Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugal, konungarike i sydvestra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Indien, 3,355 qvkm., med omkr. 480,000 innev.; 7. Macao
och Timor, 16,311 qvkm., med omkr. 370,000 innev.,
sammanlagdt omkr. 1,825,220 qvkm., med nära 5
mill. innev.
Historia. P. utgjorde i politiskt afseende i äldsta
tider ett helt med Spanien. Hela halfön beboddes
af ibererna, och den sydvestra delen af den
gren bland desse, som kallades lusitaner. Dock
sammanfaller ingalunda det gamla Lusitania med
det nuv. P., utan omfattade äfven en stor del af
nuv. Spanien. Liksom detta land blef P. eröfradt
först af kartagerna, sedermera af romarna och efter
deras fall under 400-talets första årtionde af de
germanska folken svever, alaner och vandaler. På
420-talet anlände vestgoterna, som i sin ordning
undanträngdes eller underkufvades af araberna,
från början af 700-talet. Under de omajjadiske
kaliferna blef landet blomstrande, och de gamla
romerska municipierna Lissabon, Lamego, Oporto, som
fingo behålla sin romerska sjelfstyrelse, vunno stor
betydelse. Under 10:de årh. började omajjadernas
makt att vackla; de vestgotiske kungarna från
Asturiens berg gjorde härjande infall i landet
samt lyckades år 997 eröfra det första stycket af
P., nämligen Oporto med hela provinsen Entré Minho
e Douro. Under 11:te årh. följde nya eröfringar:
Beira togs 1055, Lamego 1057. Framgångarna slutade
likväl genom arabernas seger vid Zallaca 1086;
men underrättelsen derom kallade en mängd kristna
riddare till trosförvandternas hjelp, bl. a. grefve
Henrik af Burgund. Konung Alfons VI af Leon beslöt att
fästa denne framstående krigare vid sin sak och ställa
honom såsom ett bålverk mot araberna genom att år 1094
lemna honom i län Oporto och Coimbra samt gifva honom
sin naturliga dotter Teresia till äkta. Med denna
händelse börjar det egentliga P:s historia. Sedan
Henrik af Burgund (1094–1112), förste grefve af
P., aflidit, öfvertog hans enka regeringen för sin
omyndige son Alfons I Eröfraren (1112–85), hvilken
blef P:s störste hjeltekonung. I fyra krig med sin
kusin Alfons VII af Kastilien sökte han tillkämpa sig
suveränitet och antog konungatitel, men ordentlig fred
med Kastilien slöts först 1143, då P. fullständigt
löstes från beroendet af detta land. En fullständig
dikt är berättelsen om cortesförsamlingen vid
Lamego nämnda år (1143), der P:s författning skall
hafva antagits. Som freden med Kastilien slöts under
påfvens bemedling, lofvade Alfons att blifva påfvens
vasall och årligen betala honom fyra uns guld. Redan
före denna fred hade konungen vändt sina anfall mot
araberna. År 1139 vann han den berömda segern vid
Ourique, hvars betydelse dock öfverdrifvits. Under
fortsättningen af kriget med araberna eröfrades
Lissabon (1147). Framgångarna afbrötos på 1160-talet
genom ett olyckligt krig med Leon, då konungen blef
fången för en tid, men fortsattes under hans sista år
af hans son och medregent samt efterträdare Sancho
I Stadsuppbyggaren (1185–1211), som med utmärkelse
kämpade mot de otrogne, men som vann sin största
ära såsom
de fredliga yrkenas främjare, såsom grundläggare af
P:s åkerbruk och industri. Efter en lång strid med
Innocentius III tvangs han till åtskilliga eftergifter
åt den hersklystne påfven. Hans efterträdare Alfons II
(1211–23) gjorde några eröfringar från araberna, men
är särskildt vigtig derför att han sammankallade P:s
första cortesförsamling, bestående af rikets biskopar,
fidalgoes och ricos homens. Han förbjöd kyrkan att
förvärfva mera jord, då hon ej kunde göra rusttjenst,
samt uppträdde äfven eljest kraftigt mot presterna,
hvilket ådrog honom bannlysning. Sonen Sancho II
(1223–48) var i början lycklig i sina krig och
kraftig i sin inre styrelse, men ådrog sig genom en
kärleksförbindelse med Donna Mencia de Haro folkets
missnöje, hvaraf de fientlige biskoparna begagnade sig
till hans störtande. Hans broder Alfons III (1248–79)
fulländade eröfringen af Algarve (omkr. 1250) och
gaf derigenom P. det område, som det alltsedan
behållit. För att kufva biskoparna, som dock uppsatt
honom på tronen, inkallade han 1254 städernas ombud
till cortes i Leiria, en af de vigtigaste händelser
i P:s konstitutionella historia. De sista åren af
hans eljest lyckliga regering upptogos af krig med
hans son Dionysius (1279–1325), som, sjelf skald
och lärd, mer älskade fredens värf än krigiska
bedrifter. Outtröttligt arbetade han på landets
materiella och andliga förkofran och erhöll äfven af
ett tacksamt folk hedersnamnet Ré lavrador (»kungen
arbetaren»). Hans son Alfons IV (1325–57) förde ett
krig med Kastilien, men hjelpte sedan denna makt mot
araberna och vann derunder namnet den tappre. Hans son
Peter I (1357–67) utkräfde stränga straff på faderns
biträden i blodsdådet på Inez de Castro (se
Castro) och erhöll derför namnet den stränge, ett namn,
som han äfven i andra afseenden rättfärdigade. Han
efterträddes af sonen Ferdinand (1367–83), som var
svag och lättledd samt h. o. h. beherskades af Donna
Leonora Telles de Menezes, med hvilken han äfven
gifte sig. Som han hade endast en dotter, Beatrix,
hvilken var gift med Johan I af Kastilien, bestämdes
det 1383, att hennes äldste son skulle ärfva P.,
när han blef myndig, och att enkedrottningen Leonora
till dess skulle sköta regeringen. Hon afskyddes
emellertid af hela folket på grund af sin grymhet,
hvarjämte portugisernas fosterlandskärlek reste sig
emot tanken att få en spanjor till konung. Deraf
begagnade sig Johan, en oäkta son till Peter
den stränge, och tillställde några månader efter
Ferdinands död ett uppror i Lissabon. Kastiliens
konung anryckte väl med en armé, men måste åter draga
sig tillbaka, hvarpå cortes i Coimbra valde Johan
till konung. Med Johan I (1385–1433) tillträdde det
s. k. oäkta burgundiska huset regeringen. Ett nytt
kastilianskt infall tillbakaslogs genom portugisernas
lysande seger vid Aljubarrota (1385). Under en fredlig
regering förkofrades landet i hög grad. Dock erhöll
adeln, som hjelpt honom till kronan, alltför stor
makt. Genom eröfringen af Ceuta (1415) grundades P:s
kolonialvälde. Vid denna tid börjades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
