- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
15-16

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Populär, folkkär - Porbandar, hamnstad vid Arabiska hafvet - Porchat, Jean Jacques - Porcius, namn på en plebejisk slägt i det forna Rom - Porcus. Se Hjortsvinet - Pordenone, stad uti italienska prov. Udine - Pordenone. 1. Giovanni Antonio da P. - Pordenone. 2. Bernardino Licinio - Pordenone. 3. Giulio Licinio da P. - Porer. 1. Fys., mellanrummen mellan de smådelar (atomer, molekyler), af hvilka en kropp består - Porer. 2. Anat., de luckor af mångahanda slag,som finnas i organiska väfnader

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Populär (Fr. populaire, Lat. popularis, af populus,
folket), folkkär, allmänt omtyckt, som står väl hos
den stora mängden; afsedd för folket, allmänfattlig,
lämpad efter gemene mans uppfattningsförmåga. –
Popularisera, framställa i allmänfattlig form, göra
begriplig för folket. – Popularitet, folkgunst,
folkynnest, omtyckthet bland allmänheten.

Porbandar, hamnstad vid Arabiska hafvet, på sydvestra
kusten af den till presidentskapet Bombaj hörande
halfön Kattiwar, Indien. 14,569 innev. (1881).

Porchat [pårsja], Jean Jacques, schweizisk författare,
f. nära Genève 1800, d. i Lausanne 1864, professor
i latinska literaturen i Lausanne 1832–45, utmärkte
sig såsom diktare af fabler (samlade 1854: Fables
et paraboles
samt författade dessutom Poésies
vaudoises
(1832), dramerna Jeanne d’ Arc (1844) och
Winkeiried (1845), ungdomsboken Trois mois sous
la neige
(1849) m. m. Han öfversatte på franska
bl. a. Tibullus’ elegier samt Göthes samlade arbeten
(10 bd, 1860–63).

Porcius, namn på en plebejisk slägt i det forna Rom,
till hvilken hörde familjen Cato (se d. o.). Bland
qvinliga medlemmar märkas Porcia, Cato Uticensis’
dotter, hvilken var gift först med Calpurnius Bibulus
och sedan med M. Brutus, Caesars mördare. Hon var en
qvinna af ädelt tänkesätt och stor själsstyrka. Efter
Brutus’ död (42 f. Kr.) skall hon hafva gifvit sig
sjelf döden genom att svälja glödande kol (enligt
andra genom kolos). R. Tdh.

Porcus. Se Hjortsvinet.

Pordenone (Med. Lat. Portus Naonis), stad uti
italienska prov. Udine, vid jernvägen mellan
Venezia och Trieste. Omkr. 7,000 innev. Bomulls-
och sidenindustri, papperstillverkning.

Pordenone. 1. Giovanni Antonio da P., italiensk målare
af venezianska skolan, f. 1483 i Pordenone, kallas
äfven de Corticelli (efter faderns födelseort),
Sacchi (de Sacchis var hans familjenamn), Regillo
(ett namn, som han antog, då han 1535 slogs till
riddare af Ungerns konung) och Licinio (förmodligen
emedan han förblandats med den följande). 1504 var
han sjelfständig målare i hemtrakten, 1528 uppträdde
han i Venezia i täflan med Tizian, 1533 flyttade
han dit, och 1538 kallades han till Ferrara, der
han plötsligt dog 1539. P., hvars talang berömmes
som »stor och liflig, ehuru något kärf och föga
genomträngd af andlighet», har den berömmelsen
att vara den egentligen dramatiske skildraren och
freskomålaren inom venezianska skolan. I teckning
och förkortningar, anatomisk kunskap och lidelsefull
rörelse har han ansetts närma sig Michelangelo eller
kanske ännu mera den i afseende på färgen med honom
beslägtade Rubens. Hans figurer hafva en viss manlig,
veneziansk skönhetsprägel, men mot de store mästarna
inom skolan går han icke upp. Hans förnämsta verk från
ungdomstiden är en freskcykel i kyrkan S. Salvatore i
Castel Colalto. Fullt utvecklad visar sig hans förmåga
med de 1520 utförda freskerna i Malchiostro-kapellet
i Trevisos dôme. S. å. kallades han till Cremona att
måla fresker i dess dôme. Till 1522 utförde han der
flere figurrika och dramatiska framställningar:
Kristus inför Pilatus, Vandringen till Golgata,
Korsfästelsen, Nedtagandet från korset
samt en
altartafla af Madonnan med helgon, i hvilka bilder
hans kraft stegras till våldsamhet, men också den
dramatiska verkan är mäktig. Samma anda möter i
den storartade bilden å en orgel i Spilimbergos
dôme, under det att de freskcykler han målade i
Casarsas kyrkokor, i S. Pietro i Treviso och i
Madonna di Campagna (Piacenza) ådagalägga en för
P. ovanlig måtta och ädelhet i figurerna. Af hans
altarbilder må utom den nämnda anföras Tronande
madonna,
en härlig gestalt med 4 helgon, i form
af en »santa conversazione» (i Susignana), Maria
(1515) och S. Gottardo mellan Sebastian och Rochus
(1525), bägge i Pordenone, och Treenigheten (1534,
i S. Trinità i staden S. Daniele). Hans mest
bekanta bild i Venezia, S. Lorenzo Giustiniani
med helgon och ordensbröder
(nu i akademien),
har, som Burckhardt uttrycker sig, en alltför sökt
dramatik. I akademien finnas ock en Madonna med två
helgon och bilder af stiftarna (1525), en enkel
och intagande existensbild samt mera tilltalande
än den förra. Utförandet af en i opposition mot
Tizian beställd bild i Dogepalatsets stora rådsal
förhindrades genom P:s död. – 2. Bernardino Licinio
da P
., italiensk målare af venezianska skolan, lefde
under förra delen af 1500-talet och var en aflägsen
slägting till den föregående, hvarjämte han äfven
var dennes lärjunge. Han är upphofsman till en del
familjebilder, framställande en konstnär i kretsen
af slägtingar och lärjungar, af hvilka ett exemplar
finnes i Pal. Borghese (Rom), andra i England, t. ex. i
Hamptoncourt. Vidare målade han porträtt, igenkänliga
på sin röda karnation, såsom Ottavio Grimani (i Wiens
galleri), Qvinligt porträtt (i Dresden). Slutligen
målade han äfven altartaflor, såsom Tronande madonna
med helgon,
med föga uttryck, men utmärkt i färgen
(1535, i kyrkan Frari, Venezia), och Salome och
bödeln med Joh. döparens hufvud
(i Pal. Sciarra,
Rom). – 3. Giulio Licinio da P., troligen slägting
till den förre och lärjunge till P. 1, arbetade i
Augsburg 1561 och lefde 1589 såsom hofmålare i Wien.
C. R. N.

Porer (af Grek. poros, genomgång). 1. Fys.,
mellanrummen mellan de smådelar (atomer,
molekyler), af hvilka en kropp består (se
Ogenomtränglighet). Dessa porer, som äro ofattligt
små och ej kunna upptäckas med blotta ögat eller
mikroskopet, få ej förvexlas med de för ögat mer
eller mindre tydliga mellanrum, som förekomma hos de
i vanligt tal kallade porösa kropparna, såsom svampen,
pimstenen m. fl. Egenskapen att innehålla porer kallas
porositet och tillkommer alla kroppar. – 2. Anat.,
de luckor af mångahanda slag, som finnas i organiska
väfnader, särskildt de fina, runda öppningar, som
finnas å djurens och menniskans hud, och hvilka
man en tid antog vara till för att upptaga ämnen ur
omgifningen och afgifva »dunster». I sjelfva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:31:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfam/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free