Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen, konungarike i norra Europa, största staten i Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prins Fredrik Karl och general Herwarth von
Bittenfeld. Öfverbefälet hade konungen sjelf med
v. Moltke som stabschef. Österrikarna blefvo
slagna i en mängd drabbningar (vid Hünerwasser
och Liebenau, Podol, Münchengrätz, Gitschin,
Trautenau (oafgjordt), Nachod, Burgersdorf, Skalitz
och Schweinschädel) och drefvos tillbaka samt
koncentrerade sig vid Königgrätz (Sadowa), der det
afgörande slaget stod d. 3 Juli. Efter ett tappert
motstånd bröts der fullständigt den österrikiska
armén och flydde. Preussarna framryckte under nya
segrar och stodo snart utanför Wien. Österrike
måste då afsluta fredspreliminärerna i Nikolsburg
d. 26 Juli, hvarpå den definitiva freden slöts
i Prag d. 23 Aug. 1866. Genom denna fred fick
P. fria händer att omdana Tyskland utan Österrikes
deltagande, hvarjämte detta land afstod sina
anspråk på Slesvig och Holstein, dock med det
tillägg (§ 5) att Nord-Slesvigs folk skulle
sjelf få genom omröstning afgöra om det ville höra
till P. eller till Danmark. Konungariket Hannover,
kurfurstendömet Hessen-Kassel, hertigdömet Nassau och
den fria riksstaden Frankfurt a. M. blefvo alldeles
inkorporerade i P. Några af de öfriga slagna staterna
måste göra några smärre landafträdelser. Det var
först efter dessa lysande bragder, som landtdagen och
regeringen försonades: den senare fick nu »indemnitet»
för sitt föregående olagliga styrelsesätt.
Nu följde hastigt Tysklands omdanande. Alla
stater norr om Main-floden förenades 1867 med
eget medgifvande med P. till Nordtyska förbundet
(se d. o.), hvars chef var konungen af P.,
och hvars författning var ungefär densamma som
det nuv. Tyska rikets. Med staterna söder om Main
ingingos off- och defensivallianser. – På detta sätt
hade slutligen den tyska frågan lyckligen lösts mot
de flestes förmodan. Särdeles oangenämt öfverraskad
var Napoleon III, som hoppats att genom detta krig
vinna ökadt inflytande, men som i stället såg en
ny stormakt uppstå vid sitt rikes östra gräns. Ett
försök af honom att erhålla Luxemburg såsom ett slags
ersättning misslyckades fullständigt till följd af
P:s vägran på Londonkonferensen 1867. Den förbittring,
som derigenom uppstod inom Frankrike mot P., gaf sig
utbrott i fransk-tyska kriget 1870–71 (se d. o.). Men
detta krig bidrog blott att ytterligare höja P:s
och Tysklands makt, i det att nu äfven de sydtyska
staterna förenade sig med Nordtyska förbundet. Denna
nya statsförening antog namnet Tyska riket. P:s
konung antog samtidigt titeln af Tysk kejsare (d. 18
Jan. 1871). Efter freden har P:s utrikespolitik
naturligtvis h. o. h. varit Tyska rikets (se
d. o.). – Den märkligaste tilldragelsen i den inre
politiken har den s. k. kulturkampen varit. Dermed
menas striden mellan den ultramontana katolicismen
och staten. Genom dogmen om påfvens ofelbarhet och
genom förlusten af Kyrkostaten hade katolska kyrkan år
1870 fått en helt ny ställning. Tysklands katoliker
ville förmå det nya kejsareriket att återförvärfva
åt påfven hans verldsliga makt. hvilket regeringen
icke ville befatta sig med.
Å andra sidan började de katolske prelaterna
afsätta alla de kyrkliga funktionärer, som ogillade
ofelbarhetsdogmen, under det att staten tog deras
parti. På detta sätt uppstod kulturkampen
ungefär samtidigt med det nya riket. Det
katolska partiet i tyska riksdagen och preussiska
landtdagen organiserade sig på hösten 1870 till det
s. k. centrumpartiet, hvars mest framstående ledamot
var Windthorst, och dess hufvudorgan inom pressen
blef tidningen »Germania». Mot de ultramontana
angreppen måste staten snart vidtaga speciella
lagstiftningsåtgärder. I Jan. 1872 utnämndes
Falk (se denne) till kultusminister. Redan i
Mars s. å. genomdrefs en lag, som beröfvade
presterskapet uppsigt öfver skolorna, och i Maj
s. å. upphäfdes jesuitorden i Tyskland. Då påfven
i allokutioner och encyklikor tog till orda emot
denna »kyrkoförföljelse», afbröts d. 30 Dec. 1872
den politiska förbindelsen med påfvestolen, och
på våren 1873 antogos fyra lagar, som erhöllo
kunglig sanktion d. 11 Maj och derför äro kända
under namnet majlagarna. Genom dessa gjordes
rätten att erhålla andliga ämbeten beroende af
vissa kompetensvilkor. Reglerna för utträde ur en
kyrkoförsamling ordnades; gränserna för den kyrkliga
disciplinära domsrätten inskränktes betydligt, och
en kunglig domstol skulle upprättas för kyrkliga
angelägenheter. Det katolska presterskapets motstånd
tvang regeringen att använda våld, att fängsla,
afsätta, ja t. o. m. landsförvisa biskopar och
prester. För att förebygga den förvirring, som hotade
att uppstå derigenom att prester, som icke erkändes
af staten, förrättade äktenskapsvigsel, infördes 1874
civiläktenskapet. På en ytterst häftig encyklika
af d. 5 Febr. 1875 svarade staten med att vägra
utbetala eller indrifva lönerna åt prester, som ej
underordnade sig dess lagar, och med att upphäfva de
punkter i författningen, som gåfvo religionssamfunden
rätt att sjelfva ordna sina angelägenheter och
fritt kommunicera med sin andliga öfverhet. I Maj
1875 utvisades derför alla andliga ordnar, som ej
sysslade med sjukvård. Härefter förklarade Bismarck,
att han ville öfvergå till defensiven, och visade
sålunda, att han icke förde striden för att skada
kyrkan, utan blott för att åstadkomma ett drägligt
förhållande emellan stat och kyrka. Den gamle Pius IX
var dock ej böjd för några eftergifter; men under Leo
XIII har en försoning åter inträdt genom ömsesidiga
eftergifter, hvilka å statens sida varit så stora,
att det katolska partiet hoppas, att »majlagarna»
förr eller senare skola alldeles afskaffas. Jämte
denna har en mängd andra frågor af genomgripande
betydelse under de sista årtiondena sysselsatt
de tyske statsmännen. Hit höra de storartade
lagstiftningsarbetena, den nya tullpolitiken (i
protektionistisk riktning), lagarna om understöd
åt kroppsarbetare, skattereformer m. m., men ehuru
dessa frågor äfven, åtminstone delvis, behandlats af
P:s landtdag, hafva de dock hufvudsakligen varit
af för hela riket gemensam natur och skola derför
skildras i sammanhang med Tyska rikets historia. –
Kejsar Vilhelm I afled d. 9 Mars 1888 och efterträddes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
