Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prechti ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram ett fulltonigt frälsningens evangelium torde
blott behöfva påpekas. Hans kyrkopostilla, som han
började utgifva redan 1522, vittnar tillfyllest om den
anda, som genom honom talade. I denna Luthers anda och
med honom till mönster verkade såsom predikanter på
reformationstiden i dennes eget hemland Justus Jonas,
Spalatin, Bugenhagen, Mathesius, Brenz, Dietrich,
Veit m. fl. Den reformatoriska predikan fortplantade
sig ock mycket tidigt till de skandinaviska
landen. Vid Örebro möte 1529 beslöts, att Guds
ord skulle rent och oförmängdt predikas i alla
kyrkor. Bland de svenske män, som i vårt land blefvo
det frigjorda evangeliets förkunnare, intaga bröderna
Olaus och Laurentius Petri ostridigt det första
rummet. Nämnas må äfven mäster Michel (Langeben),
pastor i Solna, Hans Pistor samt Claudius (eller
Nikolaus) Hvit, till sist biskop i Linköping. – Det
kraftiga uppblomstrandet af den evangeliska predikan
under reformationstidehvarfvet blef emellertid icke
af synnerligen lång varaktighet i Tyskland. Den enkla
homiletisk-analytiska utläggningen af skriftordet
började redan efter midten af 16:de årh. undanträngas
af den tematisk-syntetiska afhandlingsformen,
hvilken för första gången såsom teori framställdes
och vitsordades af Andreas Pancratius i hans år
1571 utgifna »Methodus concionandi». Den ensidigt
formalistiska skolasticism, som vid den tiden gjorde
sig alltmer gällande på det teologisk-dogmatiska
området, kunde icke häller undgå att inverka på
predikosättet. Predikningarna blefvo ej längre
ur skriften framväxande lefvande vittnesbörd till
åhörarnas uppbyggelse. De förvandlades fastmer till
ett slags vetenskapligt abstrakta afhandlingar, i
hvilka spetsfundiga lärodistinktioner och bitter
polemik mot olika tänkande utgjorde en dålig
ersättning för den enkla evangeliska förkunnelsen i
andans och kraftens bevisning. Tiden för detta den
evangeliska predikans förfall sträcker sig från
slutet af 16:de till slutet af 17:de årh. Äfven
under denna tid saknades dock ej evangeliska
predikanter, hvilka gåfvo sina åhörare något
annat till lifs än den torftiga själaspis, som
mestadels lemnades från predikstolarna. Sådana
namn som Stephan Praetorius, Johann Arndt, Valerius
Herberger, Johann Gerhard, Joh. Valentin Andreae,
Heinr. Müller och Christian Scriver vittna i detta
hänseende tillfyllest. Den kraftigaste oppositionen
mot den ensidiga ortodoxismens förvillelser på den
kristliga predikans område utgick från pietismens
förnämste målsman, Phil. Jak. Spener, och hans
skola. Såsom framstående predikanter af denna
riktning må nämnas A. H. Francke, Freylinghausen,
Rambach och Fresenius. Ett ännu mer betydande inlägg
i den kristliga predikans historia gjordes af den
bibelteologiska skola, som grupperade sig omkring
den utmärkte Würtembergteologen J. A. Bengel. Hit
höra G. K. Rieger, M. F. Roos och F. Kr. Steinhofer,
bland hvilka särskildt den förstnämnde fått namn
om sig att efter Luther hafva varit den evangeliska
kyrkans störste predikant. Äfven J. L. von Mosheim har
icke utan skäl inregistrerats bland sin tids mera
begåfvade förkunnare af de evangeliska sanningarna. –
Slutet af 18:de och början af 19:de årh., den
s. k. neologiens eller vulgära rationalismens
tidehvarf, var för predikan, likasom för
kyrkan öfver hufvud, en tid af den djupaste
förnedring. Förkunnelsen af Jesu Kristi evanglium var
så godt som förstummad. Predikningarna voro intet
annat än urvattnade populärfilosofiska afhandlingar,
främmande för all positiv kristendom; eller ock
förkunnades hufvudsakligen ett slags moral, hvars
högsta synpunkt var det fördetta lifvet nyttiga,
eller en s. k. evdemonistisk utilitetsteori. De
denna riktning motverkande krafterna utgingo
till en början från herrnhutismen, hvars
uppgift i predikans historia synes hafva varit
att under denna tid af djupt andligt mörker åter
framhålla ordet om korset. En återgång till positiv
biblisk-kristlig predikan, framträder i viss mån redan
hos F. V. Reinhard, som under en lång följd af år
betraktades som ett mönster for predikanter. Långt mer
gäller dock detta om Claus Harms och Dräseke, hvilka
bägge voro angelägna att låta det kristna folket få
höra ett uppbyggligt evangeliskt vittnesbörd, under
det att Fr. Schleiermacher företrädesvis vände sig
till de mera bildade klasserna i samhället för att
bereda ingång för kristendomen i åhörarnas känsla och
förstånd. W. Löhe och de framstående bekännelsetrogne
teologerna C. E. Luthardt, G. Thomasius,
F. A. Philippi m. fl. hafva i sina predikningar häfdat
den positiva kristendomens rätt. Detsamma kan ock
sägas om den bekante bibelteologen J. T. Beck. –
De utpräglade motsatser och skarpa kollisioner,
hvilka voro betecknande för den tyska lutherska
kristenheten under det 17:de och början af det
18:de årh., förefunnos i vida mindre grad inom den
svenska kyrkan under samma tid. De felaktigheter och
ensidigheter, som präglade den tidens predikan, gjorde
sig ock derför icke på långt när så mycket gällande
hos de svenske predikanterna. Ju närmare man kommer
det 17:de århundradets slut, dess kraftigare ljuder
ock den äkta evangeliska förkunnelsen på svenskt
tungomål. Redan Joh. Rudbeckius och Joh. Bothvidi
framstå såsom utmärkta representanter på predikans
område. Joh. Mathiae och Joh. Terserus gåfvo
ej häller de nyssnämnde efter. Framför dem alla
stå dock Haquin Spegel och Jesper Svedberg. Bland
18:de århundradets svenska predikanter äro framför
andra att märka E. Tollstadius. Sv. Baelter, de
bägge Båld, fader och son, Mik. Fant, den väldige
väckelsepredikanten P. Murbeck, A. Elfving samt
A. Nohrborg, hvars bekanta, först efter hans
död utgifna postilla: »Den fallna menniskans
salighets-ordning, föreställd uti betraktelser öfver
de årliga sön- och högtidsdagars evangelier» (1771)
länge torde hafva varit den näst bibeln mest lästa,
uppbyggelsebok i Sverige. Till den förra hälften af
19:de århundradets förnämsta evangelii förkunnare
inom vårt fosterland kunna räknas, folkpredikanterna
P. Tolleson och P. L. Sellergren samt de mera
vältalige K. P. Hagberg, K. G. Rogberg, M. Lehnberg,
J. O. Wallin och F. M. Franzén. Ingen bland den
svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
