Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Praktbaggar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att den s. k. »Vatikanens genius», förmodligen
en dödsgenius från en romersk graf (funnen vid
Centocelle), icke kan hänföras till P. – Vi ha
vidare underrättelser om att han bildat Dionysos,
ungdomlig och entusiastisk. Ingen afbildning finnes
i behåll; men af gudens följe, satyrerna, finnas
många efterbildningar, såsom af Satyros periboëtos
(den vidtberömdej, i Capitolinska museum, och
af en iskänkande satyr i Villa Ludovisi. – Den
Apollo-bild, som vi känna såsom ett verk af P., är
Apollo sauroktonos, »ödledödaren», så vida han icke
snarare kan sägas leka med ödlan. Hela uppfattningen
är för öfrigt rent genreartad, hvarom vi kunna döma
genom åtskilliga efterbildningar (en af marmor i
Vatikanen, en annan af brons i Villa Albani, Rom). Den
berömde Apollino (i Tribunan i Uffizi, Florens), som
dock alldeles icke liknar den föregående, anses af
somliga hafva något af andan hos P:s konst i sig. –
Hvad slutligen Hermes beträffar, äro vi lyckliga
nog att genom de tyska utgräfningarna i Olympia
vid midten af 1870-talet hafva fått i dagen den af
Pausanias beskrifne Hermes med Bacchus-barnet på
armen, som var utförd af P. Dermed sättes arkeologien
i stånd att fälla ett omdöme om P:s sätt att forma,
och samtiden har derigenom kommit i besittning af ett
originalverk och ett mästerstycke, härstammande från
en af den grekiska plastikens stormän. Den ungdomlige
guden står med Bacchus-barnet på venstra armen och
sträcker upp den högra (som nu är stympad) möjligen
för att i handen hålla en drufklase eller för att
stöda sig på tyrsosstafven. Man har påpekat en viss
likhet i kompositionen med Kefisodotos’ Eirene och
Plutos, och det vore icke omöjligt, att ett samband
mellan de bägge figurerna eger rum. Utförandet
anses till alla delar vara mästerligt. Det oaktadt
hafva röster höjt sig, som velat frånkänna P. denna
figur och tillskrifva den Lysippos på grund af någon
likhet med dennes staty Apoxyomenos (»Skraparen»)
i hufvudets bildning (U. Benndorf i »Kunstchronik»,
1878). – Dessutom hade P. utfört flere andra
gudastoder, främst Demeter, som han flere gånger
framställde, Hera, Leto med sina barn, Apollo och
Artemis m. fl., samt äfven porträttbilder, såsom
af Fryne (i Thespiai), och genreframställningar i
brons. Slutligen må tilläggas, att de gamle sjelfva
voro osäkra huruvida Niobegruppen skulle tillskrifvas
Skopas eller P. Om P:s söner se Kefisodotos 2.
C. R. N.
Prazák, Alois von, friherre, österrikisk statsman,
född i Mähren 1820, invaldes 1848 i Mährens landtdag,
anslöt sig till de federalistiska sträfvandena
och blef omsider hufvudman för det nationelt
tsjechiska partiet i Mähren. 1874 blef han ledamot af
riksrådet. 1881 utnämndes han till justitieminister,
men ådrog sig i denna egenskap många anfall af det
tysk-liberala partiet samt afgick 1888. År 1881 erhöll
P. friherrlig värdighet.
Preadamiter (af Lat. prae, före. och Adam), benämning
på de menniskor, som enligt åtskilliga hypoteser
antagas hafva lefvat »före Adam».
Prebende, prebendepastorat (Lat. praebenda,
kost, kosthåll), ett sådant prestgäll, hvari
kyrkoherdetjensten enligt gällande författningar
och häfd medföljer innehafvandet af ett visst annat
ecklesiastikt ämbete och sålunda icke blir föremål
för särskild ansökning och tillsättning. Benämningen
har uppkommit deraf att inkomster från vissa
församlingar anvisades till gemensamt underhåll
åt munkar och klerker (praebenda quotidiana in
refectorio ad majorem mensam) och sedermera anslogos
till underhåll åt kaniker hvar för sig. Efter
reformationen bibehöllos prebenden åt biskopar och
domkapitelsledamöter, och sådana tilldelades sedermera
teol. adjunkterna vid universiteten samt några
andra ecklesiastika ämbets- ocht jenstemän. Enligt
1723 års presterskaps privilegier (§ 4) skulle de
gamla prebendena bibehållas. Men i senare tider har
prebendepastoratens antal betydligt inskränkts,
(f. n., 1888, är deras antal 39), så att numera
endast biskoparna, de fleste professorerna vid
de teologiska fakulteterna och teol. lektorn i
vissa stiftsstäder innehafva sådana och endast i
rena undantagsfall samma person innehar tvänne
prebendepastorat. Och äfven de återstående
prebendepastoraten kunna af K. M:t indragas,
sedan numera riksdagen och kyrkomötet uttalat önskan
derom och de, som utnämnas till beställning, hvarmed
sådant pastorat förenats, förklarats skyldiga att
emot en mot pastoratets inkomst svarande fyllnad
i lönen, afträda prebendepastoraten, om och
när K. M:t finner skäligt besluta indragning af
sådant pastorat (jfr k. cirk. d. 28 April 1882).
K. H. B.
Prebendehemman, kamer., indraget domkapitelhemman,
som på 1600-talet anvisats till lön åt prester eller
lärare. Vanligen finnas donationsbref med föreskrifter
om deras förvaltning. De äro i allmänhet befriade från
grundskatter och en del onera. Innehafvaren brukar
direkt få uppbära afkomsten. Kbg.
Precedens (af Lat. praecedere, gå före), försteg,
företräde (i rang). – Precendensfall, föregående
rättsfall l. domslut, till hvilka hänsyn kan tagas i
liknande, tvistiga mål. – Precedenstvist, rangstrid.
Precerptor (Lat. praeceptor), läromästare, lärare;
informator.
Precession (af Lat. praecedere, skrida förut),
astron., kallas det fenomen att vårdagjämningspunkten
långsamt rör sig i ekliptikan i retrograd led,
d. v. s. i motsatt riktning mot solens rörelse. Detta
fenomen upptäcktes af den alexandrinske astronomen
Hipparchos år 134 f. Kr., då han jämförde sina egna
observationer af åtskilliga stjernors longituder med
dem, som 155 år förut blifvit bestämda af astronomerna
Timokaris och Aristyllos. Han fann nämligen, att alla
dessa stjernors longituder under mellantiden växt
med samma belopp. I stället för att nu antaga, att
alla dessa stjernor hade en sådan rörelse gemensam,
förlade han denna rörelse hos vårdagjämningspunkten,
från hvilken samtliga longituder räknades. Beloppet af
dess årliga rörelse var enligt Hipparchos’ beräkning
48". Moderna observationer hafva lemnat ett exaktare
värde af denna qvantitet. Sålunda beräknade Bessel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
