Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Port-Royal l. Port-Royal des Champs, ryktbart cistercienskloster, af hvilket obetydliga lemningar finnas omkr. 13 km. s. v. om Versailles - Porträtt (Fr. portrait, af Lat. portractum, »något, som blifvit bragt i dagen»), afbildning af en viss menniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genomföra, erbjuder klostrets historia föga allmänt
intresse förr än omkr. 10 år efter anläggandet
(1626) af en filial i förstaden S:t Jacques i Paris,
då klostret kom under inflytande af Duvergier de
Hauranne (se denne), abbé i S:t Cyran, Jansenius’
vän och ledaren af den antijesuitiska rörelsen i
Frankrike. Hans religiösa åsigter spridde sig hastigt
bland nunnorna i filialen i Paris samt bland familjen
Arnaulds slägtingar och vänner, och det var under
hans inflytande, som Antoine le Maître (1608–58),
en systerson till Mère Arigélique, 1637 beslöt att
försaka sina lysande framtidsutsigter som advokat och
draga sig tillbaka från verlden. Han tog sin bostad
i P.-K., som efter nunnornas flyttning till Paris
stått obebodt, och följ. år ditflyttade hans yngre
bröder Simon de Sericourt (1611–58) och Louis Isaac
(1613–84), bättre känd under sitt antagna namn de
Sacy. Åtskilliga andra liktänkande vänner tillkommo,
så att antalet af »les solitaires de P.-K.» 1646
stigit till 12, oberäknadt tillfälliga besökande,
såsom Pascal o. a. Nästan från början af sin vistelse
der sökte le Maitre förverkliga sin fångne mästare
Saint-Cyrans idéer och egnade en betydlig del af sin
tid åt ungdomens undervisning. Antalet lärjungar och
lärare växte, och de s. k. »Petites écoles», såsom
de blygsamt kallades, omkring de båda klostren vid
Versailles och i Paris, dit adelns förnämsta familjer
sände sina barn, spredo en oförgätlig glans öfver
P.-K. En lika varaktig minnesvård reste sig dessa
»solitaires» i de utmärkta läroböcker, som de ofta
i samarbete utgåfvo, och som knappast blifvit
ofverträffade: Logique (egentl. Art de penser),
Méthode latine, Méthode grecque, Racines grecques,
Essais de morale, Histoire ecclésiastique samt en
öfversättning af bibeln (kallad Bible de Sacy)
m. fl. De mest framstående bland lärarna voro
Antoine Arnauld (se Arnauld 2), Claude Lancelot
(1615–95) och Pierre Nicole (se denne), och bland
lärjungarna är nog att nämna Racine, Lenaint de
Tillemont och Achille de Harlay. 1648 återvände
Mère Angélique med några nunnor från Paris till
P.-K., som under tiden blifvit betydligt tillbygdt
och gjorts sundare genom torrläggningsarbeten af »les
solitaires», hvilka då flyttade till les Granges,
en utgård under klostret. S. å. kom Antoine Arnauld
dit, och från den tiden var klostret nära förbundet
med jansenismen (se Jansenius). Den öppna strid,
som började 1653 med utfärdandet af Innocentius X:s
bulla mot jansenisterna, kom till en olycklig kris
1656, när Ant. Arnauld aflägsnades från Sorbonne och
måste jämte Sacy, Nicole m. fl. hålla sig undan för
jesuiterna. »Les solitaires» erhöllo befallning att
lemna klostret, men den hotande stormen fördröjdes
genom det förmenta undret med en tagg af Kristi
törnekrona, som botade en tårfistel på Pascals
systerdotter, Margareta Perier. Detta tyddes som
Guds synbara mellankomst till klostrets förmån, och
Arnauld m. fl. kunde återvända till klostret. Med
konung Ludvigs regeringstillträde förändrades
förhållandena. 1660 förbjödos »les petites écoles»,
och i April 1661
måste de båda klostren afskeda sina pensionärer,
postulantinnor och noviser. Klostren lades 1664
under interdikt, som upphäfdes först 1669, sedan
nunnorna underskrifvit en till ärkebiskopen af
Paris ställd böneskrift, i hvilken de fördömde fem af
jansenisternas lärosatser. Port-Royal de Paris skildes
från moderklostret, och det senare erhöll endast 2/3
af klosterförmögenheten, ehuru denna väsentligen
härrörde från familjen Arnauld. Under de följande
lugnare åren återvände flere af »les solitaires»
till P.-K., många af samhällets förnämsta män och
qvinnor slogo sig åter ned der, och nunnorna fingo
mottaga elever, men icke upptaga några noviser,
hvarför nunnorna blefvo allt färre. Klemens XI:s mot
jansenisterna riktade bulla af 1705 bragte dödsstöten
åt klostret: förbudet att upptaga noviser skärptes,
ingen ny abbedissa fick väljas, och klostret måste
betala en skatt af 6,000 livres till klostret i
Paris. 1709 förklarades klostret upphäfdt, dess
förmögenhet öfverlemnades åt Parisklostret, och
nunnorna utvisades. Klostret och kyrkan nedrefvos
1710, och t. o. m. de döde i kyrkogården uppgräfdes
med barbarisk råhet och bortfördes till andra
platser. P.-R. i Paris förde en obemärkt tillvaro
till 1790, då det upphäfdes. Literaturen rörande
P.-K. är utomordentligt rik. Det förnämsta arbetet
är Sainte-Beuves »Port-Royal» (5 bd, 1840–60).
Porträtt (Fr. portrait, af Lat. protractum,
»något, som blifvit bragt i dagen»), afbildning
af en viss menniska, antingen i en plastisk
framställning (porträttbyst, porträttstaty) eller i
en målning. (Man kan dock äfven tala om »djurporträtt»
och »porträttlandskap».) Af ett godt porträtt fordrar
man, att det skall icke endast troget återgifva den
afbildade personens (originalets) yttre drag, utan
äfven genom dessa på ett konstnärligt sätt af spegla
det andliga uttrycket, den inre karakteren. Forntidens
porträttkonst känna vi hufvudsakligen genom de
skulpterade byster och statyer, som i stort
antal bevarats till våra dagar. Vi hafva all
anledning förmoda, att det forntida måleriet på
detta område värdigt täflat med sin systerkonst,
men af lätt förklarliga skäl hafva dessa målningar
gått förlorade. – Inom medeltidens konst intager
porträttet ej någon synnerligen framstående plats. Det
är först mot denna periods slut, då intresset för
naturen och individen vaknar, som porträttkonsten
i ordets egentliga och moderna mening börjar
blomstra upp. Italien, Flandern och under 1500-talet
jämväl Tyskland kunna uppvisa en mängd framstående
porträttmålare (porträttörer): Antonello da Messina,
Lionardo da Vinci, Rafael, Tizian, H. och J. v. Eyck,
L. Cranach, Holbein d. y. och Dürer, för att nämna
endast några af de förnämste. En ny blomstringstid
vidtager i början af 1600-talet med Rubens och v. Dyck
inom den flamska skolan, Frans Hals och Rembrandt
inom den holländska konsten (som för öfrigt i hela
sin verksamhet och på alla områden visar sig som en
porträtteringskonst), slutligen inom den spanska,
der Velasquez framstår som en af alla tiders förnämsta
porträttkonstnärer. Mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
