Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ponos (Grek., lidande, ängslan), med., en barnsjukdom - Pons, Jean Louis - Ponsard, François - Ponsbach. Se Mässing - Ponso, ett slags vallmoröd, bjertröd färg - Ponson du Terrail, Pierre Alexis de - Pons Varoli. Se Varols brygga - Ponta Delgada, största staden och förnämsta handelsplatsen på Azorerna - Pontak var förr namn på ett ypperligt rödt bordeaux-vin - Pont-à-Mousson, stad i franska depart. Meurthe-et-Moselle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ponos (Grek., lidande, ängslan), med., en
barnsjukdom, hvilken sedan 1835 träffats uteslutande
på öarna Spezzia och Hydra i Grekiska arkipelagen. Den
karakteriseras bl. a. genom betydlig ansvällning af
mjelten, som fyller hela buken och ofta är ömmande,
störd digestion, stinkande urin med urater, men
utan ägghvita, slutligen vattsot och skorbutiska
blödningar. Döden följer efter ett par år, stundom
redan efter några månader. – Sjukdomens väsende och
orsaker äro ännu obekanta. Sannolikt är ponos en
parasitär infektionssjukdom. F. B.
Pons [pångs], Jean Louis, fransk astronom, f. 1761,
d. 1831, direktor för observatoriet i Florens,
är bekant för sina många upptäckter af kometer,
bland hvilka må nämnas den sedermera så bekanta
pons-enckeska kometen.
Ponsard [pångsar], François, fransk
dramatisk författare, f. i Vienne (Isère) 1814,
visade redan under sin skoltid lofvande fallenhet
för skaldekonsten. Sedan han hade afslutat sina
juridiska studier i Paris och bosatt sig som advokat
i sin fädernestad (1837), hängaf han sig med förkärlek
åt literära sysselsättningar. Han offentliggjorde
sålunda bl. a. en öfversättning af Byrons »Manfred»
och en mängd uppsatser i tidskriften »Revue de Vienne»
m. m. Vid den tiden hade den nyromantiska skolan
utkämpat sina hårdaste strider. I dessa hade äfven
den unge författaren deltagit. Ehuru beundrare
af det 17:de århundradets storverk, skänkte han
sitt fulla erkännande åt romantikens sträfvanden,
men fördömde dess missgrepp. Mellan den nya och den
gamla skolans ytterligheter sökte han sjelf att följa
en medelväg, särskildt i sina första skapelser,
tragedierna Lucrèce (1843) och Agnès de Méranie
(1846), samt i viss mån äfven i dramat Charlotte
Corday (1850). Den förstnämnda, en kraftigt tecknad
bild af romersk qvinnodygd, väckte hänförelse, icke
minst derför att den ansågs af många som en återgång
till det klassiska skådespelet. De bägge senare,
äfven de skildringar af qvinlig uppoffring, hemtade ur
medeltidens och revolutionens historia, lyckades icke,
ehuru öfverlägsna sin föregångare, tillvinna sig något
större bifall. Emellertid dref honom hans beundran
för den klassiska verlden att skrifva komedien Horace
et Lydie (1850; »Horatius och Lydia», 1864 o. 84)
och tragedien Ulysse (1852). Dessa försök vunno,
såsom naturligt var, ingen anklang hos allmänheten,
och småningom bleknade den klassiska grundtonen i
författarens skapelser. De båda komedierna L’honneur
et l’argent (1853; »Heder och penningar», fri bearb.
af J. Stjernström, 1856; »Hedern och penningen»,
fri öfvers. af E. Bäckström, 1875) och La bourse
(1856) äro till ämne och språk bilder af den nyare
tiden, sedemålningar af menskliga svagheter och
fel. Oaktadt de brister, som vidlåda dessa arbeten,
gjorde de, på grund af yttre förhållanden, synnerlig
lycka. Ett af skaldens yppersta verk är dramat Le lion
amoureux (1866; »Det besegrade lejonet», öfvers. af
E. Bäckström, 1875). Det är, liksom hans sista dikt
Galilée (1867), en historisk skildring, skrifven med
naturlig värme och
känsla, hvilka ofta saknas i hans öfriga
arbeten. Franska akademien prisbelönte »Lucrèce»
(1845) och upptog sedermera dess författare i sin
krets (1855). P. afled 1867.
J. M-r.
Ponsbach. Se Mässing.
Ponso (Fr. ponceau, af Lat. poenicus l. punicus,
purpurröd, egentl. kartaginensisk, fenicisk;
purpurfärgen upptäcktes näml. af fenicerna), ett
slags vallmoröd, bjertröd färg.
Ponson du Terrail [pångså’ng dy tära’j], Pierre
Alexis de, vicomte, fransk romanförfattare, f. i
Montmaur 1829, d. i Bordeaux 1871, inträdde vid unga
år i den franska hufvudstadspressens tjenst och blef
namnkunnig genom mängden och beskaffenheten af sina
literära alster. Han skref för åtskilliga, ibland
samtidigt åt flere större dagliga tidningar i form
af följetong de mest märkvärdiga och äfventyrliga
skildringar, hvilka han förstod att så väl afpassa
efter allmänhetens smak, att de förskaffade bladen en
utomordentlig spridning. Ämnen för sitt författareskap
hemtade han ur alla möjliga källor, ur konungars och
folkets lif, ur förflutna och samtida händelser, icke
sällan ur brottets och lastens gömställen. Sedermera,
alltefter som de väckte uppseende, infattades de i
en större eller mindre ram. Det är helt naturligt,
att frukten af ett så beskaffadt arbete icke
kunde erhålla betydelsen af ett varaktigt verk. Men
obestridligt är likväl, att författaren icke kunnat
lyckas skapa hundratals romaner och allra minst
att fängsla tusentals läsare, om han icke egt
stor menniskokännedom i förening med en ovanlig
fantasirikedom. Hans första större arbete var Les
coulisses du monde (1853), och derefter följde hela
serier af berättelser, ofta under en gemensam titel,
exempelvis Les exploits de Rocambole, La résurrection
de Rocambole, La vérité sur Rocambole (1859–69),
La jeunesse du roi Henri (1865–68) m. fl. Till
hans senare arbeten höra Le grillon du moulin (1868)
och Le secret du docteur Roussell (s. å.). I svensk
öfversättning hafva utkommit bl. a. »Zigenarnes
konung» (1865), »Parisiska dramer» (1867), »En natt
vid Beresina» (s. å.), »Kapten Chastenay» (1875)
och »Nattriddarne» (1879). J. M-r.
Pons Varoli. Se Varols brygga.
Ponta Delgada, största staden och förnämsta
handelsplatsen på Azorerna, ligger på sydvestra kusten
af ön San Miguel och hade 1878 17,635 innev.
Pontak var förr namn på ett ypperligt rödt
bordeaux-vin från den lilla staden Pontacq i
depart. Basses-Pyrénées och blef sedermera benämning
på mindre goda sorter.
Pont-à-Mousson [pångtamousså’ng], stad i franska
depart. Meurthe-et-Moselle, vid floden Moselle
och jernvägen mellan Metz och Nancy. 9,810
innev. (1886). Staden är ganska gammal och har
sitt namn efter en borg, Mousson, af hvilken ruiner
ännu finnas invid staden. Från 1571 till den stora
revolutionen hade den ett universitet. Under
fransk-tyska kriget 1870–71 var P. en vigtig
etappstation och hade stora sjukhus för de i slagen
vid Vionville och Gravelotte sårade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
