Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prieur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
presbyterianer och 1756 förlagdt till P. i Nassau Hall
med flere byggnader. 1884 hade det 39 lärare
och 519 studerande samt ett bibliotek på 77,000
bd. I P. ligger ock presbyterianska kyrkans
äldsta teologiska seminarium i unionen (inrättadt
1812). Vid P. vann Washington d. 3 Jan.
1777 en seger öfver de britiska trupperna. I
P. (i Nassau Hall) var kontinentalkongressen
samlad från d. 26 Juni till d. 4 Nov. 1783.
Princip (af Lat. principium, se d. o.),
första orsak, yttersta grund; naturlig grund (för
lif, rörelse o. s. v.); grundkraft; grundregel,
teoretisk grundsats; ledande tanke, grundtanke;
begynnelsegrund, enklaste element (af en konst
eller vetenskap); lefnadsregel, grundsats, fast
föresats, maxim. – Principiel, som hemtar
stöd ur en grundsats, härflytande ur fast föresats;
som vidkommer sjelfva kärnan af saken,
grund-, grundväsentlig.
Principal (af Lat. principalis, förnämst). 1.
Husbonde; arbetsgivare; styrelseledamot i vissa
inrättningar (t. ex. sparbankerna). – 2. (Fr.
montre, Eng. open diapason), i orgeln den egentliga
hufvudstämman, öppna labialstämmor, vanl.
af tenn, med normal mensur och klar, kraftig
intonation. – Principalstämma, i allmänhet
hufvudstämina, solostämma.
A. L.
Principalatsfrågan, den under 1740-talet i
Sverige lifligt debatterade frågan huruvida
folket på primärförsamlingarna kunde anses ega
hufvudmans makt och myndighet (principalat)
gent emot riksdagen. Den svenska riksdagen
uppkom vid sidan af lagen, ty landslagens
konungabalk kände intet annat sätt för folket att
utöfva inflytande på rikets angelägenheter än
omedelbart på landskapstingen. Då riksdagen
småningom började utöfva lagstiftningen och
beskattningen, ansågs folket i sin helhet derför
kunna fordra, att riksdagens beslut skulle
underställas dess pröfning. Detta kom emellertid
alltmera ur bruk, och Frihetstidens grundlagar,
som ersatte landslagens konungabalk, kände
intet annat organ för folkviljan än riksdagen.
1743, under oroligheterna vid Adolf Fredriks
val, lefde emellertid den gamla åsigten åter upp
om folket såsom »principalen», hvilken ej är
bunden af sina ombuds, ständernas, beslut. I
viss mån kan denna åsigt sägas hafva legat till
grund för det fjerde Dalupproret (se d. o.), men
bestämdt formulerades den först af grosshandlaren
Kristofer Springer. Denne förklarade
inför Stockholms magistrat, att hufvudstadens
riksdagsmän ej haft rätt att utan sina
»principalers», Stockholms borgerskaps, hörande inlåta
sig på frågan om tronföljarevalet. Då en af
riksdagsmännen, T. Plomgren (se denne),
bestred denna lära, blef han d. 18 Juni 1743 af
Springer och de närvarande borgarena förklarad
afsatt, och magistraten utfärdade intyg om
hans »licentierande». Mössorna förmådde
sekreta utskottet att gifva Springer rätt, men
borgareståndet och adeln, i hvilka stånd hattarna
hade öfvervigt, togo Plomgrens parti och
genomdrefvo, att han skulle qvarstanna vid
riksdagen. Hufvudfrågan blef visserligen ej då
afgjord, men upptogs af regeringen efter
riksdagens slut. Då Springer begärde, att Plomgren
skulle ställas till rätta för sitt »obehöriga
uppförande» såsom riksdagsman, förklarade
nämligen regeringen d. 25 April 1744 Springers
satser vara »stridande mot regeringssättet».
Ett halft år derefter stämde Plomgren och Kierman
(se denne) Springer till rätta för hans mot
dem framställda beskyllningar. När frågan då
åter kom inför K. M:t, försvarade riksrådet
Åkerhielm, som redan i April varit af annan
mening än regeringens pluralitet, uttryckligt
principalatsläran. Vid riksdagen 1746–47, då
hattarna fingo öfverhanden, blef frågan fullständigt
afgjord. Springer ställdes då inför en Sekreta
utskottets kommission, som dömde honom till
döden, emedan han velat omstörta regeringssättet
och tronföljden. På förbön af Plomgren
benådade Sekreta utskottet honom med
sjavottering och lifstidsfängelse. Åkerhielm undgick
förföljelse endast genom att sjelf begära afsked.
Sedan dess har riksdagens rätt att å folkets
vägnar fatta gällande beslut ej varit ifrågasatt
S. B.
Principalsnittet, principalsektionen l.
hufvudsnittet för en optisk en-axig kristallyta
kallar man ett plan, som lägges genom ytans
normal och kristallens optiska axel. Låter man
ljuset falla på kristallen i en sådan riktning,
att ett principalplan blir infallsplan, så följer
icke blott den ordinära, utan äfven den
extraordinära strålen den vanliga brytningslagen,
hvilket ej är förhållandet, när infallsplanet är
ett annat (se Dubbelbrytning).
Principalstämma. Se Principal 2.
Principat (Lat. principatus, af princeps, se
d. o.), främsta platsen, högsta makt eller
myndighet, öfvervälde.
Principato citeriore, ital. provins. Se Salomo.
Principato ulteriore, ital. provins. Se Avellino.
Principe, Ilha do P., portugisisk ö i Biafraviken
på Guinea-kusten, 230 km. s. s. v. om
Fernando Po, har en areal af 151,37 qvkm., med
2,622 innev. (1878), portugiser och negrer, hvilka
producera kaffe och kakao. Hufvudorten, São
Antão, ligger på norra spetsen af ön.
Principes. Se Princeps.
Principiel. Se Princip.
Principiis obsta, Lat., »motstå (ett ondt i
dess) förstlingsyttringar!» Uttrycket är hemtadt
ur Ovidius’ »Remedia amoris», v. 91, en
hexameter, som fortsattes sålunda: sero medicina
paratur (för sent tillredes eljest läkemedlet).
Principium (Lat., af princeps, först, förnämst),
egentl. det första, upphof; grund; grundkraft;
grundbegrepp. – Pr. causalitatis, log., en
speciel tillämpning af den 3:dje tankelagen på
företeelser i tiden, enligt hvilken hvarje sådan
förutsätter något i tiden föregående såsom sitt
vilkor. Se Kausalitet. – Pr. cognoscendi
och pr. essendi. Se Grund, filos. – Om
principia cogitationis se Tankelagarna.
Pringsheim [-hajm], Nathanael, tysk
botaniker, född i Schlesien 1823, blef 1851 filos.
doktor i Berlin, kallades 1856 till ledamot af
vetenskapsakademien i denna stad och utnämndes
1864 till professor i botanik vid Jenas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
