Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen, konungarike i norra Europa, största staten i Tyska riket - Preussen, fordom svenska generalguvernement - Preussen. 1. Genom det för 6 år afslutade stilleståndsfördraget i Altmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af sin son Fredrik III, hvilken dödssjuk besteg
tronen och afled redan d. 15 Juni s. å. Hans son
Vilhelm II är sedan sistnämnda dag P:s honung och
tysk kejsare. J. Fr. N.
Preussen [prö’jsen], fordom svenska
generalguvernement.
1. Genom det för 6 år afslutade stilleståndsfördraget
i Altmark d. 26 Sept. (n. st.) 1629 mellan Sverige
och Polen ofverlemnades åt Sverige kustlandet från
Kurland i norr till Danzigs område i söder. Af detta
bildades ett generalguvernement, som bestod af
följande städer och områden: Braunsberg, Frauenburgs
hamn, Tolkemit, Elbing, Fischauiska Werder, den
intill Frisches Haff liggande delen af Stora Werder
och Frische Nehrung, vidare Pillau, Fischhausen,
Lochstedt, en del af Schaakenska området, Kurische
Nehrung och Memel. I spetsen för dess styrelse stod
generalguvernören i Elbing med högsta myndighet
i militära och civila saker; under honom funnos
guvernörer i Elbing, Braunsberg, Fischhausen och
Memel. Den förste generalguvernören var rikskansleren
A. Oxenstierna, som haft största arbetet vid detta
guvernements tillkomst och organisation. Efter hans
afresa till Tyskland i slutet af år 1631 öfvertogs
styrelsen af K. Banér. Sedan denne aflidit redan
i April 1632, skötte guvernören i Elbing B. Bagge
förvaltningen, till dess i Sept. s. å. den nye
generalguvernören, H. Wrangel, ankom. Denne fungerade
till stilleståndets slut. Emellertid ställdes vid
hans sida generalkommissarien Joh. Nicodemi Ahus
(Lillieström). – De inkomster svenska kronan hemtade
ur sjelfva guvernementet kunde icke vara af synnerlig
storlek på grund af dess ringa omfång, ehuruväl dess
tillgångar anlitades till det yttersta, särskildt år
1630, då till underhåll af det talrika krigsfolk,
som detta år utrustades i Preussen, utpressades
proviant och furage till det utomordentliga värdet af
321,736 riksdaler (1 rdr = 4 kr. i vårt nuv. mynt,
frånsedt myntvärdets fall). Under de följande årens
drägligare förhållanden utgjorde de pålagor, hvilka
utgingo dels som årliga räntor, dels som acciser
och kontributioner m. m., ett belopp, som steg från
70,000 till något öfver 100,000 rdr årligen. Hvad som
gaf detta guvernement dess egentliga betydelse voro de
bekanta preussiska tullarna, eller »licenterna», såsom
de äfven benämndes. Dessa tullar upptogos icke blott
i de på guvernementets område liggande hamnorterna
Pillau och Memel, utan äfven vid Danzig samt Libau och
Windau på grund af särskilda fördrag, som Sverige i
början af år 1630 afslutit med Danzig och hertigen
af Kurland. Den lifliga handeln i de preussiska
städerna, hvilka förmedlade hela varuutbytet mellan
Vesteuropa och de vidsträckta polska områdena
omkring Weichsel och Njemen, afkastade redan under
vanliga omständigheter betydliga tullinkomster,
men med svenskarnas besittningstagande inträffade
ett särskildt förhållande, hvarigenom dessa inkomster
kunde i hög grad stegras. Redan förut i besittning af
kustlanden norr om Kurland och efter år 1630 af tyska
kusten, beherskade Sverige alla östra och södra
Östersjö-kustens hamnar och hade makt att inrätta
tullarna på det för sig fördelaktigaste sättet. Det
var äfven detta, som skedde. De preussiska tullarna
organiserades af Oxenstierna, biträdd af Peter
Spiring, en köpman från Holland, som trädt i
svensk tjenst. Oxenstierna behöll äfven efter
sin afresa från Preussen högsta myndigheten och
kontrollen öfver dess tullväsende. Spiring ledde
såsom general-licent-förvaltare den omedelbara
förvaltningen, hvari han hade sina bröder till
medhjelpare, och afgaf regelbundet redogörelser
till kansleren. (Bröderna Spiring erhöllo i arvode 5
proc. af hela tullinkomsten.) Af naturliga orsaker
blefvo Danzig och Pillau (der tullen togs af de
fartyg, som seglade till Elbing och Königsberg)
hufvudplatser för tullupptagningen. Deremot blefvo
tullinkomsterna vid Memel, Libau och Windau alltid
obetydliga. Enligt fördraget med Danzig skulle tullens
hela belopp uppgå till 5 1/2 proc. af varuvärdet,
hvaraf konungen af Sverige genom sina ämbetsmän
på de vid Danzigs hamn förlagda skeppen egde taga
3 1/2 proc., medan de öfriga 2 proc. tillföllo
Danzig. I Pillau, der samma tull togs, synes en
liknande fördelning egt rum, så att Königsberg och
sannolikt äfven Elbing fingo 2 proc. Då sålunda
procenten var en gång för alla bestämd, var det
gifvet, att det belopp, som tullinkomsterna kunde
afkasta, skulle helt och hållet bero på huru högt
varorna värderades. Denna värderingsrätt förbehöll
Sverige sig, och det dref upp varuvärdet så högt som
möjligt. År 1629, det år, då stilleståndet slöts med
Polen, men innan öfverenskommelsen med Danzig kommit
till stånd, och då tullen togs närmast såsom ett
slags krigskontribution, steg den till 580,467 rdr,
hvaraf 436,557 från Pillau och 137,281 vid Danzig och
6,629 vid Montauer Spitz (en tull, som naturligtvis,
sedan stilleståndet inträdt, icke mera kunde komma
i fråga). Följande år, 1630, det första under
mera regelbundna förhållanden, visade en ansenlig
minskning: tullarna inbragte endast 393,280 rdr,
en följd företrädesvis af den afmattning, kriget
efterlemnat. Men sedermera stego tullinkomsterna
med hvarje år: 1631 till 544,637, 1632 till 626,254,
1633 till 663,991, 1634, då de nådde sin höjdpunkt,
till 810,091, slutligen 1635 till 683,790 rdr. Till
dessa stora summor fick det rika Danzig bidraga med
största anparten; den utgjorde till en början 60,
slutligen 70 proc. af det hela. Tullinkomsterna i
Pillau utgjorde i början 1/3, men sänkte sig sedermera
till 1/4 af totalsumman. Tullarna i Libau, Windau
och Memel utgjorde tillsamman endast 2 à 3 proc. –
Dessa tullinkomster hade en utomordentlig betydelse
för Sverige. Dess inskränkta finansiella tillgångar,
som icke förmådde uppbära den stora politiska rol
det vid denna tid spelade i Europa, verkade hämmande
på alla dess företag. I de preussiska tullarna hade
man funnit medel att öfvervinna dessa svårigheter,
något som aldrig varit af större vigt än just då det
gällde att fullfölja Gustaf Adolfs stora planer. Ingen
kände djupare dessa tullars betydelse än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
