Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Praktbaggar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värdet 50",21129 (gällande för år 1750),
hvarförutom man funnit, att detta tal växer med
0",0002442966 årligen. – Enligt ofvanstående skrider
vårdagjämningspunkten långsamt tillbaka genom
zodiakens tecken, genomlöpande ett helt hvarf på
ungefär 26,000 år (det s. k. platonska året). Eqvatorn
deltager i denna rörelse och med den verldspolen,
som, på grund deraf att ekliptikans obliqvitet förblir
nära oförändradt lika med 23,5°, beskrifver en cirkel
af 23,5° radie kring ekliptikans pol. Då sålunda
verldspolen ändrar läge, skall äfven polstjernan,
som nu ligger mycket nära polen, en gång upphöra att
vara polstjerna och successivt lemna rum för andra
polstjernor. Så skall t. ex. Vega om 14,000 år befinna
sig i verldspolens närhet. – Vårdagjämningspunktens
rörelse har inflytande äfven på årets längd, i det
att det tropiska året, som bestämmes af solens omlopp
i förhållande till vårdagjämningspunkten, blir 20’
23" kortare än det sideriska, som är tiden för
solens omlopp i förhållande till fixstjernorna. –
Vårdagjämningspunktens och verldspolens rörelser
äro emellertid mera komplicerade, än Hipparchos
antog, i det åtskilliga periodiska rörelser komma
till det enkla förlopp, som blifvit beskrifvet,
och med hvilket man brukar förena begreppet af en
fingerad pol, den s. k. medelpolen. Motsvarande
eqvator och eqvinokt kallas medeleqvator och
medeleqvinokt, och de koordinater, som uttrycka en
stjernas läge i förhållande till medeleqvinoktet,
kallas medelkoordinater. För att reducera dessa från
en tidpunkt till en annan har man att anbringa
korrektioner proportionella mot mellantiden af
det slag, som Hipparchos redan fann. En sådan
korrektion kallas äfven precession, så att man talar
om t. ex. precession i longitud, i rektascension och i
deklination. Den rörelse, som den verkliga polen eger
i förhållande till den ofvan definierade medelpolen,
kallas nutation och består hufvudsakligen deruti
att den verkliga polen på en tid af ungefär 19 år
beskrifver en liten ellips af 9" utsträckning kring
medelpolen. Vore jorden fullkomligt sferisk, skulle
ingen precession eller nutation finnas. Dessa fenomen
bero nämligen på solens och månens attraktioner på
jorden såsom sferoid. Föreställer man sig jorden såsom
en sfer, belagd med ett mot eqvatorn allt tjockare
lager, och betänker man, att jordeqvatorn ligger
snedt såväl mot solbanan som mot månbanan, så är det
lätt att förstå, att solens och månens attraktion
på jorden måste sträfva att förrycka jordens axel
ur dess läge. Solen sträfvar sålunda att inställa
jordeqvatorns plan i ekliptikans och skulle äfven
göra det, om icke jorden hade en rotation, hvilken
tillsammans med denna inverkan åstadkommer en konisk
rörelse af jordaxeln. På samma sätt sträfvar månens
attraktion att inställa jordaxeln vinkelrätt mot
månbanans plan, hvarför äfven den härpå beroende
nutationen har en period af 19 år, som just är den
tid, på hvilken månbanans plan vrider sig ett helt
hvarf. Utom solens och månens attraktioner på jorden,
hvilka åstadkomma den s. k luni-solar precessionen,
inverka äfven planeternas attraktioner särskildt på
det sätt att ekliptikans läge
förryckes och derigenom ekliptikans obliqvitet
ändras. Derigenom modifieras luni-solarprecessionen
till hvad man kallar allmän precession, och skilnaden
mellan dessa båda benämnes planetprecession.
K. B.
Precht, Burchard, bildhuggare, född i Bremen
d. 28 Okt. 1651, kom 1666 i lära hos en äldre broder
i Hamburg, bildhuggare liksom fadern, och hade snart
vunnit sådan skicklighet, att han 1672 inkallades
till Sverige af Nicolaes Millich såsom biträde vid det
konstnärliga prydandet af Drottningholm. Der arbetade
P. väsentligen som ornamentsbildhuggare åt Hedvig
Eleonora och utförde guéridoner, bordsfötter, spegel-
och tafvelramar m. m., med hvilken tillverkning
han fortsatte, så länge drottningen lefde. Han
blef på 1680-talet hofbildhuggare. I Maj 1687
följde han med Tessin till Frankrike och Italien,
hufvudsakligen för studier med anledning af den
tillämnade slottsbyggnaden i Stockholm. I denna
utförde också, P. orneringen af slottskapellet och en
hel våning kungliga rum, hvilket allt förstördes vid
eldsvådan 1697. Sin mest betydelsefulla och storartade
verksamhet utvecklade han emellertid såsom ledare
af en verkstad, från hvilken en mängd kyrkoprydnader
utgick under mer än ett halft århundrade, och hvars
konstnärliga traditioner spåras nästan under hela
1700-talet. Af dessa arbeten omtalas i synnerhet
kungsstolarna och predikstolen i Stockholms
storkyrka (de förra efter ritning af Nik. Tessin),
altarprydnaden och predikstolen i Maria kyrka
derstädes (förstörd i den stora vådelden 1759),
predikstolarna i Katarina kyrka och Upsala domkyrka
(båda äfvenledes uppbrunna), altarprydnaden i
Vesterviks kyrka (gifven af konstnären 1696),
marmorepitafiet öfver generaladjutanten frih. Knut
Leijonhufvud, i Riddarholmskyrkan, samt minnesvården
i marmor öfver k. rådet grefve J. G. Stenbock
(beställd 1704, uppsatt i Stockholms storkyrka först
1725 och betald med 10,000 rdr specie). Af hans
senaste arbeten märkas minnesvården öfver konung
Karl XII i Riddarholmskyrkan, den nya predikstolen
i Upsala domkyrka (den i sin art förnämligaste
i Sverige, skänkt af drottning Hedvig Eleonora,
ordnad af Nik. Tessin och från 1707 utförd af
P.) samt altarprydnaden derstädes (uppgifven vara
efterbildning af den i jesuitkyrkan i Loreto och
äfvenledes ett på sin tid särdeles framstående arbete,
invigdt 1731). Till nämnda altarprydnad hade P. sjelf
uppgjort planen, som finnes utvecklad i ett bref
af honom från 1725 (i Fredianis »Uplands kyrkors
märkvärdigheter»); utförandet leddes hufvudsakligen
af hans son Gustaf. Säkerligen har P. äfven lemnat
en del andra större epitafier och kyrkoprydnader i
landet, ehuru bestämda uppgifter derom saknas, så
t. ex. B. Oxenstiernas minnesvård i Upsala domkyrka,
G. O. Stenbocks i Strengnäs o. s. v. Fristående
konstverk arbetade P. sällan. Dock omtalas ett par
af honom 1690 utförda marmorbyster (troligen Adolf
Johans och hans gemåls). Från hans verkstad utgick
äfven ett flertal af de prydliga porträttramar,
skulpterade bord, speglar m. m., som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
