning till Sverige. Det nyvunna
landet införlifvades såsom Neuvorpommern med
den förra preussiska provinsen P.
Författning och förvaltning under svensk styrelse. I landet funnos
en starkt privilegierad adel och en talrik klass
lifegna, som ännu mot 1700-talets slut utgjorde 2/3
af landsbygdens alla innevånare. De adliga godsen
voro indelade i »distrikt»; de kungliga domänerna –
som mot slutet af svenska väldet utgjorde åtminstone
1/4 af landet – sönderföllo i »amt». P:s ställning
till svenska kronan kom att h. o. h. bero på de
underhandlingar, som efter Westfaliska freden öppnades
emellan landtdagen och svenska regeringen. Länge
fruktlösa, förde dessa underhandlingar omsider
till Regeringsformen af d. 17 Juli 1663 (utfärdad
genom k. recessen d. 10 April 1669). Först derefter
(1664) hyllade P:s ständer Sveriges krona. Landets
öfverhet, å konungens af Sverige vägnar, var
Die königl. landesregierung, hvilken utgjordes
af generalguvernören, alltid ett svenskt riksråd,
såsom ordförande och 5 regeringsråd såsom bisittare,
bland dem presidenten för hofrätten (ämbetet var
obesatt 1678–1772), kansloren och slottshauptmannen
i Stettin, öfverinspektor för de kungliga amten. I
mycket vigtiga fall skulle landtständerna (adeln,
representanter för städerna och, till 1690-talet,
presterna) sammankallas. Adeln representerades på
landtdagen af en deputerad från hvarje distrikt,
försedd med instruktioner från distriktets
adelskonvent. Städernas stånd bestod af en deputerad
från hvarje politiskt berättigad stad (främst
Stralsund). En erb-landmarschall var landtdagens
ordförande. Ett tredje vigtigt element på landtdagen
voro de 10 (sedermera 5) landtraden, som utnämndes
af regeringen efter ständernas förslag. De bildade
landets råd, medlade emellan pomrare och svenska
regeringen och vakade öfver författningen. Landtdagen,
som under de pommerske hertigarnas tid hade stora
befogenheter, kunde gent emot Sverige visserligen
icke behålla någon afgörande myndighet, ehuru 1663 års
författning gaf P:s ständer veto i Sveriges politik,
för såvidt den rörde P. Ständerna hade emellertid
oinskränkt petitionsrätt, och genom Fredrik I:s
privilegier 1720 uttrycklig rätt att deltaga i
lagstiftning och beskattning. Det påstås äfven,
att deras samtycke erfordrades till afsöndrande
eller reduktion af dominialgods. Men redan de gamle
hertigarna hade bortskänkt gods utan landtdagens
hörande; drottning Kristina afsöndrade på samma sätt
hela amt, och ännu mindre inflytande fingo ständerna
på godsens reduktion. De hade flere gånger begärt
reduktion. Men då den till sist kom, skedde det dem
oåtsporda. Karl XI förklarade, att landtdagen ej hade
med saken att göra. Den pommerska adeln talade något
om att vädja till kejsaren undan reduktionsdomarna,
men man fann sig i det oundvikliga, särskildt som
reduktionsverket i P. hade i Gustaf Adolf de la Gardie
fått en synnerligen human chef.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
