Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugal, konungarike i sydvestra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven portugisernas upptäcktsfärder mot v. och s.,
ledda af hans utmärkte son Henrik Sjöfararen. Johan I
efterträddes af sin äldste son, Edvard I (1433–38),
som stäfjade adelsväldet genom att återtaga en del
förläningar. Ett olyckligt krigståg mot Tanger 1436
påskyndade den utmärkte konungens död. Under sonen
Alfons V:s (1438–81) minderårighet styrdes landet på
ett berömligt sätt af farbrodern Dom Pedro. Denne
aflägsnades dock af Alfons på inrådan af hertigen
af Bragança, konungens onde genius, som störtade
riket i onyttiga krig med Kastilien och i Afrika
(efter några eröfringar derstädes tillade A. sig 1471
titeln »konung af Algarbierna»). Alfons’ son Johan
II (1481–95) började sin regering med att krossa
högadeln, hvarvid han gick fram med samma obevekliga
grymhet som hans samtida Ludvig XI. Öfver 80 af
landets stormän afrättades. Sedan detta var gjordt,
utvecklade han all sin kraft på den inre styrelsen
och på upptäcktsresornas fortsättande. Under hans
tid upptäckte Bartolommeo Diaz Goda Hoppsudden, och
den flotta utrustades, med hvilken Vasco da Gama
sedan framträngde till Indien. Det var äfven under
hans regering, som påfven 1494 delade verlden mellan
P. och Spanien. Han efterträddes af sin frände Emanuel
den store l. den lycklige (1495–1521), en sonson
till Edvard I. Hans regering är P:s storhetstid,
då det stora väldet i Asien grundades och P. blef
verldens förnämsta handels- och sjöfartsstat. 1498
kom V. da Gama fram till Indien, 1500 upptäckte
Cabral Brasilien. Till de lysande dåd, som under
denna tid utfördes, bidrog dock Emanuel nästan i
ingen mån. Han intresserade sig endast för att vinna
Kastilien efter Isabella, men misslyckades, ehuru
han för att stärka sina utsigter utjagade judarna
ur sitt rike. – Med hans son Johan III (1521–57)
började förfallet. Visserligen utvidgades fortfarande
kolonialväldet; Molukkerna intogos (1529), Diu (1535)
och Macao (1557) grundades, men de inre förhållandena
utvecklade sig på ett olyckligt sätt. Genom adelns
kufvande under Johan II upphörde den enda motvigt mot
konungamakten, som fanns, och denna blef derigenom
enväldig, utan att dess innehafvare egde kraft och
förmåga nog att väl handhafva sitt envälde. Adelns
gamla verksamhetsbegär, som under den äldre medeltiden
gifvit sig uttryck i krigen mot araberna och under
den senare i upptäcktsresorna, afstannade: den
äflades nu blott att vinna moradias (hofsysslor)
och förföll derigenom om möjligt ännu mera än
den franska adeln efter Ludvig XIV. P:s folkmängd
minskades betänkligt. De inre och yttre krigen under
medeltiden hade alltid hållit folkstocken vid en
låg siffra; nu tillstötte en stor emigration, som
delvis föranleddes af begäret efter de nyförvärfvade
landens rikedomar, delvis af de ogynsamma agrariska
förhållandena inom landet. Hela provinser innehades
af de militära riddareordnarna eller af adeln,
och jorden odlades genom negerslafvar, som börjat
införas på Henrik Sjöfararens tid. Till följd deraf
samlades största delen af befolkningen i städerna,
i synnerhet i Lissabon, hvarest emellertid
negrernas antal var större än de hvites vid midten
af 1500-talet. Slutligen tillkom, att den bigotte
konungen år 1536 införde inkvisitionen, som snart
gjorde slut på det lilla, som kunde återstå af gammal
portugisisk anda. Och inqvisitionen följdes snart af
jesuiterna. Så försoffades med otrolig snabbhet hela
folket. Men förfallet framträdde ingenstädes så bjert
som i kolonierna. Johans sonson Sebastian I
(1557–78) visade sig, sedan han 1568 blifvit myndig, såsom
en fanatisk jesuitvän, på samma gång han ådagalade
en obetvinglig lust att såsom korsriddare bekämpa de
otrogne i Afrika. På en härfärd mot Marokko stupade
han, vid Alkasr 1578. Som hans lik ej återfanns,
uppträdde under den följande tiden fyra bedragare med
påstående att de voro den fallne konungen. Kronan
ärfdes af Johan III:s broder, kardinal Henrik
(1578–80), med hvilken det oäkta burgundiska huset
utslocknade.
P. förenadt med Spanien (1580–1640). Icke mindre
än fem pretendenter till kronan funnos, alla
ättlingar till Emanuel den store. Den bästa rätten
hade ovedersägligen dennes sondotter Katarina,
gift med hertigen af Bragança; men hon fick vika
för Emanuels dotterson konung Filip II af Spanien,
hvilken med en armé under hertigen af Alba genomdref
sina anspråk. Han hyllades äfven 1581, sedan han
lefvat respektera landets lagar och friheter,
ofta sammankalla cortes, gifva alla ämbeten och
län åt infödda portugiser och alltid vara åtföljd
af ett portugisiskt råd. Som Filip II och hans
efterträdare trodde sig stärka Spanien genom
att nedtrycka P., gaf unionen dödsstöten åt P:s
storhet. Under Filip II (1580–98) förstördes dess
flotta, samtidigt med den stora armadan. Derigenom
blefvo kolonierna ett värnlöst byte för Spaniens
fiender, i synnerhet Holland, som ruinerade P:s
ostindiska välde och tog till sig dess ostindiska
handel. Äfven engelsmännen ryckte till sig några
platser i Indien, och fransmännen bemäktigade sig
handeln på Brasilien. Cortes voro samlade endast en
gång; de spanske statsmännen slogo under sig stora
jordbesittningar i P., och landet utplundrades såsom
en eröfrad provins. Filip III (1598–1621) gjorde
fullständigt slut på P:s återstående stridskrafter
under sina krig med Nederländerna, och under Filip IV
(1621–40) fortgick förfallet med ännu större fart
än i Spanien, till dess ett uppror, som började i
Lissabon 1640, sönderslet den olycksdigra föreningen.
P. under huset Bragança (1640–närv. tid). Resningen
skedde till förmån för hertigen af Bragança, en sonson
till Katarina, Emanuels sondotter. Sjelf gjorde dock
denne svage man intet, utan revolutionen leddes af
hans vän J. Pinto Ribeiro och hertigens kraftiga
gemål Luiza de Guzman. Resningen utbröt i Lissabon
d. 1 Dec. 1640, och redan d. 13 Dec. s. å. kunde
hertigen krönas till konung under namn af Johan IV
(1640–56). Revolutionen understöddes i hög grad af de
politiska förhållandena, ty Spanien var inveckladt i
det trettioåriga kriget, och resningen understöddes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
