Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pompejus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teatrar egde P. en större och en mindre. Den förra,
uppförd på enskild bekostnad, hade plats för 5,000
åskådare; den senare var, såsom försedd med tak,
kanske blott en konsertlokal (odeon). I stadens
sydöstra hörn låg amfiteatern, hvars föreställningar
särskildt voro »föremål för all verldens längtan»,
enligt en pompejansk inskrift. Den rymde öfver 12,000
åskådare. Vi kunna läsa de offentliga anslagen om
dess festspel, målade på husväggarna. Men det är i
synnerhet de enskilda byggnadernas inrättning och
dermed det enskilda lifvet, som vi af de pompejanska
gräfningarna lära känna. Man har trott sig i P:s
byggnader kunna urskilja tre särskilda perioder,
hvilka kännetecknas af det olika byggnadsmaterial,
som användts: kalksten, tuffsten eller diverse
ämnen (tegel, lava m. m.). Fiorelli nämner dessa
perioder den oskiska, samnitiska och romerska
och sammanställer dem således med skedena i P:s
politiska historia. Emellertid förekommer tuffen
äfven i den äldsta tiden, liksom kalkstenen ej helt
och hållet saknas under de senare perioderna. Vid
reparationerna efter 63 års jordbäfning användes
ett lättare och billigare byggnadssätt än förut: man
märker en brokig blandning både af konstruktionssätt
och material, och öfver det hela breddes ett tjockt
lager af stuck, som täckte underlaget samt äfven
begagnades för arkitektoniska detaljer. Dyrbarare
material träffas sällan, utan ersattes af stuck
eller lera. Till takresning, dörrar, trappor
m. m. nyttjades trä. Privathusen hafva merendels en
öfvervåning med sina fönster. Utåt gatan omgifvas
de ofta af öppna butiker, hvilkas innehafvare bodde
en trappa upp. Mellan butikerna visar sig en hög,
smal port, ingången till den af egaren bebodda
privatvåningen. Ett bevis på den allmänna välmågan i
staden är det stora antalet hus, som beboddes af en
enda familj. Det inre af dessa boningar, hvilka utåt
afstängdes så mycket som möjligt, var utsmyckadt
på alla sätt. Möblemanget var visserligen sparsamt;
dock träffas präktiga bord af marmor och brons,
stolar, soffor, sängar, skåp och kistor. Det är
bland resterna af en sådan förkolad träkista
man påträffat bankiren C. Caecilius Jucundus’
räkenskapsböcker. De bestå af s. k. triptycher, hvilka
genom den största försigtighet kunnat dechiffreras,
och innehålla dels auktionsqvitton, dels qvittenser
å till staden erlagdt arrende. De funna bronsbilderna,
t. ex. den s. k. Narcissus-statyetten och den dansande
faunen, erinra, att bildhuggarekonstens mästerverk
ej saknades. Äfven springbrunnarna, som bidrogo
till trädgårdarnas och peristylernas trefnad,
voro prydda med skulpturverk. Statyer, statyetter
och andra plastiska prydnader funnos för öfrigt
såväl i templen och de offentliga byggnaderna som
i privathusen. Kandelabrar, smycken, praktkärl samt
andra husgerådssaker tala likaledes om utprägladt
sinne för konstens alster. Golfven smyckades ofta
med smakfulla mosaikinläggningar, hvarpå vi hafva
ett lysande prof i den berömda Alexandersmosaiken
(se Alexanderslaget). Men hufvudprydnaden i ett
pompejanskt hem
utgjordes utan tvifvel af väggarnas dekorering. Äfven
i sättet härför kan man särskilja olika perioder. De
allra flesta väggmålningarna tillhöra dock P:s sista
årtionden (se Pompejansk stil). – De skriftliga
minnesmärken, som gräfningarna skänkt oss, äro
af trenne slag. Dels förekomma i sten huggna
inskrifter på bildstodernas postament eller på
offentliga byggnader, utvisande hvem som byggt
och bekostat dessa. Dels äro de målade med pensel
på husväggarna och bestå af valupprop, som tyda på
ett lifligt deltagande i de allmänna valen, hyres-
och andra annonser, teateraffischer, skyltar för
värdshus och salubodar m. m. Det tredje slaget är
kanske det intressantaste. Med griffel eller annat
hvasst instrument äro dessa stilprof inristade
i stucken eller ritade med kol och belysa alla
möjliga hvardagslifvets förhållanden. Vi finna
skolgossars abcd-prof, utdrag ur kända skaldeverk,
kärleksförklaringar, upplysningar sådana som: »jag
har snufva» o. s v. – Det är ej osannolikt, att en
vida större prakt ligger dold utanför P. än inom
detsamma. Förnäma romare hade nämligen, lockade af
nejdens skönhet, der byggt sig landtställen. Så hade
Cicero och kejsar Claudius villor i granskapet. En
sådan villa – den s. k. Diomedes’ villa –
upptäcktes redan vid gräfningarnas början utanför
Herculaneumsporten i närheten af den s. k. grafgatan,
en gata, som fått sitt namn af de grafmonument,
hvilka äro uppförda på båda sidor om densamma. Jfr
J. Overbeck: »Pompeji in seinen gebäuden,
alterthümern und kunstwerken» (4:de uppl., 1884),
M. Monnier: »Pompeji och dess invånare» (öfvers.,
1869) och R. Röding: »Pompeji. En bild ur det antika
stadslifvet» (1879). Rg.
Pompejus, namn på en plebejisk slägt i det forna
Rom. Mest bekant af slägtens grenar är den, som efter
sin mest lysande medlem (se nedan) kallades Magnus,
och till hvilken hörde äfven Cnejus P. Strabo, som
år 89 f. Kr. var konsul och spelade en icke obetydlig
rol i bundsförvandtkriget samt i de efter detta
uppkomna medborgerliga striderna. Han dog år 87 f. Kr.
Cnejus P. Magnus, den föregåendes son, f. 106
f. Kr., gjorde sin första krigstjenst under faderns
befäl. Vid Sullas återkomst från Asien samlade
han i Picenum, der han egde stora gods. en här, med
hvilken han vann flere framgångar i Italien. Derefter
öfvergick han till Sicilien och Afrika, bröt der allt
motstånd och förfor med oblidkelig stränghet mot
fiendernas ledare. För Sulla var den unge mannens
ovanliga framgång icke rätt behaglig. Han ville
till en början icke medgifva honom att triumfera
i spetsen för sin här; men P. lät icke afvisa sig,
och af diktatorn – måhända ej utan en viss ironi –
helsad med tillnamnet Magnus (»den store»), blef
han verkligen, såsom han sjelf berömde sig, förr
triumfator än senator (79). Efter Sullas död skyddade
P. hans verk mot Lepidus’ omstörtningsförsök, härvid
i samförstånd med konsuln Catulus och adelspartiet
(78). Han önskade derefter få befälet mot Sertorius
i Spanien, men senaten misstrodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
