Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen, konungarike i norra Europa, största staten i Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna vid unionen gynnad på den lutherska bekännelsens
bekostnad, hvarför många lutherska församlingar
vägrade att foga sig efter unionsdekreten. Konungen
grep derför till våldsamma medel, hvilket förmådde
många att utvandra. Förhållandet till den katolska
kyrkan var efter 1815 en brinnande fråga i hela det
katolska Europa. Påfven var nämligen gripen af
samma reaktionära sträfvanden som alla andra furstar
och trodde stunden vara kommen att återinföra det
medeltida kyrkoväldet. Detta framkallade strider
mellan stat och kyrka, hvilka i P. medförde,
att några katolska prelater fängslades. – Alla de
nämnda reformerna voro af administrativ natur, men
den rent politiska reform, som en stor del af folket
efterlängtade, och som konungen sjelf utlofvat 1813
och 1815, nämligen införandet af ett konstitutionelt
styrelsesätt, hördes ej af. Konungen, alltid
ledd af andra, beherskades nu af den österrikiske
ministern Metternich och dennes meningsfränder,
hvilka förstodo att skrämma konungen från hvarje steg
i konstitutionel riktning. Vissa våldsamheter, som
begåtts af reformvännerna, särskildt af den akademiska
ungdomen, gjorde konungen än mer misstänksam, och en
ytterst sträng censur samt ett olidligt polisspioneri
voro hans svar på de liberales fordringar. För
att i någon mån fullgöra sitt löfte, införde
han dock 1823 s. k. provinsständer, d. v. s. en
provinsrepresentation med rådgifvande myndighet i
provinsens angelägenheter, men utan initiativ. Intet
under således att det politiska missnöjet fortfor
och äfven mångenstädes kom till utbrott efter
julirevolutionen i Frankrike 1830, och att Fredrik
Vilhelm ända till sin död hade att kämpa med en
stark folkopinion. Han efterträddes af sin äldste
son, Fredrik Vilhelm IV (1840–61), som med glädje
mottogs af de liberale, hvilka hoppades att nu se sina
önskningar uppfyllda. Hans första regeringsåtgärder
stärkte dessa förhoppningar. Han utfärdade nämligen en
allmän amnesti för dem, som dömts för högförräderi;
de fängslade katolske prelaterna lösgåfvos, och
försoning ingicks med den katolska kyrkan. Likaledes
mildrades de stränga åtgärderna mot de med unionen
missnöjde lutheranerna; censuren afskaffades för
större arbeten o. s. v. Dessutom utfärdade han 1842
lagen om ett ständerutskott, enligt hvilken de
åtta provinsförsamlingarna skulle välja utskott,
med hvilka regeringen skulle öfverlägga rörande
frågor, som vållat en större meningsolikhet mellan
provinsständerna. Detta var emellertid icke någon
riksrepresentation efter de liberales sinne; men
längre var konungen ej böjd att gå, trots den stora
misstämning, som han derigenom framkallade mot sig
öfverallt i landet. Då han emellertid började att
frukta för en revolution, sökte han blidka sinnena
genom lagen om den förenade landtdagen 1847. Denna
påbjöd, att, så ofta statens behof föranledde
upptagande af nya statslån eller nya skatter,
skulle provinsständerna samlas till en förenad
landtdag i Berlin och i dessa frågor hafva beslutande
makt. Likväl fordrade de liberale än miner: förande
af ett konstitutionelt statsskick.
Sådan var ställningen, när budet kom om franska
februarirevolutionen 1848. Den 13 Mars skedde
en sammanstötning i Berlin mellan trupperna och
folket, och d. 18 s. m. slog upproret ut i full
låga. Trupperna besegrades af folket, och konungen
måste fullständigt böja sig för revolutionen. Han
utfärdade d. 21 Mars en proklamation, hvari talades om
det tyska folkets och de tyske furstarnas förening
under hans ledning; och följande dag inkallades
en konstituerande nationalförsamling, som skulle
i förening med konungen utarbeta ny författning,
och hvilken samlades d. 22 Maj. Då denna icke
fann regeringens förslag nog liberala, utbröto
åter oroligheter i Berlin. Dessa tilldragelser
jämte de samtidiga upproren öfverallt i Tyskland,
det revolutionära nationalparlamentet i Frankfurt
a. M., det polska upproret o. s. v. visade Fredrik
Vilhelm nödvändigheten af att rycka sig lös från de
revolutionäres ledning. Den 8 Nov. 1848 utnämnde
han den konservative grefve von Brandenburg
till konseljpresident, och i dennes ministèr
(»Ministerium der rettenden that») insattes
dessutom de konservative Manteuffel, Ladenberg,
Strotha och von der Heydt. Vidare lät konungen
den från Holstein kommande general Wrangel med
sina trupper inrycka i Berlin. Nationalförsamlingen
flyttades till staden Brandenburg och upplöstes d. 5
Dec. Samma dag utfärdade konungen en oktrojerad
författning, hvilken skulle få revideras af den
genom författningen organiserade landtdagen. Denna
samlades i Febr. 1849, men Andra kammaren måste
snart upplösas och vallagen ändras. Den derefter
å nyo samlade landtdagen reviderade verkligen 1848
års författning, som i sitt nya skick fick kunglig
sanktion d. 31 Jan. 1850. Genom denna författning,
som fortfarande gäller, blef P. en konstitutionel
stat. Samtidigt med dessa tilldragelser var tyska
nationalförsamlingen i Frankfurt a. M. sysselsatt
med att omdana Tyska förbundet. Denna åstadkom
på våren 1849 en författning, som gjorde Tyskland
till kejsaredöme med P:s konung som kejsare, men
då Fredrik Vilhelm icke ville eller af fruktan för
Österrike icke vågade antaga den honom erbjudna
värdigheten, så förföll hela detta förslag. I
stället sökte han genom underhandlingar med de tyska
regeringarna åstadkomma Tysklands enhet. Han vann
till en del Sachsen och Hannover för sina planer
(Trekonungaförbundet, 1849), en tysk förbundsstat
under preussisk ledning. Men snart uppvaknade hos de
större tyska staterna farhågor att de skulle förlora
all betydelse, hvarjämte Österrike och Ryssland
voro alldeles emot en sådan reform. Ett af P. till
Erfurt inkalladt unionsparlament, som skulle närmare
utarbeta författningen, blef fåtaligt besökt och fick
ej någon påföljd. I stället återupprättade Österrike
den författning, som Tyska förbundet haft sedan 1815,
och då P. vägrade att rätta sig derefter, hotade ett
krig att utbryta. Som Österrike dervid kunde räkna
på Rysslands hjelp, vågade dock ej Fredrik Vilhelm
fullfölja sin tyska politik, utan gaf slutligen
efter i alla punkter genom fördraget i Olmütz (de s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
