Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poppel, Populus, bot., ett slägte af träd - Poppelman, Johan - Poppelsdorf, by utanför staden Bonn - Popper, David - Poppius, Gabriel - Poppius, Abraham - Popularfilosofien - Popularitet. Se Populär - Populas, pöbel, mob, pack - Populus, Lat., betyder folk såsom politisk enhet eller samhälle af medborgare - Populus. Se Poppel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slaka, på bar qvist blommande hängen, hvilkas
fjäll äro flikiga, med ett på insidan vid
basen fäst, strutlikt eller skållikt skydd för
befruktningsdelarna. De åtta, fria ståndarna hafva
2-rummiga knappar. Pistill 1, nästan utan stift,
med två 2-4–klufna märken. Frukten är en 1-rummig,
2-skalig kapsel med många fjunklädda frön. Till
svenska floran hör egentligen endast en art:
P. tremula L., asp (se d. o.), men många främmande
arter odlas som parkträd, såsom balsampoppeln
(P. balsamifera L.), bekant för sina balsamrika,
klibbiga, starkt luktande bladknoppar och sina mer
än hos andra poppelarter vidt kringlöpande rotskott,
som i trädgårdar lätt blifva besvärliga, hvitpoppeln,
pyramidpoppeln, svartpoppeln m. fl. Veden hos
poppelarterna är i allmänhet föga fast och lemnar
sålunda ett dåligt virke. Se vidare Frihetsträd.
O. T. S.
Poppelman, Johan, biskop, f. i Varberg d. 6
Okt. 1649, student i Lund 1668, filos. magister i
Wittenberg 1672, blef 1675 lektor i Göteborg, men
begaf sig å nyo ut till Tyskland, der han 1683 blef
teol. doktor. Återkommen 1688, prestvigdes han 1692
samt blef s. å. andre teol. professor i Lund och 1711
biskop i Göteborg. Död d. 30 Juni 1725.
Poppelsdorf, by utanför staden Bonn, med en 1847
upprättad landtbruksakademi, kemiskt laboratorium,
fysiologiskt institut, botanisk trädgård samt
naturalhistoriska samlingar (i f. d. kurfurstliga
lustslottet), allt tillhörande universitetet i Bonn.
Popper, David, tysk violoncellist, f. 1846 i Prag,
elev vid dervarande konservatorium med Goltermann
såsom lärare i violoncellspel, har sedan 1863 gjort
konsertturer genom Europa (Stockholm 1883) och
anses, med afseende på tonens skönhet, uttrycksfullt
föredrag och nobel uppfattning äfven af klassiska
kompositioner, för en bland nutidens allra främsta
virtuoser på sitt instrument. 1868–73 var han anställd
såsom förste cellist vid hofoperan i Wien. 1872 gifte
han sig med den lika berömda pianisten Sophie Menter,
men skildes från henne 1886. P. har äfven komponerat
solostycken för violoncell.
Poppius, Gabriel, ämbetsman, föddes i Jokkas socken,
Savolaks, Finland, d. 12 Dec. 1770. Efter studier
vid Åbo högskola under Calonius’ ledning egnade han
sig med nit och framgång åt domarens värf, blef 1799
häradshöfding i Öfre Satakunta härad samt erhöll 1801
lagmans namn, tur och befordringsrätt. 1805 insattes
han såsom ledamot i Rikets allmänna ärendens beredning
och fick 1808 fullmakt såsom häradshöfding i Öster-
och Vester-Rekarne, Daga, Åkers och Selebo härads
domsaga. Kort efter 1809 års statshvälfning utnämndes
han till justitieråd och var derjämte verksam
såsom ledamot af Lagkomitén, till dess han 1826
kallades till president i Kommerskollegium. Under
P:s styrelsetid vid detta ämbetsverk framlades
förslag till nya näringsförfattningar, organiserades
Eskilstuna fristad, påbörjades offentliggörandet
af årliga statistiska berättelser och inrättades
Teknologiska institutet, Ullmagasinet i Norrköping m. m. Efter några
års verksamhet såsom statsråd (1833–36), tillträdde
P. 1838 sin sista och kanske käraste lifsuppgift,
direktörskapet vid Landtbruksakademien, hvilket
han skötte till sin död. Han afled i Stockholm d. 3
Jan. 1856. – Vid Karl XIV Johans regeringsjubileum
(1843) utnämndes P. till serafimerriddare;
han var den förste ofrälse ämbetsman, som fått
mottaga denna utmärkelse. Han var ock en af
sin tids ypperste ämbetsmän. Han var ledamot af
Landtbruksakademien (1817) och Vetenskapsakademien
(1827) samt kreerades 1818 till juris doktor.
J. H.
Poppius, Abraham, finsk skald, f. 1793 i Jokkas
socken, Savolaks, Finland, blef 1813 student
i Åbo och 1817 i Upsala, der han försvarade en
akademisk afhandling om de finska reflexivernas
böjning. Prestvigd i Stockholm 1823, tjenstgjorde
han ett par år inom den finska församlingen
derstädes, men hemlängtan drog honom tillbaka
till Finland. Der blef han 1833 kapellan i sin
hemsocken, på hvilken plats han kvarstannade till
sin död, 1866. P. biträdde den tyske vetenskapsmannen
H. R. v. Schröter vid utgifvandet af hans »Finnische
runen, finnisch und deutsch» (1819), hvilket arbete
först drog utlandets uppmärksamhet på den finska
folkpoesin. P:s synnerligen stämningsfulla poem
äro af J. Krohn samlade i Savolaks-karelska
studentafdelningens album »Koitar», I.
O. G.
Populärfilosofien (T. die aufklärung) benämnes den
filosofiska riktning, som i Tyskland i det hela
motsvarar den s. k. skotska moralfilosofien och
Rousseaus filosofi. I likhet med dessa riktningar
kännetecknas den af en stark dragning åt det
naturliga, för det sunda förståndet tillgängliga i
lära och lif. Men den utmärkes af en mer idealistisk
tendens och en starkare dragning åt humanitet,
fattad mer eller mindre under formen af ett allmänt,
ganska obestämdt menniskoideal. I moraliskt afseende
intog den i det hela, såväl som själsfränderna i
andra land, en evdemonistisk ståndpunkt och sökte på
denna fota en allmän, af särskilda religionsformer
oberoende religion. Dess hufvudrepresentanter
äro bl. a. Mendelssohn, Lessing och Herder. Dess
betydelse i kulturhistoriskt afseende är i det hela
analog med det s. k. upplysningstidehvarfvets i det
hela. Inom filosofiens historia är den att betrakta
som en föregångare till den period, som börjar med
Kant. L. H. Å.
Popularitet. Se Populär.
Populas (Fr. populace, Ital. popolazzo, af
Lat. populus, folket), pöbel, mob, pack.
Populus, Lat., betyder folk såsom politisk enhet
eller samhälle af medborgare samt betecknade särskildt
i det gamla Rom hela medborgaresamfundet, d. v. s. i
äldsta tider patricierna, men efter tillkomsten af
plebs både patricier och plebejer. Ordet nyttjades
äfven om folket såsom parti, i motsats till senaten
eller de förnäme. Dessutom brukades det stundom i
betydelsen af »mängden», »hopen» (»populasen»).
R. Tdh.
Populus, Se Poppel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
