Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poststation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(»potatesgrafvar») utan tillräcklig
luftvexling. Så förvarad potates blir snart
»våtrutten», i det densamma förvandlas till en
våt, grötlik massa, som vid tryck sönderflyter.
I utvecklingen af »våtruttnandet» (äfven
kalladt »rotssjuka») deltaga tillika och
företrädesvis två bakterier: Clostridium
butyricum Pratzm., smörsyrebakterien, och
Bacterium merismopedioides Zopf (Sarcina Solani
Berthold), af hvilka den förra är allmänt utbredd
i den organiska verlden och verksam t. ex.
vid surkåls surnande. Våtruttnandet af den
genom potatessvampen sjuka knölens massa inledes
af den förra bakterien och fullbordas af den
senare, som upplöser till sist stärkelsekornen.
Såsom trägen gäst vid denna förstörelse
inställer sig Fusisporium l. Hypomyces Solani och
äfven andra snyltsvampar. Blir åter den sjuka
potatesen förvarad på ett torrare och luftigare
sätt, inträder icke våtröta, utan potatesen
håller sig mer eller mindre torr och skrumpnar
tillsammans. Denna form af sjukdomen, »torr-röta»,
har blifvit liknad vid kallbrand (gangraena) hos djur
och beror nästan uteslutande på Phytophthora,
enär de ofvannämnda upplösande bakterierna
icke under sådana förhållanden finna trefnad.
På den »torr-ruttna» potatesen kunna dock
förekomma flere andra svampbildningar, hvilka väl
äfven i någon mån deltaga i förstörelseverket. –
Potatessjukans utbredning i Sverige visade 1874–1883
en periodicitet af 4 år. Under en sådan periods
första år är utbredningen ringa, men tilltager
år efter år och når sin höjdpunkt det 4:de
året, för att derefter falla ned till ringa förekomst.
Orsakerna härtill äro icke utredda, men synas
stå i samband med nederbörden. Äfven företer
potatessjukan ett annat märkligt förhållande, i
det densamma uppträder det ena året sent och det
andra året tidigt på sommaren. Erfarenheten,
grundad på noggranna försök, ådagalägger, att
man kan genom åtskilliga åtgärder minska, om icke
alldeles förebygga, potatessjukans härjningar. Bland
skyddsåtgärder ställer man helt naturligt främst,
att man väljer frisk sättpotates. Men om det
icke alltid är så lätt att upptäcka huruvida en
potatesknöl är sjuk eller icke, när han nämligen är
blott i ytterst ringa grad angripen af parasitsvampen,
så har man den betryggande utvägen att »afsvampa»
sättpotatesen, hvilket kan ske genom att under
4 timmar utsätta potatesknölarna i torr luft
för en temperatur mellan + 40°–47° C. Potatesens
groningsförmåga minskas alls icke härigenom; tvärtom,
på detta sätt afsvampad potates gror förr än annan.
Bland skyddsmedel mot potatessjukan nämnes äfven
valet af tjenlig odlingsmark, häldre en lätt
jord, såsom sandjord, sandblandad mylla eller
lättlera o. s. v. än styf lera och annan jord, som
längre qvarhåller vatten. Användandet af färsk
ladugårdsgödsel omedelbart vid potatesknölen bör
undvikas. Gagneligt har man trott vara att genom
frön uppdraga nya potatessorter, men erfarenheten
har visat, att dessa lika lätt angripas
som gamla sorter, hvilket dock ej hindrar, man ju
hälst till sättning bör välja härdiga potatesslag. Man har
äfven förordat att såsom
skyddsmedel mot sjukdomens spridning till
knölarna afskära blasten, så snart densamma
visar wig angripen. Meningarna om gagnet häraf
äro dock mycket delade. Bestämdt gagneligt är
åter metoden att kupa potatesen högt och så, att
ryggen eller öfverkanten af kupningen befinner
sig på ena sidan om det vid kupningen något
undanböjda potatesståndet. Härigenom vinnes att
regnvatten och med detsamma från potatesblasten
nedsvämmade svampsporer eller groddknoppar lättare
afrinna ned till fårorna mellan potatesraderna
och således icke så lätt kunna nedtränga till
potatesknölarna. Den höga kupningen är dessutom
redan i sig sjelf ett skyddsmedel mot sjukdomen,
enär jordbetäckningen ofvan knölarna gör tjenst som
ett finrum, hvilket hindrar sporernas nedträngande i
direkt förhållande till jordbetäckningens tjocklek,
i det att allt färre, slutligen inga sporer lyckas
nedtränga till potatesknölarna, ju tjockare och
mera tilltryckt den upplagda kupningen är. –
Potatessjukan har slutligen ett stort historiskt
intresse för läkarevetenskapen, ty man kan påstå,
att det var undersökningarna rörande denna sjukdoms
natur och uppdagandet af dess parasitära orsak, som
gåfvo uppslaget till den moderna bakteriologien,
hvars inflytande på nutidens kirurgi och medicin
varit och är omätligt. – Jfr prof. J. Erikssons
uppsats i Landtbruksakademiens handl. och
tidskr. för 1884. O. T. S.
Potates-skalbaggen. Se Colorado-skalbaggen.
Potchefstroom [-stroum], fordom kallad
Vrijburg, förr hufvudstad i Sydafrikanska
republiken (Transvaal), vid Mooi, en biflod till
Vaal. Omkr. 1,500 innev. Staden är uppkallad efter
Potgieter, Scherf och Stockenstroom, tre bekanta
ledare bland boers under dessas tidigaste vandringar.
Potemkin [patjå’mkin], Grigorij Aleksandrovitj, furst
P., rysk hofman, krigare och statsman, föddes på
ett gods vid Smolensk d. 17 Sept. 1736 (1739?) och
var son till en obetydlig adelsman. Till följd af
sin fattigdom bestämdes P. till kyrkans tjenst och
studerade vid universitetet i Moskva, men visade
föga böjelse för det andliga ståndet och ingick 1754
som soldat i gardet, hvarest hans atletiska kropp
var bättre på sin plats. Vid 1762 års revolution,
då kejsarinnan Katarina störtade sin gemål Peter
III, slöt P. sig till Katarinas parti och blef af
henne bemärkt. Han gjordes då till officer och
kammarjunkare samt erhöll stora gods. Efter en
tids tjenstgöring vid ambassaden i Stockholm blef
han kammarherre och Katarinas älskare, men råkade
derigenom i fiendskap med Alexej Orlov, som lyckades
genomdrifva, att P. sändes till den mot Turkiet
opererande armén. Detta skaffade honom utan hans
förtjenst generalmajors rang. 1774 återkom han till
hofvet, hvarest Orlov en dag slog ut hans ena öga,
men der han snart blef Katarinas mäktigaste älskare
och formligen öfverhöljdes med utmärkelser, gods och
guld. Han erhöll de högsta ordnarna, blef general en
chef, generaladjutant och generalguvernör i Azov och
Nya Ryssland samt vice president i krigskollegium
och ledde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
