- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1569-1570

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pompejus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom och tvekade att anförtro ett så vigtigt uppdrag
åt en enskild man, som ännu icke beklädt något
ämbete. Äfven nu lyckades det dock P. att vinna
målet. Han blef nämligen genom ett senatsbeslut,
som medgaf undantag från författningen, sänd till
Spanien såsom prokonsul, d. v. s. i konsuls eller,
såsom en medlem af senaten hånfullt yttrade, i
konsulernas ställe. P. afgick år 77 på en nybanad
väg öfver Alperna (Mont Genèvre) till sin provins,
der han, kraftigt biträdd af Q. Metellus Pius,
kämpade ej utan framgång mot Sertorius. Det var dock
oenigheten hos fienderna, som till slut skaffade
honom segern. Sertorius blef mördad (72), och hans
efterträdare Perperna besegrades utan svårighet. På
återvägen från Spanien fick P. medverka till
att nedgöra återstoden af Spartacus’ slafskaror
(71). Trots den krigiska framgången var dock P:s
politiska ställning ingalunda tryggad. Senatspartiet
var honom obenäget; folkvännerna litade icke på
honom, och två inflytelserika män: M. Crassus, som
var den, hvilken egentligen qväft slafkriget, och
den unge C. Julius Caesar, demokraternas skicklige
ledare, gjorde honom rangen stridig. Under sådana
förhållanden fann han sin fördel i att förbinda sig
med medtäflarna, och på det sättet vann han jämte
Crassus konsulatet för år 70. Under sitt konsulsår
slöt P. sig alltmer till demokraterna, återställde
tribunmakten och ändrade Sullas anordningar i fråga
om domsrätten. Redan började man frukta, att han
skulle blifva enrådande i staten, men med all sin
åtrå efter makt hyste P. fruktan för att öppet bryta
mot lagarna. Han drog sig derför tillbaka i det
enskilda lifvets lugn. Ur detta framträdde han åter
67, då sjöröfveriets öfverhandtagande beredde dem,
som ville bryta senatspartiets välde, tillfälle att
skapa en ny, utomordentlig makt. P. fick ett i vissa
afseenden nästan oinskränkt befäl, hvilket han ock
med stor skicklighet och snabbhet utöfvade. Knappt
hade sjöröfvarena blifvit kufvade, förrän man åt
P. uppdrog afslutandet af kriget mot Mithradates
(66). Äfven detta uppdrag fullgjorde han med
kraft och lycka. Mithradates blef i grund slagen;
Syrien förvandlades till romersk provins, och de
vestasiatiska förhållandena ordnades af den mäktige
romerske fältherren, hvilken i Asien uppträdde såsom
en af alla åtlydd herskare. Först år 62 återkom
P. till Italien, der han genast afskedade sin
här. Trots sina lysande
framgångar och den ståtliga triumf, som han firade år 61,
var han nu endast en enskild man och såsom sådan
ingalunda i stånd att intaga en förherskande ställning
under partistriderna i Rom. Ännu en gång måste
han således förena sig med sina gamla vänner och –
medtäflare. Förbundet, det s. k. första triumviratet
(se Triumvirat), skänkte Caesar konsulatet för år
59 och ståthållareskapet i Gallien, hvarjämte P:s
anordningar i Asien bekräftades och hans krigare
belönades. Hans personliga förbindelse med Caesar
stärktes genom hans giftermål med dennes dotter
Julia; de besvärlige motståndarna, Cicero och Cato,
oskadliggjordes, och allt lofvade varaktighet åt den
nya styrelsen. Men
P. förmådde icke ens nu beherska hufvudstaden. Caesar
deremot förstod att utföra sitt värf i Gallien,
der skaffa sig en tillgifven och krigsvan här samt
rikta sig med skatter och på samma gång att följa
med förhållandena inom Rom. Der höjde till följd af
P:s oförmåga att leda händelserna adelspartiet åter
sitt hufvud, och en tredje gång blef det nödigt för
de förbundne, vid ett sammanträde i Luca (56), att
gemensamt ordna angelägenheterna. Brytningen var dock
icke långt borta. År 54 dog Julia; 53 stupade Crassus,
och P. drogs småningom, bl. a. genom giftermål med
Metellus Scipios dotter, allt närmare senatspartiet,
som i honom såg republikens räddare, men i Caesar
anade envåldsherskaren. Efter många tvister och
underhandlingar bröt äntligen fejden ut i början af
år 49. P. var otvifvelaktigt genom de krafter, öfver
hvilka han rådde, den starkare. Men han egde icke
motståndarens öfverlägsna skicklighet, hvarjämte
ledningen af det hela försvårades genom de många
förnäme vännernas inblandning. Öfverraskad genom
Caesars hastiga inryckande i Italien, måste P. fly
till Grekland, der han samlade Österns stridskrafter
och snart uppsöktes af Caesar. Efter en allvarsam
motgång vid Dyrrhachium drog denne sig till Tessaliens
slätter. P. följde honom, obetänksamt nog, ehuru
vägen till Italien stod öppen, och blef fullständigt
slagen vid Farsalos (år 48). Han flydde öfver Mindre
Asien och Cypern till Alexandria, der han räknade på
skydd hos Egyptens unge konung. Men dennes rådgifvare
förledde honom, i hopp om att dermed vinna Caesars
ynnest, att genast låta mörda flyktingen. Caesar
göt tårar vid åsynen af sin slagne fiende och visade
hans lik den sista hederstjensten. (Om förhållandet
emellan Caesar och P. se vidare art. Caesar.) – P. var
en man af många goda egenskaper, såsom tapperhet
och krigisk duglighet, oegennytta och sedlighet
samt outtröttlig verksamhet, men han saknade den
öfverlägsenhet, som kräfdes för att vinna och behålla
väldet i ett verldsrike. Hans naturliga fåfänga
fann alltför rik näring i de tidiga och ständiga
framgångarna samt förledde honom sålunda att tro sig
kallad till högre värf än han mäktade utföra. För
statsmannalifvet särskildt var han icke skapad. Dock
må man ej förringa hans förtjenster så, att han får
gälla såsom en officer af vanlig duglighet. Den rol
han spelat i Roms historia visar, att han måste hafva
varit en man af betydenhet och i synnerhet en duglig
fältherre, ehuru visserligen ej jämförlig med Caesar.

Den store Pompejus’ äldre son, Cnejus, flydde från
Farsalos till Afrika och derifrån till Spanien. Efter
att derstädes hafva samlat en här och förenat sig
med andra undkomna ledare af det slagna partiet
bibehöll han sig till år 45, då Caesar vann den
afgörande segern vid Munda i Lusitanien. Cnejus blef
kort derefter dödad. Deremot räddade sig hans yngre
broder, Sextus, hvilken t. o. m. förmådde skaffa sig
en ny härstyrka och försvara sin ställning, ja efter
Caesars död (44) utvidga sin makt i Spanien. År 43
fick han af senaten öfverbefälet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0791.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free