Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prins ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan i krig till lands endast offentlig egendom är
föremål för krigsbyte, men enskild egendom såsom sådan
i allmänhet är skyddad, så vida egaren ej bryter
mot krigets lagar, så har all fienden tillhörig
såväl offentlig som enskild egendom i sjökrig,
såväl fartyg som last, betraktats som föremål för
pris, derest icke licens eller neutrala rättigheter
lagt hinder derför. Om fienden tillhörig egendom
finnes ombord på neutralt fartyg, anses den numera
skyddad, såvida den icke utgör krigskontraband (se
Fritt gods och Kontraband), medan fartyg och last,
som tillhöra neutral stat eller dennes undersåtar,
kunna af krigförande makt göras till pris, derest
krigskontraband hållas fienden tillhanda medelst
neutralt fartyg. Dertill kommer, att, då krigsbyte
till lands blir segrarens egendom, så snart detta
blifvit gjordt, så erfordras, att den, som bemäktigat
sig ett fartyg för att göra detsamma eller dess last
till krigsbyte, måste först underställa rättmätigheten
af de gjorda prisen sitt hemlands prisdomstols
pröfning (se Prisdomstol); och den, som tagit prisen,
är dessförinnan uttryckligt förbjuden att förfoga
öfver densamma, utan har att föra den till det egna
landets hamn eller i säkerhet i neutralt lands hamn,
der sådant tillätes. Den olikhet i grundsatser,
som gäller angående krigsbyte till lands och sjös,
har i senare tid mött allt större motstånd. I den
mån förfarandet i krig i allmänhet blifvit mildradt
och regelbundet, har äfven frågan om obehörighet
att bemäktiga sig enskild egendom till sjös, som
icke är krigskontraband, gjorts till föremål för
debatt. Det stora steg, som på Paris-kongressen
1856 blef taget till skydd af den neutrala handeln
genom öfverenskommelsen af d. 30 Mars mellan der
representerade makter om afskaffandet af kaperiet
och uppställandet af grundsatsen: fritt skepp –
fritt gods; ofritt skepp – fritt gods, har ej
ansetts vara tillräckligt. Nord-Amerikas förenta
stater slöto sig ej till Parisdeklarationen. I en
depesch af utrikesministern Marcy d. 28 Juli 1856
fordrades frihet för privategendom till sjös likasom
till lands. Redan 1785 hade Förenta staterna ingått
fördrag med Preussen, som stipulerade frihet för
fientligt skepp och last. Man slöt sig dock till
Parisdeklarationen. Denna innehåller emellertid icke
det sista ordet. Det nuvarande tillståndet är ej
hållbart. Paris-deklarationen ser de neutrala till
godo på de krigförande makternas egna rederiers och
köpmäns bekostnad. Lika väl som handeln förmedlas
genom neutrala och tillskyndar dem vinst, kan denna
vinst tillkomma de egne undersåtarna, hvartill
kommer, att man blir qvitt de ändlösa tvisterna vid
prisdomstol, som alltid intager en partisk ställning,
emedan den tillhör pristagarens hemland. Den enskilda
egendomens frihet bör således endast begränsas af hvad
blockad och förhindrande af krigskontrabandshandel
fordra. Grundsatsen om enskild egendoms frihet till
sjös har ock vunnit insteg hos flere stater. Italien
har i sin sjölag under förutsättning af ömsesidighet
uttalat enskild egendoms frihet. 1866 proklamerades
samma grundsats af Preussen och Österrike. Tyskland
proklamerade den 1870 utan vilkor af ömsesidighet, men
uppgaf den åter redan i Januari 1871. Dessa försök
utgöra uppslaget till en ny ordning; men ännu qvarstår
såsom folkrättslig grundsats, att enskild egendom
i sjökrig utgör föremål för krigsbyte. Enligt denna
grundsats är icke allenast den fientliga statsmaktens
skepp, utan äfven fiendens enskilda skepp föremål
för pris, utom fiskarebåtar och dessas laddningar
samt skeppsbrutet fartyg. En krigförande sjömakt kan
utöfva denna rätt icke allenast genom omedelbart
till sjökrig utrustadt skepp, utan äfven genom
kapare (se d. o.). Krigförande makts krigsfartyg
äro förlänade med rätt till visitation af mötande
fartyg till garanti för att den neutrala handeln
håller sig inom gifna gränser. Pris kan göras såväl i
öppen sjö som i den krigförandes egna och i fiendens
farvatten. Olagligt gjord anses pris, som tages inom
neutralt område eller genom missbruk af asylrätten
derstädes. För att erhålla eganderätt till prisen
fordras, att uppbringaren tagit fartyget i ostridig
besittning och fört det i säkerhet för fientligt
angrepp samt fått sig det tilldömdt af behörig
prisdomstol. Skulle ett fartyg, innan detta skett,
blifva återtaget af den krigförande makten, så uppstår
frågan huruvida den tidigare egaren skall hafva
anspråk på dess återfående och under hvilka vilkor
detta må ske. Detta afgöres, derest det återtagna
fartyget tillhör det land, hvars sjömakt uppbringat
fartyget, enligt dess lagar, och såsom regel gäller
i allmänhet, att egaren återfår hvad han mist mot en
viss bergarelön (droit de reprise; dr. de recousse;
jus reciperationis). som dock uppgår till ganska
stor andel af prisens värde. Denna rätt att återfå
prisen är äfven betingad af dess återeröfrande inom en
viss tid, hvilken flerestädes, särskildt i Frankrike
enligt den s. k. droit de recousse, är bestämd till
24 timmar. I Sverige är enligt k. reglem. d. 12 April
1808 rätten att återfå fartyget ej bunden af någon
viss tid för återtagandet. H. L. R.
Prisa vinden, sjöv., säges om ett fartyg, som vid
bidevindssegling eller då vinden är knapp håller
alltför lätt (styr för långt åt lä). Förr nyttjades
detta uttryck i nästan motsatt betydelse, såsom att
vid kryssning begagna alla tillfällen att vinna i
lofven. – Man säger äfven, att ett fartyg prisar
vinden, då det med forsa segel begagnar sig af en
gynsam vind. R. N.
Priscianus från Caesarea i Mauretanien, författare
i latinsk språkvetenskap, uppehöll sig under kejsar
Anastasius’ regering (491–518) i Konstantinopel
såsom lärare i latinska språket. Hans stora arbete
Institutiones grammaticae i 18 böcker är ännu i
behåll. Det innehåller en fullständig systematisk
framställning af den latinska grammatiken (16
böcker behandla formläran, 2 ordfogningen), är
särdeles vigtigt genom sina många notiser och citat
ur literaturen samt har tjenat såsom grundval för
grammatiska arbeten ända till senaste tider. Särskildt
har P:s terminologi i mycket vunnit häfd. Smärre
arbeten af P. äro de tre, Symmachus tillegriade, om
talförhållanden samt om mynt och vigt, om Terentius’
versmått och om retoriska öfningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
