Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen, konungarike i norra Europa, största staten i Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som fordrades för att hejda fallet. Dertill kom, att
han föredrog medelmåttan framför geniet och
afskydde reformer, hvilka dock nu voro nödvändigare
än någonsin, om ej P. skulle stanna efter sina
grannland, särskildt Frankrike. Ehuru han rensat
hofvet från den värsta draggen, lät han många af sin
faders oduglingar, t. ex. Haugwitz, behålla sin
ställning och sitt inflytande. Overksam åsåg han
Österrikes nederlag i det andra koalitionskriget,
ja uppträdde t. o. m. på Frankrikes befallning
hotande mot kejsaren. Till belöning fick han i
riksdeputationshufvudbeslutet (1803) 13,200 qvkm. i
vestra Tyskland, såsom ersättning för de ofvan
nämnda afträdelserna i Basel. Äfven under det tredje
koalitionskriget var P. neutralt, men då Napoleon lät
en del af sina trupper tåga genom preussiskt område,
kände sig konungen så djupt kränkt, att han, eggad af
sin utmärkta drottning, Louise, och den ryske kejsaren
Alexander, beslöt att bryta med Napoleon. Haugwitz
sändes d. 14 Nov. 1805 till denne för att fordra
en allmän fred, men lät tiden förgå, till dess
Napoleon segrat vid Austerlitz (d. 2 Dec. s. å.),
hvarefter Haugwitz långt ifrån att framföra sitt
ärende, lät förmå sig att afsluta ett nytt förbund
med Napoleon, hvarigenom denne gaf P. Hannover
mot afträdelse af Ansbach, halfva Neufchâtel och
Kleve. F. V. var nog svag att godkänna sin ministers
verk, men ådrog sig derigenom en krigsförklaring
från England, som medförde förlusten af en stor del
af den preussiska handelsflottan. Men då Napoleon
icke dess mindre erbjöd England att återfå Hannover,
om det ville sluta fred, förgick slutligen konungens
tålamod, och han förklarade Frankrike krig d. 8 Okt
1806. Napoleon, som förutsett detta och derför efter
freden 1805 låtit sin armé stanna qvar i Syd-Tyskland,
inryckte straxt med omkr. 200,000 man. Redan
d. 10 Okt. stod förpoststriden vid Saalfeld, och
d. 14 Okt. levererades dubbelslaget vid Jena och
Auerstädt, vid hvilket senare ställe preussiske
öfverbefälhafvaren Ferdinand af Braunschweig dödligt
sårades. Nu följde den allmänna upplösningen. Armén
var sprängd; den ena fästningen efter den andra
kapitulerade utan försök till motstånd, och
allt landet vester om Weichsel föll i segrarens
händer. På andra sidan denna flod samlade Fredrik
Vilhelm qvarlefvorna af sin armé för att förena sig
med sina bundsförvandter, ryssarna. Men genom slagen
vid Eylau (d. 7–8 Febr. 1807) och Friedland (d. 14
Juni) blef äfven deras motstånd brutet. Freden slöts
i Tilsit (d. 9 Juli), hvarvid preussiske konungen
måste afstå alla sina besittningar vester om Elbe
och de områden, som erhållits vid Polens andra och
tredje delning. Dessa utomordentliga olyckor öppnade
slutligen konungens ögon: han insåg, att en reform
var nödvändig, och han egnade från denna stund
all sin kraft på P:s återupprättelse. Han lyckades
äfven finna härför dugliga män, främst bland alla den
store von Stein, vidare von Hardenberg, Niebuhr, von
Scharnhorst, von Gneisenau m. fl. De följande åren
upptogos af ett rastlöst och allsidigt reformarbete,
det nya P:s genesis. Reformarbetet
utfördes till en del efter Frankrikes mönster. Man sökte
skaffa P. de goda frukterna af revolutionen. Särskildt
reorganiserades armén, hvarvid den seden upphörde att
soldaterna värfvades utom landet; allmän värnpligt
infördes (fullständigt dock först 1814). De barbariska
krigslagarna mildrades; soldaten kunde tjena sig
upp till officer. Soldaternas kläder och vapen
förbättrades. För att påskynda landets ekonomiska
uppkomst upphäfdes alla privilegier. Sjelfstyrelse
infördes i kommunerna, enär Stein ansåg, att man
borde på detta sätt vänja folket vid deltagande i
de allmänna ärendena, innan en riksrepresentation
infördes. En sådan utlofvades nämligen såsom
reformernas slutmål. Skråväsendet och lifegenskapen
upphäfdes. Med oblida ögon såg Napoleon dessa
åtgärder, och han tvang Stein att (1808) lemna P.,
men dennes verk fortsattes af Hardenberg. Samtidigt
vaknade i Tyskland nationalitetskänslan till lif,
och man började längta efter befrielse från det
franska förtrycket. Derför, då Napoleon 1812 lidit
sitt stora nederlag i kampen mot Ryssland, var
P. den första makt, som öfvergick från honom till
ryssarna. Under det 1813 upplågande frihetskriget
kämpade den reorganiserade preussiska armén under von
Blücher med utmärkelse mot fransmännen och bidrog
kraftigt till krigets lyckliga slut. Då Napoleon
1815 sökte återtaga sin ställning, besegrades han
af engelsmän och preussare vid Waterloo. Sålunda
aftvådde P. vanäran från 1806; men ehuru det mer än
någon annan stat utmärkt sig i kriget, vann det ej så
synnerligt stor landutvidgning på Wien-kongressen. Det
återställdes till samma folkmängd (10 mill. innev.),
som det haft 1806. Men dess areal blef mindre till
följd af åtskilliga landbyten, som dock hade den
fördelen att P. fick flere tyska innevånare och färre
polska än förr. Det afstod nämligen från allt hvad
det fått vid Polens delningar, utom Thorn, Danzig,
Westpreussen och Posen, samt fick i stället halfva
Sachsen, stora områden vid Rhen (en stor del af
Westfalen och Rhenprovinsen) samt genom fördrag
med Sverige d. 7 Juni 1815 Svenska Pommern och
Rügen. Genom kriget hade statsskulden vuxit till
200 mill. thaler, men genom konungens sparsamhet
förbättrades riksfinanserna sedermera. Han gaf två
tredjedelar af de kungliga domänerna åt staten. Efter
freden fortsattes reformerna. Genom en förordning af
d. 20 Sept. 1815 fullbordades förändringarna i den
lokala förvaltningen; landet delades i tio (sedermera
i åtta) provinser, dessa i »regierungsbezirke»,
dessa åter i »kreise» (kretsar). Den allmänna
värnpligten blef fullt genomförd genom en lag af
d. 3 Sept. 1814; allmänt skoltvång infördes 1819,
o. s. v. Af utomordentlig betydelse för P:s och
Tysklands framtid var bildandet af Tullföreningen
(1827), hvari snart de flesta af Tysklands stater
ingingo, och hvilken blef en förberedelse till
Tysklands politiska enande under P:s ledning. Vid
jubelfesten 1817 genomdref Fredrik Vilhelm en union
mellan de båda protestantiska kyrkorna till en,
den evangeliska kyrkan. Som emellertid konungahuset
tillhörde den reformerta kyrkan, blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
