- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
233-234

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen, konungarike i norra Europa, största staten i Tyska riket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Olmütz-punktationerna» d. 29 Nov. 1850), inseglet
på P:s nederlag i denna sak. – I ännu en annan
strid var P. inveckladt under dessa oroliga år.
Då innevånarna i Slesvig och Holstein 1848 gjorde
uppror mot Danmark, begärde och erhöllo de hjelp
från Tyskland, särskildt från P. Men Fredrik Vilhelm
drog snart sina trupper tillbaka, då det visade
sig, att flere europeiska stater togo Danmarks
parti, och undertecknade Londonprotokollet 1852,
hvarigenom hertigdömena tillförsäkrades Danmark.
Från denna tid intog P. en fullt neutral hållning
i den internationella politiken, inom hvilken
det saknade all betydelse. Till Schweiz afstod
det (1857) sin rätt öfver Neufchâtel. En liten
utvidgning erhöll det dock genom föreningen (1849)
med furstendömena Hohenzollern och genom inköpet
(1853) af Jadeområdet, hvilket blef den preussiska
flottans Nordsjöstation. Högt stod dock P. på
konstens och än mer på vetenskapens område, der en
mängd stora forskare bröt nya banor. Fredrik
Vilhelm, som af svår sjuklighet redan i Okt.
1857 drog sig ifrån regeringen, efterträddes af sin
broder Vilhelm I (1861–88), hvilken med regent-titel
och suverän myndighet sedan d. 9 Okt. 1858
styrt P. Denne inledde »den nya aeran» med att
afskeda partiministèren Manteuffel och i stället
utnämna en »gammalliberal» regering under fursten af
Hohenzollern-Sigmaringen, som mottogs med allmän
välvilja af folket. Att han ville återupprätta P:s
politiska anseende genom en kraftigare utrikespolitik,
visade han, då han under 1859 års italienska krig
mobiliserade armén och erbjöd Österrike sitt bistånd,
hvilket dock afslogs. Vid denna mobilisering erfor
man i hvilket bristfälligt skick arméväsendet befann
sig, och derför beslöt konungen sig för en
ny arméorganisation, hvartill planen uppgjordes af
krigsministern v. Roon. De för ändamålet nödiga
anslagen vägrades likväl af landtdagens liberala
majoritet, som 1861 konstituerat sig till det
s. k. framstegspartiet. Konungen upplöste då (1862)
Andra kammaren och lät furst Hohenlohe-Ingelfingen
bilda en ny, konservativ ministèr. De nya
valen gåfvo emellertid de liberale en ännu större
pluralitet. Hohenlohe afgick, och till förste
minister utnämndes d. 8 Okt. 1862 v.
Bismarck-Schönhausen
. Han mottogs med än större
ovilja än sin föregångare: representationen icke
blott vägrade anslag för armén, utan förkastade
regeringens hela budgetsförslag och förklarade på
våren 1863 i en skrifvelse till konungen, att allt
samarbete med ministèren var omöjligt. Det är
måhända konung Vilhelms största förtjenst om P.,
att han hade kraft och mod att i denna strid
hålla på sin minister. Med jernhand införde denne
disciplin i den oppositionella ämbetsmannakåren; han
indref de nödiga skatterna, utan att de beviljats,
och grunden till P:s nuvarande storhet, den
nya arméorganisationen, blef sålunda fullt
genomförd. Detta inkonstitutionella styrelsesätt
varade ända till 1866, då händelsernas gång till fullo
hade uppvisat oppositionens kortsynthet och dermed
brutit dess makt. Men det är lätt att begripa hur
stor upphetsningen i sinnena skulle vara
under dessa år. Samma energi och hänsynslösa
kraft utvecklades äfven i utrikespolitiken. Den
vigtigaste frågan på detta fält var den om Tyska
förbundets omdanande till en starkare enhet.
I de underhandlingar, som fördes härom under förra
hälften af 1860-talet, visade sig å nyo omöjligheten
att förena P:s och Österrikes intressen. Den
förra staten ville ur Tyskland aflägsna Österrike,
men hade dervid emot sig icke blott kejsareriket,
utan äfven alla de tyska mellanstaterna, hvilka
fruktade P:s hersklystnad och trodde sig bättre
bevara sin själfständighet genom att sluta sig
till Österrike och använda detta som ett värn mot P.
Trots motsatsen mellan de båda staterna uppträdde de
såsom bundsförvandter i kriget mot Danmark 1864,
hvarigenom Slesvig och Holstein frånrycktes denna
stat. Men med hertigdömenas eröfring skapades en ny
tvistefråga emellan eröfrarna. Det visade sig
snart, att P. ville behålla hertigdöinena för egen
räkning, under det att Österrike önskade, att de
skulle lemnas åt hertig Fredrik af Augustenborg.
Interimsvis bilades denna tvist genom
fördraget i Gastein d. 14 Aug. 1865, enligt
hvilket P. skulle förvalta Slesvig och Österrike
Holstein, hvarjämte Österrikes anspråk på det
äfvenledes från Danmark tagna Lauenburg afstods
mot en penningesumma. Hälst skulle Österrike
velat tillbyta sig områden i Schlesien mot sina
rättigheter öfver hertigdömena, men derpå ville
P:s regering ej inlåta sig. I början af 1866
anställdes stora demonstrationer i Holstein för
hertigen af Augustenborg, utan att den österrikiske
ståthållaren ingrep. Detta föranledde en mycket
hetsig notvexling mellan de båda staterna, och
samtidigt knöt Österrike närmare förbindelser med
de tyska mellanstaterna och P. med Österrikes gamla
fiende Italien. Då framdrog Bismarck äfven frågan om
Tysklands omdaning, hvilken skjutits åt sidan genom
den slesvig-holsteinska konflikten, och framlade
d. 9 April ett förslag härom på förbundsdagen
i Frankfurt. Detta förkastades, och i stället
började man på båda sidor mobilisera sina trupper. Då
i början af Juni Österrike lät sammankalla Holsteins
ständer, förklarade P. detta för ett brott mot
Gastein-fördraget och lät Manteuffel med 20,000 man
inrycka i landet för att liksom före detta fördrag
dela regeringen med den österrikiske ståthållaren
Gablenz. Detta föranledde Österrike att på
förbundsdagen föreslå allmänt krig mot P., och då det
visade sig, att pluraliteten var för Österrike,
förklarade P:s ombud, v. Savigny, Tyska förbundet
upplöst. Derpå började kriget, i hvilket Österrike
understöddes af alla mellanstaterna med
undantag af de båda storhertigdömena Mecklenburg och
storhertigdömet Oldenburg. De små thüringska
och nordtyska staterna höllo sig i allmänhet
till P. Kriget blef ett oafbrutet segerlopp för
preussarna. I vestra Tyskland segrade
Vogel von Falckenstein och Manteuffel öfver
hannoveranare, hessare och sydtyskar; och på den
östra krigsskådeplatsen vunnos än mer afgörande
segrar. Sachsen ockuperades, och de preussiska
trupperna inryckte sedermera i tre afdelningar
i Böhmen under kronprinsen Fredrik Vilhelm,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:31:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfam/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free