Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prechti ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra apostoliska män grundlade och utbredde Kristi
kyrka bland judar och hedningar. Derefter möter man
i den äldsta kristenheten den offentliga förkunnelsen
af Guds ord under trenne särskilda former: glossolali,
profetia och didaskali. Glossolali (af Grek. glossa,
tungomål, och lale, talande), d. v. s. talande
med tungomål, har vanligen definierats såsom ett
på grund af ett ekstatiskt försjunkande i gudomens
djup framkalladt vittnande om andliga och gudomliga
ämnen. Enär emellertid ett sådant utomordentligt
vittnesbörd icke var fattligt för alla, behöfdes
dertill en tolkning och förklaring af sådana,
som egde den s. k. tungomålsuttydningens gåfva
(1 Kor. 12, 14). Med profetia åter, som vid sin
sida hade den s. k. andepröfningens gåfva, har man
betecknat det af Guds andes utomordentliga inverkan
burna vittnesbördet om det kristliga lifvets och
den andliga erfarenhetens fakta, syftande till
åhörarnas väckelse och uppbyggelse. En annan art af
kristlig förkunnelse, närmast motsvarande hvad vi nu
kalla predikan, var didaskalien (Grek. didaskalia,
undervisning), eller den mera lugnt och jämnt
fortlöpande framställningen af de kristliga
frälsningssanningarna till åhörarnas undervisning,
förmaning och tröst. Under den närmast efter
apostlarna följande tiden är för öfrigt ingenting
annat kändt angående arten af den kristliga predikan,
än hvad några bland de äldste kyrkofäderna, särskildt
Justinus Martyr och Tertullianus, meddela i detta
hänseende. Enligt deras utsagor anknöto sig nämligen
de af församlingsföreståndarna vid de kristnes
sammankomster hållna religiösa föredragen till de
offentligen förelästa styckena ur den hel. skrift samt
innefattade undervisningar, förmaningar, varningar och
uppmuntrande trösteord. – Den fornkatolska kyrkans
predikan (under tiden från 150 till 600) kännetecknas
af det i allmänhet otillbörligt stora inflytande, som
på densamma utöfvades af den antik-hedniska retoriken
och dialektiken. Ju närmare man nalkas slutet af
detta tidsskede, dess mer urartar dessutom predikan,
i det att dels torra lärostridigheter och en häftig
polemik, dels ock den alltmer öfverhandtagande Maria-
och helgondyrkan efter hand började uttränga det
rena evangeliska momentet ur predikan. Bland de mest
framstående predikanterna under den fornkatolska
perioden må nämnas i Vesterlandet Cyprianus,
Hilarius af Pictavium, Ambrosius, Augustinus, Leo
och Gregorius den store samt inom den österländska
kyrkan Origenes, Athanasius, Basilius, Gregorius af
Nasians och Chrysostomus. – Under medeltiden trädde
predikan alltmer i hierarkiens tjenst. Särskildt den
romerska hierarkien hyste en helt naturlig benägenhet
att låta sig nöja med den utvärtes bekännelsen och
antagandet af de yttre kultformerna samt kunde derför
icke verka synnerligen främjande för predikan, hvars
uppgift i främsta rummet är att arbeta på en inre
tillegnelse af kristendomens sanningar. Den ringa
utbildningen af folkspråken lade äfven hinder i vägen
för uppkomsten af en på folkets tungomål framburen
och för folket fattlig predikan. Predikans utträngande
ur mässan, der densamma förut ingått såsom ett väsentligt
moment, och dess hufvudsakliga förläggande till
veckogudstjensterna gjorde ock, att hon alltmer
betraktades såsom något tillfälligt och mindre
betydande. Under det karolingiska tidehvarfvet märkas
dock aktningsvärda bemödanden att gifva åt predikan
en högre lyftning och folkmässighet, om än dessa icke
tyckas hafva burit några varaktigare frukter. Flere på
Karl den stores föranstaltande hållna synoder ålade
biskopar och prester att predika för folket på ett
för menige man begripligt språk. Äfven Alkuin verkade
i sin mån för den kristliga predikans upplifvande,
likaså Paulus Diaconus, särskildt genom sitt på Karl
den stores initiativ utgifna Homiliarium, eller
en samling af ur kyrkofäderna hemtade homilier
öfver kyrkoårets sön- och högtidsdagar, hvilka
homilier presterna egde att vid gudstjensterna
föreläsa för menigheten efter textens uppläsande
(post illa verba; deraf namnet »postilla», eller
predikosamling). Under senare hälften af medeltiden
kan man äfven spåra åtskilliga kraftiga ansatser till
ett bättre i fråga om predikan. För att icke nämna
skolastikens predikoverksamhet, som af flere skäl
icke kunde komma det egentliga folket till godo, var
det framförallt de stora s. k. predikareordnarna
(franciskaner och dominikaner), som i detta
hänseende kraftigt bidrogo till främjandet af en
evangelisk folkpredikan. Såsom de ypperste bland
deras predikanter må nämnas David af Augsburg samt
ännu mer dennes lärjunge Bertold af Regensburg, båda
tillhörande det 13:de århundradets franciskaner. Ur
skötet af dominikanorden framgingo mystikerna,
hvilka äfven utöfvade ett stort inflytande på den
kristliga predikans uppblomstring och utbildning under
medeltiden. Synnerligen förträffliga predikanter af
den mystiska riktningen äro Bernhard af Clairvaux,
Hugo af S:t Victor, Johannes Bonaventura, Heinrich
Suso, Tomas a Kempis samt i all synnerhet den bekante
Johann Tauler. Till samma riktning hörde äfven Johann
Geiler af Kaisersberg, som torde kunna räknas till
den för-reforrnatiska tidens yppersta predikanter,
och som värdigt kan ställas vid sidan af sådana
framstående kristliga folktalare som Wicliffe,
Hus, Johan af Goch, Johan af Wesel, Johann Wessel
och Hieron. Savonarola. Äfven inom den svenska
medeltidskyrkan predikades på folkets språk icke
blott af de frankiska och engelska missionärer, hvilka
förde kristendomen till Sverige, utan äfven inom den
redan organiserade svenska kyrkan af både prester
och munkar. Särskildt Vadstena birgittinkloster
utöfvade i detta hänseende ett välsignelserikt
inflytande. Birgittas fromme biktfader, den lärde
Mattias, vinnlade sig mycket om predikande, likaså
Algothus, guardian i Skara kloster, och Peder Olofsson
i Alvastra, omtalad i häfderna såsom en »otroligt
förträfflig predikant». En med desse samtida,
Johannes i Vadstena, kallades allmänt den andre
Johannes Chrysostomus. – Kom så reformationen. Hvad
dess förnämsta förkämpe, Luther, verkat såsom en
äkta evangelisk predikant och huru han i anda och
kraft burit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
