Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potentialbegrepp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Svarta hafvet, genom jernväg förenadt med
Tiflis. Omkr. 3,000 innev. Staden har en god hamn,
men är beryktad för sitt feberalstrande klimat,
en följd af stadens ringa höjd öfver floden och de
densamma omgifvande stillastående vattnen. I närheten
af P. skall den gamla grekiska kolonien Fasis (se
d. o.) hafva legat. Don nuv. fästningen anlades på
1570-talet af turkarna och tillhör Ryssland sedan
1829.
Potichomani (af Fr. potiche, kinesisk eller japansk
porslinsvas, och manie, vurm), ett sätt att utsmycka
glaskärl, så att de få utseende af äkta kinesiskt
brokigt porslin. Detta tillgår så, att papper med
färgade figurer, blomstermålningar o. dyl. fastsmetas
på insidan af glaskärlet, med den brokiga sidan
mot glaset, hvarefter papperets baksida målas med
oljefärg.
Potidaia (Lat. Potidaea), i forntiden en koloni
från Korint på landtungan, som förenar macedonska
halfön Pallene med fastlandet. Sedan den 479
f. Kr. med framgång försvarat sig mot perserna,
måste den 429, i peloponnesiska kriget, gifva sig åt
athenarna. Innevånarna nödgades utvandra, hvarefter
atheniensiska kolonister inflyttade. Sedermera
eröfrades staden och förstördes 356 af Filip II i
Macedonien, men på dess ruiner anlade Kassandros
316 en ny stad, Kassandreia, som snart blef den
förnämsta i hela Macedonien. Under kejsar Augustus
var den en romersk koloni. Sedan den förstörts af
hunnerna och återuppbygts genom kejsar Justinianus
(527–565), försvann den ur historien.
Potio Riveri (Rivers dryck), Potio antiemetica, med.,
benämnes en förr begagnad mixtur eller blandning
af kaliumkarbonat (4 gr.), frisk citronsaft och
kallt destilleradt vatten (af hvartdera 45 gr.) och
vanlig syrup 15 gr. Denna i någon mån kolsyrehaltiga
dryck nyttjades mot qväljningar och kräkningar samt
var under de första koleraepidemierna mycket i
bruk. Äfven andra formler för potio Riveri förekomma.
O. T. S.
Potior tempore, potior jure, Lat., »den, som har
företräde i tid, har företräde i rätt»; den, som
kommer först till qvarnen, får först mala.
Potocki [påtå’tski], Waclaw, polsk författare,
f. omkr. 1622, död 1696 (1697), hör till
den på literära (liksom på andra) krafter
fattiga stilleståndsperioden i Polens historia
(jesuittiden). Hans hufvudverk, ett arbete, som
gifver ett karakteristiskt uttryck för tidens bättre
sidor, är Wojna Chocimska (Kriget vid Chotim, förut
tillskrifvet dels Andr. Lipski, dels Ach. Pisarski;
utg. först 1850). Det är en versifierad historia
öfver den polska härens ärofulla strider med turkarna
vid Chotim 1621, på grundvalen af Jakob Sobieskis
»Comment. belli Chotinensis». Den i 10 sånger
fördelade dikten saknar visserligen väsentligen
episk plan, men utmärker sig genom en hög grad af
åskådlighet, lif och färg. Mot konung Sigismund och
prins Wladislaw är han bittert satirisk. För öfrigt
bearbetade han Barclay’s »Argenis», skref en liknande
roman med ämne ur den gamla historien: Syloret,
en del qvicka
smådikter: Jovialitates, en religiös dikt ur Kristi
lif och en »vapenbok» på vers. I alla dessa verk
finnes en mängd vackra och intressanta enskildheter,
och de hafva en viss betydelse för kännedomen om
folk och stat på P:s tid. Biografi af Belcikowski
(Krak. 1868). Lll.
Potocki [påtå’tski], polsk greflig familj, hvars
stamgods Potok låg i det forna vojevodskapet
Krakov. 1. Jozef P., grefve, krigare, stod först
på konung Augusts sida under nordiska kriget, men
började med sin slägt närma sig Karl XII redan
1702 och trädde 1704 afgjordt på den af Karl
till Polens tron förhjelpte Stanislaus Leszczynskis
sida. P. anförde med framgång flere ströfkårer,
slog sachsarna vid Jaroslav 1705 och litaverna
vid Olita 1706, men bär till en del skulden
för nederlaget vid Kalisz s. å. I Okt. 1709
begaf han sig till Karl XII i Bender och tjenade
honom sedermera i diplomatiska beskickningar. –
2. Stanislaw Felix P. af Tulczyn (på polska
Szczensny), grefve, storfältherre, f. omkr. 1750,
tillhörde »hetmanlinien» af familjen, så kallad,
emedan den i forna tider innehaft hetmansämbete.
Hans fader, Franciszek Salczy P., vojevod af Kiev,
hade varit en hufvudman för »patrioterna» vid tiden
för Polens första delning. Vid faderns död,
1773, ärfde P. hans ofantliga gods och
höll på dem ett furstligt hof. Han var en
motsatsernas man: än passioneradt verksam, än dådlös
och slapp. Personligt svärmeri för Katarina II och
harmen öfver att hafva blifvit förbigången vid valet
af landtmarskalk 1788 förde honom i Rysslands
armar. I Wien inledde han de underhandlingar,
som 1792 förde till konfederationen i Targowica,
under Rysslands skydd riktad emot Polens nya
författning af 1791. Polens andra delning
blef denna konfederations resultat. Vid Polens
resning 1794 flydde P., dömdes till döden,
men Suvorovs segrar och Katarinas gunst skaffade
honom egendomar och höga värdigheter åter. P.
drog sig derefter tillbaka till sina gods i
Ukrajna och dog 1805 på slottet Zofijowka, som han
med fabelaktig lyx skapat till ära åt sin
gemål, den undersköna Zofia Potocka. – 3.
Ignacy P., grefve, stormarskalk af Litaven,
den föregåendes kusin, tillhörde slägtens
»primaslinie» och var Felix P:s politiske
motståndare. P., född 1751, stod redan 1788
i spetsen för det fosterländska reformpartiet.
Hans verk var till stor del konstitutionen af d.
3 Maj 1791. Under befrielsekriget 1794 var
han öfverhufvud för Polens politik, men föll
i de segrande ryssarnas våld, fördes till
Schlüsselburg och frigafs först 1796. Efter den
tiden lefde han på sina gods i Galizien, tills
Napoleons polska politik väckte hans förhoppningar
och åter kallade honom till politisk verksamhet.
I spetsen för ombuden från hertigdömet Varsjav begaf
han sig till Napoleon i Wien, men afled der d. 30
Aug. 1809. – 4. Stanislaw Kostka P., grefve, f.
1757 (1752), d. 1821, var den förres broder och
förnämste medhjelpare i befrielseverket samt utnämndes
1815 efter Polens förening med Ryssland till kyrko-
och undervisningsminister. Han visade sig som en
framstående estetiker i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
