Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pressen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trohetsed till verldslig öfverhet. Derigenom var
kyrkoväldet i Sverige fullbordadt. I spetsen för det
svenska presteståndet stod sedan 1164 ärkebiskopen
i Upsala. Ursprungligen lydde han dock ej direkt
under påfven, utan under ärkebiskopen i Lund, som
var hela Nordens andliga öfverhufvud (primas). Vid
midten af 1400-talet löstes dock den svenska kyrkan
från detta beroende, och år 1457 kallas ärkebiskopen
i Upsala i ett påfligt bref primas Sueciae. På
arkebiskopens kallelse sammanträdde de öfrige
biskoparna och ombud från domkapitlen till synoder,
der för hela Sverige gemensamma kyrkoangelägenheter
afhandlades. Biskoparna förvaltade hvar sitt
stift med biträde af domkapitlen. Årligen skulle
de hålla prestmöten för att rådgöra om stiftens
kyrkliga ärenden. Under biskoparna lydde prostar och
kyrkoherdar. Då presteståndet inneslöt inom sig nästan
alla den tidens bildade män och dessutom var mäktigt
genom stora rikedomar, kom det naturligtvis att spela
en betydande politisk rol. Landslagen föreskref,
att ärkebiskopen skulle vara medlem af konungens
råd, och af de öfrige biskoparna och andra klerker
egde konungen att till rådsherrar utse så många,
som honom behagade. Kanslersvärdigheten bekläddes
under medeltiden med ett enda undantag alltid af
andlige. Biskopar och andra högre prestmän, prelater,
kallades till herredagarna, deltogo i lagmansval,
i bestämmande af bevillningar m. m.
Genom reformationen förlorade presteståndet de
flesta af de privilegier, som det erhållit under
sverkerska och erikska konungaätterna. Genom 1527
års riksdagsbeslut upphörde det andliga frälsets
egentliga betydelse. Biskoparnas rätt till böter
och danaarf upphäfdes. Deras domsrätt i icke
kyrkliga mål upphörde; konungen blef kyrkans
öfverhufvud och fick i denna egenskap inflytande
på biskops- och prestval. Den påfliga investituren
afskaffades. Presterna bibehöllo likväl sin rätt
till 1/3 af tionden (de två öfriga tredjedelarna
indrogos till kronan). De voro fortfarande fria
från gärder och gästning; de egde rätt till nådar,
gifto- och arfsrätt efter stadslag samt kunde ej
afsättas utan ransakning och dom. Biskoparna upphörde
att hafva plats i konungens råd, och hela ståndet
förlorade den aristokratiska karakter, som det egt
under medeltiden. Det blef nu mera likstäldt med de
ofrälse stånden. Trots förlusten af de stora medeltida
företrädesrättigheterna fortfor det dock att utgöra
ett särskildt riksstånd och bekräftades uttryckligen
såsom sådant i 1647 års privilegier för presterskapet,
de första efter reformationen. Presternas fri- och
rättigheter utvidgades sedermera genom 1723 års
privilegier och 1789 års Förenings- och säkerhetsakt.
Om också presteståndet genom reformationen förlorade
sin stormannaställning, upphörde det dock ej att hafva
en ganska stor politisk betydelse. Ej blott prelater
kallades till allmänna riksmöten, utan fr. o. m. 1544
äfven ombud för det lägre presterskapet. Antalet
vexlade. I början skickade hvart härad 1–4 ombud;
i 1634 års regeringsform bestämdes, att två härad
skulle slå sig i hop om 1, men från 1639 sändes 1
från hvarje. Biskopar och superintendenter voro
sjelfskrifna, och af hvarje domkapitel skulle enligt
1634 års regeringsform två medlemmar infinna sig
vid riksdag. 1723 års riksdagsordning föreskref,
att det vid riksdag samlade presteståndet skulle
bestå af alla biskoparna eller, vid förfall för
biskop, en af stiftet i hans ställe utsedd medlem
af kapitlet samt af en prestmän af hvarje prosteri
eller kontrakt med tillåtelse för två eller flere
kontrakt att förena sig om en fullmäktig. Vid 1727
års riksdag bestämde presterna ett visst antal
riksdagsfullmäktige för hvarje stift, ett antal,
som sedermera bibehölls ända till 1866. Summan af
ståndets ledamöter var, frånsedt komministrarna,
57, nämligen 12 biskopar, pastor primarius (sedan
1778) och 44 kyrkoherdar. Om sättet för valen af
presternas ombud fanns före 1723 ingenting i lag
bestämdt. Under Erik XIV:s och Johan III:s regeringar
brukade de utses af konungens fogdar. Efter 1595
fingo presterna en tid bortåt sjelfva utse sina
representanter, men redan tidigt under 1600-talet
öfvergick valrätten, åtminstone i de flesta stiften,
till konsistorierna. Under Karl XI:s envälde synas
emellertid presterna hafva återfått rätten att sjelfva
utse sina fullmäktige. Denna rätt bekräftades i
uttryckliga ordalag i 1723 års riksdagsordning och
fortfor äfven under den följande tiden att vara
gällande. År 1727 fingo kapellanerna för första
gången rätt att sända egna ombud, men måste, om
de begagnade sig af denna rätt, betala sina ombuds
underhåll. Det blef ock under frihetstiden sed, att
kapellanerna hade representanter vid riksdagarna, men
utan att gifva dem något arvode, ty korruptionsmedlen
från främmande makter voro fullt tillräckliga för de
afsändes underhåll. Från 1778 brukade i regel endast
komministrarna i Stockholm hafva egna fullmäktige. Vid
1823 års riksdag erhöllo universiteten och
Vetenskapsakademien representationsrätt i
presteståndet. I äldsta tider ansågos alla
riksdagsmän såsom konungens gäster; men från slutet
af 1500-talet blef det sed, att de underhöllos af
sina hemmavarande ståndsbröder, som för den skull
sammansköto s. k. herredagspenningar. Ordförande i
presteståndet var ända till 1720 ärkebiskopen, men
under frihetstiden egde ståndet rätt att sjelf välja
sin talman. Då det i 1772 års regeringsform stadgades,
att alla sedan 1680 såsom grundlagar ansedda stadgar
skulle vara upphäfda, drog Gustaf III deraf den
slutsatsen att de, som varit gällande före detta år,
skulle anses återställda, och att till följd deraf
ärkebiskopen skulle vara sjelfskrifven ordförande i
presteståndet. Enligt 1809 och 1810 års grundlagar var
han det äfven; konungen skulle nämligen dertill nämna
ärkebiskopen. Omröstningen skedde före frihetstiden
efter stift, sedermera per capita.
Presteståndet spelade under nyare tiden en icke mindre
betydande politisk roll än under medeltiden. Under
sistnämnda tid hade dess styrka legat i den nära
förbindelsen med adeln; under nyare tiden berodde
dess inflytande på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
