- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1571-1572

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pompejus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till sjös for att medverka till republikens
skydd. Begagnande sig deraf, viste han att
småningom stärka sina krafter och sätta sig i
besittning af Sardinien och Sicilien samt att med
sin flotta beherska hafvet, så att Italien led brist
på lifsmedel. Underhandlingar öppnades derför af de
nye triumvirerna, Octavianus, Antonius och Lepidus,
och ledde till ett fördrag vid Misenum (39). Striden
utbröt dock å nyo 38 och fördes med föga framgång för
Octavianus, hvilken hade fått fejden mot Sextus på sin
del, tills slutligen den senare blef af Octavianus’
fältherre Agrippa i grund slagen vid Naulochus
(36). Sextus flydde till Asien, men blef der tagen
till fånga och dödad, såsom det sades, på Antonius’
befallning. R. Tdh.

Pompejus Trogus, romersk författare, samtidig
med Livius, skref en verldshistoria, Historiae
Philippicae,
hvilken nu är känd mest genom
Justinus’ utdrag derur. P. T:s språk anses hafva
varit klassiskt och framställningen god. Äfven
skrifter i zoologi och botanik af honom omtalas.
R. Tdh.

Pompelmus. Se Citrus.

Pompierer (Fr. pompiers, af pompe, pump),
eldsläckningsmanskap, brandsoldater.

Pompignan [pångpinjå’ng], Jean Jacques Le Franc de,
markis, fransk odediktare, f. 1709 i Montauban, vardt
1745 generaladvokat och chef för uppbördskammaren
derstädes. Han egde goda literära insigter och
en poetisk förmåga med allvarlig riktning. I
sina dikter var han ojämn, ofta hvardaglig eller
högtrafvande. Af underordnadt värde äro mestadels
hans Epîtres morales, Poésies familières och Odes,
långt bättre hans bibliska Poésies sacrées (1751;
flere uppl.). Hans Ode sur la mort de J. B. Rousseau
utgör en prydnad för sin tids vitterhet. P. invaldes
1759 i Franska akademien och höll ett om fåfänga
vittnande inträdestal, i hvilket han brännmärkte
encyklopedisterna, men desse svarade genom epigram,
som bragte honom till tystnad. 1770 utgaf han sin
öfvers. af Aischylos’ tragedier, den tidigaste på
franska. Han dog på sina gods i hemorten 1784. P:s
Oeuvres complètes utgåfvos i 4 bd 1784, hans Oeuvres
choisies
i 2 bd 1800 (3:dje uppl. 1822).

Pompilus, zool. Se Lotsen.

Pompong (Fr. pompon, möjligen af pompe, ståt),
den klotrunda, ellipsoidiska eller runda och flata
prydnad, som anbringas på en tsjakå eller keppi och,
i Sverige, äfven ofvanför vapenplåten på mössan,
och vid hvilken plymen fästes, då sådan bäres.
C. O. N.

Pomponius, namn på en fornromersk slägt, bland hvars
medlemmar märkas, jämte P. Atticus och P. Mela (se
desse), följande. Lucius P. Secundus, krigare och
författare af tragedier, var vän till Plinius d. ä.,
som skrifvit en nu förlorad lefnadsteckning öfver
honom. – Sextus P., juridisk skriftställare under
Hadrianus och dennes efterföljare, författade
bl. a. en, sedan i »Digesta» intagen, kort
öfversigt öfver rättsväsendets utveckling. – Lucius
P. Bononiensis
(d. y. s. från Bologna; omkr. 90
f. Kr.) var en frejdad författare af atellaner och
den förste, som bearbetade de gamla atellanska
upptågen till verkliga teaterstycken med karakterer
och typer ur olika samhällsklasser samt handlingen
förlagd till både stad och landsbygd. Ända till 66
titlar på skådespel, författade af honom, äro kända. –
Pomponia Graecina var maka till konsuln Plautius,
hvilken förde ett segerrikt krig i Britannien. Om
henne berättar Tacitus, att hon år 58 e. Kr. blef
anklagad för »utländsk öfvertro», hvarvid dock domen
lemnades åt hennes make, som frikände henne. Hon
skall ända från år 44 e. Kr. intill hög ålder
hafva lefvat i djupt svårmod och ständigt burit
sorgdrägt. Såsom orsak dertill uppgifves hennes sorg
efter en qvinlig slägting (Drusus’ dotter Julia);
men ganska sannolikt är, att hon, såsom ock allmänt
antagits, omfattat kristendomens läror samt till följd
deraf försakat verlden och uppträdt såsom en sörjande.
R. Tdh.

Pomponne [pångpå’nn], Simon Arnauld de, markis,
fransk statsman, f. 1618, förde först namnet
Briotte efter ett mödernegods, derefter faderns namn,
d’ Andilly, tills han 1660 blef markis de P. På
1640-talet fungerade han såsom generalintendent vid
arméerna i Neapel och Katalonien. I början anhängare
till jansenismen och Fouquets vän, slöt han sig
efter Fouquets fall, 1661, till Ludvig XIV. Fin
och smidig, syntes han konungen vara rätta mannen
att öfvertaga Terlons plats i Stockholm. Den 14
Febr. 1666 inträffade han såsom utomordentlig fransk
ambassadör i Stockholm för att leda Sveriges politik
i fransk anda. Men trots talang och möda kunde han
icke förhindra, att Sverige bemedlade freden i Breda
och biträdde Trippelalliansen. Ludvig återkallade
honom derför 1668 för att i stället använda honom i
Haag. P:s arbete i Sverige hade emellertid icke varit
förgäfves, ty kring honom hade bildat sig ett franskt
parti med M. G. Dela Gardie i spetsen, och detta parti
vann alltmera i styrka. Då underhandlingarna mellan
Sverige och Frankrike återupptogos, förklarade De
la Gardie, att P. vore särskildt lämplig att leda
dem. På denna rekommendation sändes P. 1671 åter
till Sverige, der han och De la Gardie gemensamt
arbetade i Frankrikes intresse. Med Biörenklous död
förlorade motpartiet i svenska rådet sin ledare. En
annan gynsam omständighet för underhandlingen var,
att P. efter Lyonne i Sept. 1671 blef Frankrikes
utrikesminister och sålunda kunde gifva sina ord
en ännu starkare vigt än förut. Vid hans afresa,
i Nov. 1671, var det nästan afgjordt, att Sverige
skulle blifva Ludvig XIV:s vapendragare. Det var P:s
största bragd. Hans ställning i Ludvigs kabinett var
från första ögonblicket svår, ty den redlige och
karaktersfaste mannen kunde icke försona sig med
eröfringspolitiken. Han stod derför i oafbruten
opposition emot Colbert, Louvois och jesuiterna,
hvilket hade till följd, att han d. 18 Nov. 1679
afskedades. 1691, vid Louvois’ död, återkallades
P. till rådsbordet, men hans kraft var då bruten,
och hans måg, markis de Torcy, fick göra det mesta
arbetet. P. afled 1699. Mavidal utgaf 1860 »Mémoires
de marquis de P.». Jfr

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0792.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free