- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
177-178

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preposition ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Preposition (Lat. praepositio, ord, som ställes
framför), gramm., är – vare sig fattad som
sjelfständig ordklass eller såsom en underafdelning
under partiklarna – ett gemensamt namn på sådana ord,
som tjena till att hänföra satsdelar till hvarandra
eller förena dem sinsemellan. Prepositioner äro lika
litet som konjunktioner en ordklass i egentlig
mening, såsom t. ex. nomen och verb, emedan de
ej kunna tjenstgöra som sjelfständiga satsdelar,
utan endast tjena till att modifiera och bestämma
förhållandet mellan dessa. Prepositionerna hafva
i regeln utvecklat sig ur adverb eller adverbialt
begagnade ord och detta på följande sätt. Kasus
betecknade sjelf från början i sin syntaktiska
förbindelse med verbet o. s. v. de förhållanden,
hvilka sedan kommo att framställas med tillhjelp
af prepositioner, t. ex. riktning till och från
samt hvila på ett ställe. Och adverben användes
sålunda ursprungligen blott för att bestämma och
förtydliga dessa rumsförhållanden. När sedermera de
resp. kasusformerna utom sin förbindelse med adverben
till sin betydelse ändrades eller förskötos, uppstod
ur den händelsevis stadgade förbindelsen adverb +
kasusform ett särskildt konstruktionssätt, som sedan
analogt kunde utsträckas öfver andra syntaktiska
förhållanden. Såsom ursprungliga adverb kunna
prepositionerna medelbart hafva såväl nominal-verbalt
ursprung som i synnerhet pronominalt. Dock har i
förra fallet det nominala begreppet ursprungligen
betecknat eller nedsjunkit till att blott beteckna ett
rumsförhållande (jfr sv. prep. rörande = angående,
om). Men ett sådant (nominal-verbalt) adverb kan
endast då hafva prepositionel karakter, när det
lösgjort sig från det konstruktionssätt, hvilket
det som nomen eller verb hade. Sv. prep. rörande
(= om) måste anses vara prep., emedan den icke
kännes ega samma konstruktionssätt som verbet röra,
d. v. s. i en sådan mening som rörande den frågan är
jag af olika mening
uppfattas fråga ej som objekt
till rörande, utan har samma betydelse som i om
den frågan är jag af olika mening.
Med afseende
på det mer eller mindre genomskinliga ursprunget
kunna t. ex. de svenska prep. indelas i ursprungliga
(egentliga) och oursprungliga (oegentliga). De förra
äro sådana, hvilkas prepositionella karakter icke kan
härledas ur i språket samtidigt befintliga element
med annan funktion: i, på, å, af, för, från, ur, om,
med
o. s. v. Dessa äro vanligen enkla, hvilket icke
hindrar, att de språkhistoriskt kunna uppvisas hafva
uppkommit genom sammansättning, t. ex. af upp +
å; likaså kan språkhistorien t. ex. för till påvisa
sammanhang med ett substantiv, nämligen T. ziel,
mål. De senare äro sådana, hvilkas närmare eller
fjärmare slägtskap med i språket aktuella, ej
prepositionella element är skönjbar. Det är ofta
svårt att afgöra om vissa sålunda uppkomna, med
prepositionel betydelse försedda element äro att
räkna till prepositionerna eller till (ockasionella)
syntaktiska användningar af andra språkelement. Ofta
äro de sammansatta. Exempel äro angående, rörande,
medelst, trots, för – skull, i stället för,
i förhållande till, i afseende på, till följd af
o. s. v. Med
afseende på betydelse eller syntaktisk funktion
beteckna prepositionerna olika slags rumsförhållanden:
rörelse till eller från, hvila på samt derur
härledda olika nyanser och förhållanden; specielt
orsak, följd, afsigt, vilkor o. s. v., ungefär
som konjunktionerna (se d. o.), hvilka egentligen
utvecklats ur adverb och prepositioner samt delvis
äro blott en modifierad användning af dessa: med
kan i vissa förbindelser hafva samma betydelse
som och, till samma betydelse som tills, o. s. v.
K. F. J.

Prerafaeliter, egentligen en benämning på de
medeltids- eller renaissancemålare, som voro
verksamme i Italien, företrädesvis i Florens
och Siena, före Rafael, d. v. s. hufvusakligen
på 1400-talet (Fra Angelico, Lippi, Botticelli
m. fl.). Ordet har dock vanligen blifvit användt
som partibenämning för de moderna engelska målare,
som närmare vårt århundrades midt och i samband med
då herskande romantiska rörelser uppställde denna
ålderdomliga konst som mönster. Jfr
Målarekonst, sp. 674, och Nasarener.

Prerau (Tsjech. Prerov), stad i Mähren, s. ö. om
Olmütz, vid Mardis biflod Beczwa och vid en vigtig
jernvägsknut. 11,190 innev. (1880), de fleste
slaver. Enda byggnaden af intresse är den gamla
borgen, en gång bebodd af Mattias Corvinus. Förnämsta
industrigrenarna äro tillverkning af socker,
sejlarearbeten och landtbruksredskap.

Prerogativ (af Lat. praerogativa, rätt att
rösta först), företrädesrätt, med rang följande
företräde eller förmån. Om »kronans prerogativ»
se Höghetsrättigheter.

Presbyter (Grek. presbyteros, äldre), namn på
kyrkliga ämbetsmän i den äldsta kristna kyrkan. Denna
benämning erhöllo de personer, som af apostlarna
förordnats till medhjelpare eller ställföreträdare
i de af dem stiftade församlingarna. De kallades så,
emedan de tillhörde församlingarnas om än icke alltid
till lefnadsåren, dock alltid i fråga om kristlig
insigt, mera mogna och erfarna medlemmar. De
benämndes äfven biskopar (Grek. episkopos,
tillsyningsman). Under den apostoliska tiden voro
presbyter och biskop endast olika benämningar på
samma ämbetes innehafvare (jfr Ap. G. 15: 6, 22;
20: 17, 28; Filipp. 1: 1; 1 Tim. 5: 17; Tit. 1: 5,
7; 1 Petr. 5: 1 ff.). Efter apostlarnas tid blef
emellertid denna namnskilnad förvandlad till en
ämbetsskilnad, i det att den ursprungligen för alla
presbytrar gemensamma benämningen biskop uteslutande
tilldelades den, som inom det af de äldste bestående
förvaltnings- eller lärarekollegiet utöfvade det
största inflytandet. En följd deraf blef ock, att
presbytrarna ganska snart (redan i slutet af 2:dra
årh.) kommo att intaga en underordnad ställning
i förhållande till biskopen. De fingo visserligen
deltaga i ledningen af församlingarnas angelägenheter,
i sakramentförvaltningen, predikan och själavården;
men alla dessa funktioner utöfvade de blott såsom
biskopens ställföreträdare och på hans uppdrag. Deras
tillsättning lades ock nästan uteslutande i biskopens
hand, ehuru

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:31:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfam/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free