Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prismacirkel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andligt och verldsligt frälse åtnjutande af
deras »privilegia och gamla frihet», hvilken
försäkran motsvaras af åliggande för konungen
enligt konungaeden att hålla samma deras frihet
och privilegia (samma förpligtelse ålades konungen
äfven i den ett årh. äldre Magnus Erikssons landslag,
men ordet »privilegia» förekommer der icke). Dessa
privilegier blefvo i medeltidens stadgar, recesser och
förskrifningar utvidgade och närmare bestämda. Med
reformationen upphörde de rättigheter, som tillhört
katolska kyrkan, att gälla, men verldsliga frälsets
privilegier bibehöllo sig. De afhandlas redan i
Gustaf I:s konfirmation och privilegier för riksens
råd och adel i Sverige af år 1526, hvilken urkund
hufvudsakligen innehåller bestämmelser om adelns
rätt till sakören. Den första kodifikationen af
de adliga privilegierna innefattas i de af Johan
III d. 9 Juli 1569 utfärdade privilegierna. Efter
det nya sådana blifvit utfärdade d. 10 Juli 1594
af ungefär samma innehåll, utfärdades fullständiga
privilegier för ridderskapet och adeln af Gustaf II
Adolf d. 8 Okt. 1617. Under det 17:de årh. visar
sig privilegielagstiftningen äfven inom andra
områden. Lutherska kyrkans prestestånd utverkade
för sig med biträde af de båda öfriga ofrälse
stånden privilegier vid 1647 års riksdag, hvilka
trycktes och utfärdades d. 28 Nov. 1650. Derjämte
bör märkas, att näringslagstiftningen på dessa
tider var ett slags privilegielagstiftning. Städers
anläggning uppmuntrades genom beviljande af särskilda
förmåner för dem och deras borgerskap. På dylikt
sätt uppmuntrades bergsnäringen, hvarjämte för
särskilda industrigrenar bildades mäktiga bolag,
åt hvilka förlänades privilegier, och i samband
dermed förlänades monopol för att förskaffa staten
inkomster. Alla dessa undantagslagar utgingo från
konungamakten och ansågos såsom konungens och det
privilegierade ståndets eller den privilegierade
personens ensak. Jämte utverkande af privilegier,
der sådant med fördel lät sig göra, sökte hvarje
riksstånd för sig skydda sina intressen och afhandlade
med kronan om skydd för och främjande af dem, hvilket
framkallade en särskild lagstiftning; resolutioner
på ståndsbesvär. I den mån som öfriga medborgare
lärde sig inse, att privilegier för vissa inneburo
en inskränkning i andras berättigade anspråk, sökte
man garantier mot privilegiers utfärdande. Redan
i k. res. på städernas besvär 1680 utfäste Karl XI
sig att upphäfva alla monopol och privilegierade
kompanier, hvilket löfte i 1789 års försäkran
till borgareståndet tog form af försäkran att inga
monopol vidare skulle upplåtas. Bestämmelse derom
infördes i 1809 års regeringsform § 60. I 1720 års
R. F. § 49 bestämdes, att inga nya privilegier ett
helt stånd angående fingo utgifvas utan samtliga
ständernas vetskap och samtycke, och i 1723 års
riksdagsordning § 13 stadgades, att resolutioner
öfver särskilda stånds besvär ej finge utfärdas, så
framt ej ständerna voro eniga derom. Det var också
först efter det privilegierna undergått revision,
som ridderskapets och adelns privilegier d. 16 Okt.
1723 med samtliga ståndens samtycke utfärdades. Dessa
privilegier gälla ännu i de få delar, som icke af
senare tids lagstiftning blifvit upphäfda eller
ändrade. För presterskapet utfärdades särskilda
privilegier samma dag, till stor del lika med de
1650 gifna. I § 51 af 1720 års R. F. tillades
till försäkran om städernas bibehållande vid
välfångna privilegier och rättigheter, att de må
af riksens ständer efter tidernas omständigheter
lämpas. Någon kodlfikation af borgerskapets eller
städernas privilegier skedde icke, utan dessa
privilegier äro att söka dels i de privilegier,
som för hvarje stad särskildt utfärdats, dels
i resolutionerna på städernas besvär, särskildt
resolutionen af d. 16 Okt. 1723. I den »försäkran»,
som i samband med Förenings- och säkerhetsakten
gafs till rikets borgerskap och städerna d. 23
Febr. 1789, äro hufvudmomenten sammanfattade. Hvad
bondeståndet beträffar, utgjordes dess egentliga
privilegium, då de öfriga ståndens rättigheter vid
grundläggandet af Frihetstidens statsskick ordnades,
af representationsrätt såsom ett af de 4 stånden. I
öfrigt sammanföllo dess rättigheter med dem, som
egare af skattehemman och innehafvare af kronohemman
med stadgad åborätt åtnjöto. De rättigheter, som
i Förenings- och säkerhetsakten och den i samband
dermed gifna försäkran och stadfästelse å svenska
och finska allmogens fri- och rättigheter d. 23
Febr. 1789 bekräftades, voro ej några särskilda
företrädesrättigheter. De hade dock sin stora
betydelse, ty genom dem blefvo de inskränkningar
i egande- och nyttjanderätt till jord, som ålagts
skatte- och kronohemmans innehafvare, borttagna,
hvarjämte i öfrigt garanti af allmänna medborgerliga
rättigheter gafs allmogen, i likhet med hvad de andra
ståndens privilegier innehöllo i detta afseende,
och särskildt gafs en sådan garanti i afseende på
beskattning genom försäkran om privilegieskydd mot
förhöjning af de jorden åliggande grundskatter. I 1809
års R. F. § 114 upptogs den i 1720 års R. F. intagna,
i 1772 års R. F. förnyade bestämmelsen om förbud mot
nya privilegiers utfärdande utan samtliga riksståndens
vetskap och samtycke, med tillägg att äfven må bero på
samtliga riksståndens öfverenskommelse och konungens
bifall att låta dem undergå de förändringar och
jämkningar, som rikets behof kunna fordra. Bekant
är huruledes strid mellan stånden uppstod om denna
paragrafs bibehållande, en strid, som höll på att
förhindra grundlagens antagande, samt huruledes denna
strid slöt med de öfverenskommelser om jämkningar
och ändringar i privilegierna, som innehållas i
k. kung. d. 6 April 1810. Denna kungörelse vidtager
åtskilliga jämkningar i beskattning och allmänna
besvär, upphäfver allt slags skilnad i rättigheten att
ega och besitta jord och stadgar, att hvarje svensk
man, till hvilken klass af medborgare han räknas må,
skall vara berättigad att förvärfva och besitta fast
egendom och jord inom Sveriges rike af hvad natur
som hälst och åtnjuta densamma tillhörande förmåner,
mot uppfyllande af dermed förknippade och redan
fastställda eller framdeles åtagna skyldigheter. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
