- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
223-224

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen, konungarike i norra Europa, största staten i Tyska riket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bland utgifterna märkas 205,9 mill. till räntor
och amortering af statsskulden, 476 mill. till
jernvägsdriften samt 70,2 mill. till kultus-
och undervisningsministeriet. De direkta skatterna
till staten drabba med 5,41 mark pr person. Den
låga summa, hvartill den indirekta beskattningen
upptages, beror derpå att tullinkomster och
större delen af accisen upptagas i Tyska rikets
budget. Kommunalskatten är flerestädes mycket
hög. I medeltal uppgå den enskilde medborgarens
utgifter (direkta och indirekta) till stat och
kommun till 60 mark årligen. – Statsskulden uppgick
enligt budgeten för 1888–89 (de ny förvärfvade
provinsernas inberäknad) till 4,425 mill. mark,
men statens förmögenhet i kapital, domäner, skogar,
byggnader, jernvägar o. s. v. är dock så stor, att
dess finansiella ställning betraktas som ytterst
fördelaktig.

Statsvapnet är trefaldigt. Det lilla innehåller
i silfver en svart krönt örn med röd tunga,
gyllene s. k. klöfverstänglar på vingarna, spiran
i högra, riksäpplet i venstra foten samt konungens
namnteckning på bröstet. Det mellersta vapnet
har en midtsköld, innehållande P:s vapen, och 11
fält med provinsernas emblem: det är betäckt med
konungakronan, hålles af tvänne vildmän med klubbor
och omgifves med Svarta örns ordenskedja och kors. Det
stora vapnet innehåller tre midtsköldar (Preussen,
Brandenburg, Nürnberg-Hohenzollern) och 48 fält med
provinsers och landsdelars vapen; det betäckes med
en krönt hjelm, omgifves af Svarta och Röda örns
samt Kungl. husordens kedjor äfvensom af Kronordens
band, stödjes af tvänne vildmän med standar samt står
på en blå, guldinfattad sköldfot med valspråket »Gott
mit uns»; det hela omgifves af ett purpurfärgade med
örnar och konungakronor stickadt vapentält, täckt
af konungakronan och riksbaneret. Landsfärgerna
äro svart och hvitt. Riddareordnarna äro 12: Svarta
örns orden (stiftad af Fredrik I d. 18 Jan. 1701),
den förnämsta af alla, Röda örns orden (stiftad 1705
i Baireuth, införd i P. 1792), Pour le mérite (se
d. o.) för civila och militära förtjenster, Kronorden
(stiftad d. 18 Okt 1861), Kungliga Hohenzollernska
husorden, Furstliga Hohenzollernska husorden,
Johannitorden (se slutet af art. Johanniter),
Jernkorset (se d. o.), Svanorden (stiftad 1440,
förnyad 1843) samt Luisenorden (se d. o.) och
Förtjenstkorset (stiftadt 1871), de båda senare för
damer. Dessutom finnas flere andra utmärkelsetecken.

Historia.Fornpreussen. P. i Tyska ordens
ego
(1230–1525). Hertigdömet Ostpreussen
(1525–1701). Konungariket P., som till sina
huvudbeståndsdelar alltid varit en tysk stat, bär
sitt namn efter en ursprungligen icke tysk landsdel,
nämligen det af de lituslaviske preussarna fordom
bebodda området längs Östersjöns kust emellan Njemen
och Weichsel. Detta land var i äldre tider vildt
och svårtillgängligt, skogigt samt uppfyldt af träsk
och sjöar. Vildt var äfven folket. Preussarnas
lefnadssätt liknade germanernas: städer funnos
icke; hufvudnäringar voro jagt och fiske samt
boskapsskötsel. Åkerbruk var dem dock ej alldeles
främmande. Religionen var en enkel naturdyrkan utan
tempel. En helig plats var Romowe (i Samland) med
sina råa afgudabilder. Folket delades i sju stammar,
som för krig valde sina höfdingar. Det kristna
missionsarbetet hos dein började redan 997, då biskop
Adalbert af Prag begaf sig till preussarna, blef
deras apostel och led martyrdöden ibland dem. Först
i 13:de årh. fullföljdes emellertid hans verk. Då
utgick missionen från Polen, särskildt från hertig
Konrad af Masovien, men framkallade blott krig mellan
preussarna och Konrad, hvilken blef slagen och i
sin nöd begärde hjelp af Tyska orden. Denne lofvade
bistånd mot försäkran om besittning af Kulm-landet,
och derifrån började den 1230 att eröfra landet
under befäl af landmästaren Herman Balk. Efter
häftigt motstånd var eröfringen fullbordad 1283. I
det eröfrade landet inströmmade tyska nybyggare, det
preussiska elementet trängdes alltmer undan, och tyska
seder och språk blefvo gällande. Tyska orden, hvars
högmästare 1309 förlade sitt residens från Venezia
till P., till Marienburg, utvidgade sina besittningar
dels vesterut (Pommerellen), dels österut under
strider med litaverna; men sedan desses storfurste
Jagello 1386 blifvit konung af Polen, tog kriget en
olycklig vändning. År 1410 blef orden i grund slagen
vid Tannenberg och måste i freden i Thorn s. å. göra
några afträdelser. Ett nytt krig (1454–66) slutade
ännu olyckligare genom den andra freden i Thorn, 1466,
då orden fick alldeles afstå landet omkring Weichsel,
Westpreussen, och för den öfriga delen, Ostpreussen,
blifva Polens vasall. Dermed började förfallet,
som slutade så, att högmästaren Albrekt, en prins
af det i Brandenburg regerande huset Hohenzollern,
år 1525 gjorde ordenslandet till ett verldsligt
furstendöme för sig och sina arfvingar, dock under
Polens öfverhöghet. Hertig Albrekt (1525–.68) införde
samtidigt den lutherska protestantismen och gjorde
sig väl förtjent om landets skolväsende, men hans
regering var för öfrigt ej synnerligen lycklig för
hertigdömet. Hans son, Albrekt Fredrik (1568–1618),
var omyndig, när fadern dog, och förföll till följd
af sin uppfostran i en dysterhet, som slutade med
vansinne. Hans närmaste arfvinge var hans kusin
Georg Fredrik af Brandenburg-Ansbach, som öfvertog
förmynderskapet för den sinnessjuke regenten. Då
Georg Fredrik 1603 dog, öfvergingo arfsrätten och
förmynderskapet till den brandenburgske kurfursten
Johan Sigismund, som efter Albrekt Fredriks död,
1618, förenade landet med Brandenburg. Dennes
sonson, Fredrik Vilhelm (1640–88), »den store
kurfursten», som under konung Karl X Gustafs krig
emot Polen intog en tvetydig ställning, nödgades
genom traktaten i Königsberg d. 7 Jan. 1656 ställa
Ostpreussen under svensk öfverhöghet, men befriades
redan genom traktaten i Labiau d. 10 Nov. s. å. från
denna förbindelse. Genom fördraget i Wehlau 1657
och freden i Oliva 1660 löstes Ostpreussen ifrån
vasallförhållandet till Polen och blef suveränt. När
Fredrik Vilhelms son kurfursten Fredrik III år 1701

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:31:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfam/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free