Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Porer. 2. Anat., de luckor af mångahanda slag,som finnas i organiska väfnader - Porfyr, geol., petrogr., en hård bergart - Porfyrit, geol., petrogr., kallas en sådan porfyr, hvars finkorniga till täta, gröngrå, mörkgröna eller grönsvarta grundmassa är af dioritisk eller diabatisk sammansättning - Porfyrogennetos, »den i (furste-)purpur födde» - Porfyroid, geol., petrogr., en ursprungligen skiktadt, metamorfoserad bergart - Porfyrstruktur, sådan struktur, som den porfyrer ega - Porichthys. Se Paddfiskar - Porisma. Detta ord begagnades inom den grekiska matematiken - Porla brunn, i Skagershults socken, Örebro län
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verket äro de mynningar till körtlar. Jfr Hudporer.
1. R. R. 2. G. v. D.
Porfyr (af Grek. porfyreos, purpurfärgad),
geol., petrogr., en hård bergart, bestående af
en vanligen röd eller rödbrun, stundom också grå,
grönaktig, grönsvart eller brunsvart grundmassa, till
utseendet nästan tät, hvari ligga inblandade, mer
eller mindre ymnigt, enstaka kristaller och korn af
hufvudsakligen fältspat eller af qvarts och fältspat,
hvilka genom sin olika färg vanligen skarpt afsticka
mot grundmassan. Man skiljer mellan felsitpvrfyr,
diabasporfyr och dioritporfyr, alltefter som
grundmassan består af felsit eller utgöres af
diabasens eller dioritens beståndsdelar. De båda
senare slagen benämnas numera vanligen porfyrit
(se d. o.). Porfyrerna äro eruptiva bergarter,
uppträdande dels i massiv, dels i gångar, dels
såsom täcken på eller bäddar emellan lagrade
bergarter. – Sverige är bekant för sin rikedom på
vackra porfyrer, hvilka förekomma hufvudsakligen
vid Elfdalen m. fl. ställen i Dalarna. Äfven
i Herjedalen, Värmland, Dalsland och Småland
finnas sådana. Till följd af sin stora hårdhet,
sina mångfaldigt vexlande färger och egenskapen
att antaga en vacker polityr egnar sig porfyren,
i synnerhet felsitporfyren, särdeles väl till
förfärdigande af åtskilliga arkitektoniska föremål
och konstföremål, såsom pelare, vaser, urnor m. m.,
samt till bordskifvor, smöraskar o. s. v. – Sedan det
forna Elfdalens porfyrverk i många år varit ödelagdt
till följd af eldsolycka, har numera ett liknande
blifvit igångsatt vid Backe i Orsa socken. – Redan de
gamle egypterna och romarna kände och bearbetade till
konstartiklar porfyrer, hufvudsakligen röd egyptisk
porfyr (porfido rosso antico), svart porfyr (porfido
nero antico) och brun porfyr (porfido bruno antico).
E. E.
Porfyrit, geol., petrogr., kallas en sådan porfyr,
hvars finkorniga till täta, gröngrå, mörkgröna
eller grönsvarta grundmassa är af dioritisk
eller diabasisk sammansättning. De inneliggande
strökornen utgöras af i förra fallet fältspat och
hornblende, i det senare af fältspat och augit.
E. E.
Porfyrogernnetos (Grek.; Lat. porphyrogenitus), »den
i (furste-)purpur födde», var i bysantinska riket
ett tilläggsnamn på kejserliga prinsar, som föddes
under faderns regeringstid.
Porfyroid, geol., petrogr., en ursprungligen skiktad,
metamorfoserad bergart, såsom t. ex. hälleflinta, hos
hvilken sekundärt utbildats porfyriskt inströdda
korn och kristaller af qvarts och fältspat. –
Porfyroidstruktur, sekundärt utbildad, skiffrig
porfyrstruktur. E. E.
Porfyrstruktur, sådan struktur, som den
porfyrer ega. Graniter, som innehålla större
fältspatskristaller utsöndrade i den för öfrigt
jämnkorniga mineralblandningen, sägas hafva en
porfyrartad struktur, så som t. ex. den, hvilken
förekommer vid Örebro och Filipstad m. fl. st.
E. E.
Porichthys. Se Paddfiskar.
Porisma. Detta ord begagnades inom den grekiska
matematiken stundom liktydigt med korollarium, eller
följdsats, men förekom äfven
såsom benämning på ett särskildt slag af satser. Dessa
satser voro hvarken teorem eller problem i vanlig
mening. Emellertid äro de förklaringar af termen,
som gifvits af Pappos och Proklos, så dunkla, att
olika åsigter rörande porismernas natur uppstått,
och antagligt är, att sjelfva ordet under den grekiska
matematikens utveckling ändrat betydelse. Enligt den
vanligaste uppfattningen är porismen i euklideisk
mening ett teorem, som i sig innesluter ett problem,
t. ex. satsen: »om en cirkel är gifven, så är dess
medelpunkt också gifven». Eljest förklaras ordet
också såsom ett problem, hvars möjlighet är
sjelfklar, t. ex. »att finna medelpunkten till en gifven
cirkel». Hos Pappos åter förekommer ordet porism
i betydelsen af en sats rörande den geometriska
orten för en punkt, som ändrar läge efter en
viss lag. – Euklides har författat en särskild
samling af porismer, hvilken ej blifvit bevarad
till våra dagar, men som efter Pappos’ citater
restituerats af Chasles (1860). Denna samling
innehöll företrädesvis satser hörande till den högre
geometrien. Äfven af Diofantos finnas några porismer
i behåll, t ex. att skilnaden mellan två kubiktal
kan uttryckas såsom en summa af två andra kubiktal.
G. E.
Porla brunn, i Skagershults socken, Örebro län,
1,3 km. från Porla hållplats å nordvestra stambanan
och 5 km. från Laxå station, ligger vid en mosse på
omkr. 100 m. höjd öfver hafvet, på den ås, som utgör
vattendelare mellan Mälaren och Vänern, samt omgifves
mot n. af en utomordentligt ståtlig barrskog, som för
P. såsom kurort eger ett högt värde. Den gamla källan,
som varit en s. k. offerkälla, upptogs omkr. 1724,
men först i början af 1800-talet började P. blifva
en verklig brunnsort och erhöll 1819 kungligt
privilegium som helsobrunn. Kronobefallningsmannen,
sedermera öfverdirektören G. Strömstedt egde
då brunnen och var den, som anlade de första
egentliga brunnsbyggnaderna och vägarna. Hans
arfvingar sålde brunnen 1831 till excell. grefve
Gustaf Wachtmeister, som gjorde flere ändringar
och nybyggnader vid P. Hans enka öfverlät den 1873
för 68,000 kr. till hofmarskalken P. O. Reuterswärd
m. fl., hvilka, för att vidsträcktare kunna utföra
sina förbättringsplaner, 1874 bildade »Porla brunns
aktiebolag». Detta bolag har såväl genom dikningar
och dräneringar förbättrat den sumpiga marken och det
fuktiga klimatet som genom en mängd nybyggnader gjort
P. till en af Sveriges fashionablaste brunnsorter. Vid
P. begagnas 3 källor: gamla källan, Patrikskällan
(upptäckt 1874) och Tuppenhofskällan (påträffad
1873). Gamla källans vatten, som mest användes till
drickning, innehåller, enligt analys af J. Waller
1874–76, på 10,000 gr. 0,634 gr. tvåfaldt kolsyrad
jernoxidul, Patrikskällan 1,116 gr. Intet svenskt
vatten är så rikt på fri kolsyra (omkr. 3 gr.);
kall- och källsatssyror (0,4265 gr. i gamla källan)
förekomma sällan i så stor mängd. Ej häller finnes
något hittills bekant helsovatten, der fri qväfgas
finnes i sådan myckenhet (i gamla källan 1,0108 gr.).
gr.). Temperaturen är 5–6°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
