Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pontifices, »öfverprester», kallades i Rom medlemmarna af ett presterligt kollegium - Pontifikat (Lat. pontificatus), presterlig värdighet. Se vidare Pontifices
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kollegiets främste man och ordförande kallades
pontifex maximus (öfverstepresten). Denne hade
åtskilliga förrättningar och åligganden, såsom att
välja vestaliska jungfrur och flamines (se Flamen)
m. m. Han bodde i en särskild ämbetsboning, regia
(Numas gamla hus) vid Via sacra. I äldre tider fick
han ej lemna Italien, ej innehafva något verldsligt
ämbete, icke gifta om sig; med tiden ändrades dock
seden härutinnan, och äfven för valbarheten blefvo
fordringarna mindre stränga. Valet synes redan före
104 hafva förrättats i tribusförsamlingen. Kejsaren
var alltid pontifex maximus. Till och med kristna
kejsare bibehöllo titeln, som först af Gratianus
afskaffades (382 e. Kr.) och sedermera öfvergick
till påfven.
Pontifices hade till hufvudsakligt åliggande
den allmänna uppsigten öfver gudstjensten samt
skyldigheten att vaka deröfver att heliga bruk och
till ritualen hörande handlingar företogos på rätt
tid och ort. Dermed var ock förenad uppsigten öfver
presterna och den disciplinära bestraffningen af
dem. särskildt vestalernas dömande och straffande,
samt att afgifva utlåtande derutinnan. De voro
derjämte den sakkunniga myndigheten i alla ärenden
rörande gudstjensten samt hade att upptaga och
behandla frågor och spörsmål äfven af enskilda om
löften och invigningar, om införande af nya kulter,
uppfattningen af järtecken och sättet för deras
behandlande m. m. Vidare förrättade de äfven
särskilda offer och andra till gudstjensten
hörande handlingar, såsom invigningar af tempel
och af personer till förbannelse eller dödsoffer
(devotio) m. m. Jämväl fordrades deras närvaro och
verksamhet vid vissa civilrättsliga handlingar,
såsom vid adoption, testamenten (nämligen då
dessa skedde i folkförsamlingen), bröllop efter
äldre ritual m. m. Slutligen hade pontifices att
reglera kalendern medelst inskjutande af skottmånad,
ordna festdagarna samt hålla reda på dies fasti och
nefasti m. m. Öfverstepresten plägade äfven uppteckna
märkliga företeelser och händelser under året,
såsom betydelsefulla järtecken m. m., samt utarbeta
ett slags årskrönika (annales). En sammanfattning
af traditionella regler och föreskrifter för
gudstjensten och hvad dermed stod i sammanhang synes
hafva legat till grund för de alltjämt fortgående
anteckningarna eller minnesböckerna (commentarii),
som utgjorde liksom deras arkiv. – Gränserna mellan
öfversteprestens och kollegiets befogenhet äro
svåra att med bestämdhet uppdraga. Utom hvad här
ofvan angifvits såsom tillhörande den förre synes
han särskildt hafva sörjt för verkställigheten af
kollegiets beslut och naturligtvis alltid företrädt
detta, då en person behöft uppträda. – Till kollegiet
plägade ock räknas 3 pontifices minores, ett slags
medhjelpare, samt »offerkonungen» och de tre flamines.
R. Tdh.
Pontifikat (Lat. pontificatus), presterlig värdighet;
påfvevärdighet. Se vidare Pontifices.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
