Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pommern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pomologi (af Lat. pomum, äpple, och Grek. logos,
lära), lära eller kännedom om de genom odling
frambragta olika slagen af trädfrukter,
särskildt och egentligen beskrifningen af
äpplen och päron. Till pomologien hör äfven
kunskapen om dessa frukters odlingssätt, vård,
förvaring o. s. v. I flere land finnas särskilda
pomologiska institut, der undervisning i hvad
som hör till pomologien meddelas. I Sverige har
pomologien förtjenstfullt bearbetats af O. Eneroth
(se denne). – Pomolog, den som särskildt
sysselsätter sig med pomologi; fruktkännare,
O. T. S.
Pomona var hos forntidens romare egentligen
fruktträdens gudinna (namnet härledt af pomum,
äpple). Hon gällde äfven såsom maka till Vertumnus. I
Rom hade hon en särskild prest. Förnämligast dyrkades
hon dock på landsbygden såsom en den landtliga
fruktbarhetens gudomlighet, närstående till Ops.
R. Tdh.
Pomona, den största bland Orken-öarna.
Pomp (Lat. pompa, Grek. pompe, högtidligt fest-
eller sorgtåg), ståt, praktfulla ceremonier,
grann utrustning, storartad prakt; ordprål. –
Pompös, praktfull, prunkande, ståtlig; svassande,
högtrafvande.
Pompadour [påggpadour], Jeanne Antoinette Poisson,
markisinna de P., Ludvig XV:s mätress, föddes d. 29
Dec. 1721 och var oäkta dotter till generalförpaktaren
Le Normand de Tournehem och en madame Poisson. Hon
var synnerligen rikt utrustad till kropp och själ
och erhöll en i hög grad vårdad uppfostran, som i sin
mån bidrog att göra henne till en af sin tids mest
framstående qvinnor. Hon var en mästarinna i musik,
målning och deklamation samt egde för öfrigt mycken
literär bildning. Den 9 Mars 1741 förmäldes hon med
sin kusin Charles Guillaume Le Normand
d’ Estioles, som hon dock ej älskade. Hennes hem blef en
samlingsplats för hofmän, lärde och konstnärer,
men derunder sträfvade hon att blifva bemärkt af
Ludvig XV och lyckades efter ifriga bemödanden
och trots sin mans protester att nå sitt mål. I
Febr. 1745 blef hon Ludvigs afundade mätress och
inflyttade d. 23 April i det kungliga palatset samt
presenterades d. 14 Sept. högtidligen för hofvet
såsom markisinna de P. Samtidigt erhöll hon flere
slott och en årspensioii af 240,000 francs. Från
denna tid beherskade hon Ludvig och Frankrike lika
enväldigt. Hon var dock ingalunda svartsjuk i sitt
förhållande till konungen, utan gjorde sig tvärt
om oumbärlig genom sin skicklighet att förse honom
med andra qvinnor, då hon sjelf började blomstra
ut. Det var hon som rekryterade Ludvigs harem,
»Parc aux cerfs», men hon tillsåg noga, att ingen af
dess innevånare egde nog ärelystnad och förmåga att
undantränga henne sjelf. Under det hon sålunda bidrog
till det ytterliga sedeförderf, som ruinerade konungen
och konungamakten, drefs hon, till än större olycka
för Frankrike, af maktlystnad att blifva landets
verklige regent, utan att hon egde någon förmåga
eller några insigter dertill. Hon till- och afsatte
ministrar, hvarvid hon hade till uteslutande mål att
få sina marionetter eller
älskare till makten. Derigenom, fick hon makt att
fritt förfoga öfver statskassan, som hon lär hafva
kostat 40 mill. francs. Hon strödde guld omkring sig,
bl. a. till konstnärer och literatörer, af hvilka
en stor mängd, med Voltaire i spetsen, hyllade
henne såsom en gudinna. Äfven konsten förnedrade
hon genom att göra den sinliga njutningen till dess
mål. Sina motståndare sände hon utan betänkligheter
till Bastiljen, och då jesuiterna sällade sig
till dem, genomdref hon ordens förvisande. Den
usle konungen beherskade hon så fullständigt,
att hon t. o. m. genomdref sitt utnämnande till
drottningens hofdam, 1756. Hertiginnas rang hade hon
fått 1752. Äfven på Frankrikes utrikes förhållanden
utöfvade hon ett olyckligt inflytande. Då Maria
Teresia höll på att bilda koalitionen mot Preussen
vid midten af 1750-talet, sökte hon vinna Frankrike
genom, att smickra P., och deri lyckades hon
fullständigt. P. genomdref förbundet 1756, hvilket
ledde till det för Frankrike olyckliga sjuåriga
kriget, hvars utgång till stor del berodde derpå
att P. öfverlemnade de högsta befälsplatserna
åt sina odugliga gunstlingar. Derigenom ruinerades
fullständigt rikets makt och anseende och förbereddes
i icke ringa mån äfven konungamaktens eget fall,
hvilket P. sjelf också insåg och uttalade i orden
»après nous le déluge» (efter oss syndafloden). Till
sist började Ludvigs intresse för henne svalna,
men hon dog, innan hon ännu hunnit falla från
sin maktställning, d. 15 April 1764. I sitt
första gifte hade hon haft en dotter, som dog
före modern, hvilkens stora förmögenhet derför
ärfdes af hennes broder, markis de Marigny
J. Fr. N.
Pompejansk stil kallar man den afart af tidig
romersk kejsarestil, som herskade i den romerska
provinsstaden Pompeji, men äfven i de närliggande
kampaniska småstäderna Herculaneum och Stabiae,
alla tre samtidigt förstörda, år 79 e. Kr., genom
ett utbrott af Vesuvius och sedermera täckta af ett
lager aska och lava. Företrädesvis framträder denna
stil i dekorationen af bostadens inre väggar. Till
sin allmänna karakter är den en lekfull, man kunde
säga rococoartad, ombildning af ett äldre, strängare
system för väggdekorationen. Enligt detta indelades
väggen genom en målad arkitektur med socklar, kolonn-
eller pilasterställningar, arkitraver, friser,
gesimser, gaflar o. s. v. i fält, hvilka sedan
fylldes med dekorativa målningar (figurer eller
landskap). Allt utgjorde en jämförelsevis trogen
efterbildning af verkligheten. Spår af detta äldre
dekorationssätt förekomma äfven i Pompeji. Men den
egentliga pompejanska dekorationen har en vida mer
fantastisk prägel. Genom horisontala band indelas
väggen i ett lågt sockelparti af mörk färg, ett högt
midtparti af lifligare färg (rödt, grönt, gult, blått)
och ett ljusare, smalare frisparti. Denna indelning
korsas af ett vertikalt system af arkitektonisk
hållning, framställande pelaregångar, altaner,
balkonger, estrader, rotundor o. dyl. Men de bärande
partierna utgöras här af spensliga, rörlika stänger,
af kandelaberformiga spiror. De förbindande
bjelklagen äro af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
