Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poststation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket sker genom växtens s. k. »kupning», för att
på dessa stoloner skola utbildas normala
potatesknölar. Om en sådan växande potates ligger i
jordbrynet, utsatt för ljusets inverkan, blir den i
luften liggande ytan grön af klorofyll och beklädes
med små blad. – Under odlingen hafva mer än 200 olika
varieteter af potates uppkommit, vexlande i storlek,
form och färg samt ytans beskaffenhet. En bland de
märkligaste varieteterna är s. k. »ananas-potates»,
som är långsträckt och fingerlik samt genom sin
fjälliga yta i någon mån erinrar om ananasfrukten. Den
beståndsdel, som gör potatesen till ett så vigtigt
näringsmedel, är den välbekanta stärkelsen,
som går i handeln under namnet potatesmjöl (se
Stärkelse). Potates nyttjas i stor skala på grund af
sin stärkelsehalt till beredande af bränvin samt
begagnas äfven kokad i foderblandningar åt våra
husdjur. I skalet finnes en giftig alkaloid, solanin.
O. T. S.
Potatesmjöl. Se Stärkelse.
Potatessjuka, den vanligaste benämningen bland
många andra (såsom potatespest, potateskolera,
potateskräfta, torr-röta, höströta, stockröta,
våtröta, etc.) på en potatesväxten härjande epifyti,
d. v. s. sjukdom, alstrad af en parasitsvamp. Denna
sjukdom omtalas redan under senare hälften af
1500-talet såsom med all sannolikhet ursprunglig i
potatesens eget hemland i Syd-Amerika, och säkert
torde vara, att densamma är från Amerika införd till
Europa. Rörande denna sjukdoms uppträdande på skilda
trakter i Europa har man uppgifter från 1770-talet. I
Sverige omnämnes den först i början af 1800-talet,
men man hyste då i allmänhet ännu icke någon större
farhåga för densamma. Potatessjukan började dock
förorsaka större oro, då den 1830 visade sig å
Europas fastland och under de följande åren starkt
utbredde sig å de britiska öarna samt 1840 och
1842 förstörde från 1/3 till 2/3 af skörden inom en
trakt i Bajern och utmed Rhen. I Danmark och Norge
uppträdde denna epifyti 1841 och 1842, och under
sistnämnda år angreps potatesen inom vissa socknar
i Nerike och Östergötland af sjukdomen. Så kom det
olycksbringande året 1845, då potatessjukan liksom
med ett slag utbredde sig öfver stora områden inom
de flesta land i Europa. Förhållandet var likartadt
under det följande året, och då blef det en orolig
ifver i alla land att söka utforska orsakerna till
och rätta naturen hos denna farsot, som syntes hota
att tillintetgöra en af mensklighetens vigtigaste
kulturväxter. Man skyllde på ålderdomssvaghet
hos den genom stjelkknölarna ständigt fortplantade
potatesväxten, på angrepp af en s. k. »potatesfluga»
(Sciara vitripennis), på »gödselflugan» (Bordorus
limosus), tusenfotingar, maskar o. s. v. Snart
uppdagades det dock, att en särskild parasitsvamp
förorsakar potatessjukan. Redan 1842 hade Martius
i potates, som angripits af »torr-röta», funnit en
svampbildning, af honom kallad Fusisporium Solani; och
genom särskilda odlingsförsök utreddes ovedersägligt
1861 af Anton de Bary, att sjukdomen har sin grund
i den parasitsvamp, som, efter
att hafva blifvit omdöpt åtskilliga gånger,
af honom 1876 erhöll det numera allmänt antagna
namnet Phytophthora infestans (af Grek. fyton,
växt, och phthora, förderf). Denna svamp hör
till gruppen Peronosporeae inom klassen Oosporeae.
Hos densamma har man icke träffat öfvervintrande
äggsporer, utan svampmyceliet fortlefver under
vintern i potatesknölarna samt växer in i de skott
(»groddar»), som potatesen utvecklar, då den blifvit
planterad, och utbreder sig i potatesblastens
olika delar. Genom klyföppningarna på bladens
undersida uttränga fruktbildande svamptrådar,
hvilka förgrena sig och visa sig såsom ett fint
mögel å bladytan. Möglet utbreder sig mer och mer;
bladet och snart hela blasten får brunaktig
färg och dör bort. I toppen af hvarje
svamptrådsgren afskiljes genom en särskild
vägg en äggformig knoppcell (gonidie), snart
efterföljd af en annan sådan nedanför den första.
Sådana knappceller kunna gro omedelbart och bilda
ett nytt mycelium; men vanligtvis delar sig deras
protoplasma i en större mängd klumpar,
hvilka omdanas till päronformiga, med två cilier
försedda svärmsporer. För deras utveckling
behöfves vatten, och om mogna knoppceller läggas
i en vattendroppe, utbildas svärmsporerna
redan under loppet af 5 timmar. I regn- och daggdroppar
eller i de vattenpartiklar, med hvilka ihållande
dimmor öfverdraga växterna å potatesfälten, svärma
dessa celler omkring och kunna föras till ännu icke
angripna växtdelar samt tränga med regnvattnet ned
i jorden till potatesknölarna, hvilkas uppåt vända
yta således först angripes. Knoppcellerna kunna
under torr väderlek lätt med vinden föras till
andra, förut oskadade potatesfält och der inleda
samt utbreda förstörelsen. Antalet knoppceller
och svärmceller är oerhördt stort, i det att,
enligt de Barys beräkning, å en bladfläck af 1/4
qvadrattums storlek kunna alstras icke mindre än
81,750 knoppceller och 817,500 svärmsporer. När
svärmsporerna gro, afrundas de först och omgifva sig
med en cellhinna, som utsänder en spetsig utlöpare,
hvilken genomborrar öfverhuden hos potatesväxten
och sedan utbreder en svamptrådsväfnad i
växtdelens inre. Den under gynsamma förhållanden
(fuktighet och lagom värme) utomordentligt
rika knoppcell- och sporbildningen förklarar lätt
hurusom ett synbarligen nyss friskt och grönt
potatesfält kan inom en veckas förlopp, ja
stundom ännu hastigare, blifva alldeles förstördt.
Man har tvistat om huruvida äfven sjukdomen
i potatesknölarna förorsakas af den nämnda
svampen. Detta är numera alldeles säkert. Sjukdomen
i knölarna visar sig först såsom föga märkbara,
gråbrunaktiga fläckar å ytan af de nybildade
potaterna. Småningom indrages potatesknölens inre
i sjukdomsprocessen. De sjuka inre delarna
få ett ojämnt, gulaktigt utseende och visa under
mikroskopet ett rikt svampmycelium, från hvilket
under tillhjelp af fuktig luft alstras ofvan
beskrifna, knoppcellbärande, mögelliknande trådar.
Hastigt fortskrider sjukdomen och utbreder sig, om
potatesen förvaras i fuktiga källare eller i stora
jordtäckta högar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
