- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
67-68

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugisiska literaturen - Portugisiska språket (lingua portugueza, portuguez)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

José Agostinho de Macedo (1761–1831), Portugals
impopuläraste författare. Under sin lifstid i strid
med hela verlden och fruktad för sina mördande
kritiker, efter sin död alltför mycket nedsatt
och förkättrad, utöfvade dock denne hänsynslöse,
despotiske och inbilske man ett stort inflytande
på sin tid. Med alla sina fel egde han också en
öfverlägsen begåfning. I besittning af en kopiös
beläsenhet, var han en framstående talare, en
fabulöst produktiv författare, egde såsom kritiker
och satiriker stor skärpa och qvickhet, om han ock
ofta var grof ända till obscenitet, och visade i
poesien en obestridlig formtalang. Förnämsta orsaken
till hans alltjämt fortfarande impopularitet är hans
hätska och inbilska utfall mot den afgudade Camões,
hvars »Lusiader» han förklarade vara ett plagiat utan
originalitet och poesi (och ve den, som i Portugal
vågar vidröra Camões!). Mot slutet af årh. inrättades
A Academia real das sciencias de Lisboa (1779), som
bl. a. skulle utgifva ett lexikon, hvaraf emellertid
blott bokstafven A utkom (1793). Större betydelse för
språk och literatur fick denna akademi genom sina från
1792 publicerade »Memorias de literatura portugueza»,
kritisk-estetiska afhandlingar, som ännu utgifvas.

5:te perioden. De politiska tilldragelserna i vårt
århundrades början kunde icke undgå att medföra ett
lifvande af den djupt försoffade nationalkänslan,
och detta, i förening med de romantiska idéernas
inträngande, uppväckte också i literaturen ett nytt
lif. João Baptista d’Almeida-Garrett (1799–1854),
Antonio Feliciano de Castilho (1800–75) och Alexandre
Herculano de Carvalho
(1810–77) äro den nya tidens
banbrytare. Utom tre band lyriska dikter skref
d’Almeida-Garrett trenne längre sånger: »Camões»,
»Donna Branca», en fantastisk dikt i Wielands
manér, och »Adozinha», den bästa, grundande sig på
portugisiska folkromanser. Stor förtjenst inlade
han såsom den förste samlaren och utgifvaren af
dessa Portugals gamla folkvisor. Han författade
också några stycken for teatern samt var slutligen
en framstående prosaist. Castilho författade en
mängd längre och kortare poem (»Cartas de Echo
e Narciso», »A primavera», lyrisk diktsamling,
»A noite do Castello», typiskt romantisk dikt,
etc.), utmärkta för rik fantasi, djup känsla och
vackert språk. Carvalho debuterade såsom författare
med ett par samlingar poem, men egnade sig snart
uteslutande åt prosan och införde i Portugal
den historiska romanen (»O monasticon», »Lendas
e narrativas»). Slutligen öfvergaf han alldeles
diktens område och egnade sin stora förmåga åt
historieskrifningen. Hans om djup forskning och
lärdom vittnande »Historia de Portugal» (4 delar,
oafslutad), Portugals första kritiska historia, är
äfven i stilistiskt afseende af stor betydelse. –
Portugals nyaste literatur har att uppvisa rätt
lefvande ansatser. Francisco Gomes de Amorim,
Anthero de Quental, João de Deus
m. fl. äro begåfvade
lyriker. Thomas Ribeiro har vunnit stort beröm för
sin episka sång »Dom Jaime». Guerra Junqueiro
riktar med stor djerfhet sin gisslande satir mot
fördomar och konventionalism (»A velhice do Padre
Eterno»). José da Silva Mendes Leal har utmärkt
sig på flere områden af poesien och äfven skrifvit
för teatern, åt hvilken också Luiz Augusto Palmeirim
företrädesvis egnat sig. Men dramatiken är dock
det minst lefvande inom denna unga literatur och
har ännu ej frigjort sig från de fransk-klassiska
formerna. Den af Carvalho införda historiska
romanen har sedan fortsatts af Garrett, Mendes
Leal, Luis Augusto Rebello da Silva (»A mocidade de
Dom João V») m. fl. Sederomanen har med framgång
odlats af den produktive Camillo Castello Branco,
byhistorien af Gomes Coelho (psevd. Julio Diniz)
och slutligen den realistiska romanen af Eça de
Queiroz
. Den portugisiska literaturhistorien har
i den mångfrestande framstegsmannen Theofilo
Braga
fått en snillrik, ehuru ofta alltför hastigt
producerande bearbetare, af hvars stora »Historia
da litteratura portugueza» från 1870 ett tjugutal
band utkommit (i det hela bättre och användbarare
är hans handbok »Manual da hist. da litt. port.»,
1875). – Om den portugisiska literaturen i Brasilien
se Brasilianska literaturen. Å. W:son M.

Portugisiska språket (lingua portugueza, portuguez)
tillhör de ur latinet framgångna romanska språken
och bildar, jämte spanskan eller kastilianskan,
hvad man kallat den hispaniska gruppen af dessa,
under det att det tredje på den pyreneiska halfön
förefintliga literaturspråket, katalanskan, icke är
att föra till denna hispano-romanska grupp, utan till
den gallo-romanska (jfr Spanska språket). Spanskan
och portugisiskan åter hafva båda samma källa:
det romanska tungomål, som framgick ur det vid
den romerska eröfringen till Iberien införda
vulgärlatinet. Detta hispano-romanska tungomål
delade sig sannolikt ganska snart och på grund af
förefintliga etniska skilnader med deraf följande
olika glottiska dispositioner i en östlig och en
vestlig grupp af mål, grupper, ur hvilka omsider
de båda riksspråken, spanskan (kastilianskan) och
portugisiskan, framgingo, och hvilka än i dag, i
trots af den politiska grupperingen, stå i bestämd
motsats mot hvarandra. Den vestra gruppen, som man
kallat den lusitanska eller galicisk-portugisiska,
omfattar nämligen icke blott det egentliga Portugal,
utan äfven det gamla konungariket Galicien (nu
de spanska provinserna Coruña, Lugo, Orense och
Pontevedra) samt de dertill gränsande vestra delarna
af Asturien (ungefär till floden Navia) och prov. Leon
(Sils floddal, El Vierzo kallad), sålunda ett icke
obetydligt, politiskt till Spanien hörande område,
der dock naturligen spanskan är det officiella
och af de högre klasserna talade språket. Egentlig
portugisiska talas vidare, utom i det europeiska
Portugal, i åtskilliga af portugiser koloniserade
områden af Gamla och Nya verlden, af hvilka det
betydligaste är kejsaredömet Brasilien. Det ur
den antydda vestra gruppen af hispano-romanska
mål framgångna portugisiska riksspråket eger inom
hufvudmassan af sitt från latinet ärfda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free